Rör mig inte! Ta bort händerna! Åh! Hjälp, någon! ropar en ung kvinna i panik.
Freja rusar fram för att hjälpa, men halkar i leran, vrider om foten och faller nästan. När hon hinner samla sig, har flickan redan sprang iväg. Hon torkar av sin smutsiga, beige trenchcoat, lyfter blicken och ser en mycket gammal man liggande på vägen, i leran, som kämpar för att resa sig. Hans händer är täckta av blod. Det är han som skrämde den skrikande flickan. Det är höst, himlen är dyster och gatan är lerig efter ett regn, och skymningen börjar krypa in.
Mannen mumlar något ohörbart och sträcker sina blodiga händer mot Freja. Hon ryser.
Han är tydligen berusad! Håll dig borta! säger en annan kvinna som också går på trottoaren. Hon passerar den liggande mannen, håller hotfullt upp ett hopfällt paraply som om hon vill skydda sig, tar två steg tillbaka, vänder sig mot Freja och frågar:
Vad står du och gör? Har du inte nog med problem? Sånt är bara för en flaska, för vad som helst, usch. Hon fortsätter snabbt mot de ljusare gatorna där fler lampor lyser.
Bakom den gamla mannen och den förvirrade Freja ligger ett övergivet område med en betongmur och taggtråd på toppen. Freja vet att bakom muren ligger ett lager. På andra sidan muren vajrar gamla, höga populärträd i vinden. Allt blir mörkare för varje minut som passerar.
Mmm mmm fortsätter den stackars mannen att mumla.
Går det bra? Vill du ha en ambulans? frågar Freja försiktigt, rädd för att gå närmare. Mannen skakar på huvudet och fortsätter mumla, samtidigt som han gestikulerar vilt och pekar på en påse som ligger i leran bredvid honom. Han är liten, knappt mer än en spöklik skepnad, mycket gammal och skör.
Freja känner medlidande. Hon minns sin mormor som lärde henne att man aldrig får gå förbi någon annans olycka. Men mormor hade också sagt att tiderna har förändrats; att man kan bli skyldig om man hjälper någon utan medicinsk kunskap, att man hellre ska ringa 112. Trots detta bestämmer sig Freja för att hjälpa.
Hon går bestämt fram till den gamle, böjer sig över honom. Han mumlar med ny kraft och sträcker sina blodiga händer mot henne, nästan gråtande, som om han bär på en tung börda. I sin högra hand håller han stora glasflasksbitar.
Freja känner tårarna tränga fram. Hon tar en näsduk ur sin väska, slänger flaskbitarna i en papperskorg och torkar försiktigt mannens händer. Sedan hjälper hon honom upp på fötterna. Det är tungt arbete, men hon lyckas. Medan hon hjälper honom minns hon hur hon i ett år omvårdade sin mormor när hon blev helt rullstolsbunden.
Tack och lov att jag har starka händer mumlar hon. Vart är du på väg? Var bor du?
Den gamle mumlar igen. Han har svårt att hålla balansen, så Freja tvekar. Är han verkligen berusad? Han talar likadant som de “kloka men stumma” som mormor brukade beskriva. Trots tvivlen bestämmer hon sig för att hjälpa, för ingen bör ligga i leran när det är kallt.
Var bor du? upprepar hon.
Den gamle viftar med handen mot de ljusa fönstren i de närliggande byggnaderna, där lamporna lyser varmt jämfört med den mörka gatan de går på. Han rör sig långsamt, stapplar med sina ben och är tydligt framfusigt.
Freja märker att han har en påse med sig. Inuti skramlar flaskbitar när han går.
Han ville nog lämna dem för återvinning och föll, tror jag tänker hon, medan hon stödjer honom under armen. Kanske var det den skadan som orsakade blödningarna
När de når den närmaste byggnaden stannar den gamle igen och vinkar ivrigt. Freja förstår att detta är hans hem.
Porttelefon säger hon osäker. Vi har ingen kod Är det rätt trappa?
Den gamle räcker upp handen och räcker med fingrarna, en, tre, en, tre.
Trettioett? Eller tretton? funderar Freja, men trycker på knapparna ändå. Ett svar hörs omedelbart: en kvinnas röst.
Här farfar börjar hon, men är osäker på vad hon ska säga.
Jag kommer ner! ropar en röst från inne, och efter en kort väntan öppnas dörren. Den gamle mumlar något, skakar på sin påse och glasbitarna klingar svagt.
En kvinna i trettioårsåldern, Karin, och en man i samma ålder, Lars, kommer ut.
Farfar! ropar Karin och omfamnar den gamle. Tack så mycket! Tack!
Karin tackar Freja, medan Lars försiktigt tar den gamle i armen och leder honom in i trapphuset.
Jag kommer genast! säger Karin och håller dörren öppen så att den inte slår igen. Vänta bara en minut
Freja står kvar, förvirrad, men betraktar nu husen och de små matbutikerna i källarplanet. Hon har ofta sett dem på vägen till sitt gym på Södersjukhuset, samma väg där den gamle föll.
Här! säger Karin och räcker fram ett paket. Det är äpplen. En riktigt fin sort, söta och doftande. Farfar planterade själva äppelträdet för länge sedan.
Nej, tack! svarar Freja, lite generad. Men er farfar bör få sina sår tvättade, annars kan smuts komma in Kanske bör han gå till en vårdcentral? Äpplena tar jag gärna, men jag behövde bara hjälpa lite.
Det är inte bara lite, det är mycket, suckar Karin. Jag heter Karin, min man heter Lars. Vår farfar heter Gustav Andersson. Han är krigsveteran. Har du en minut? Jag ska berätta varför vi är så tacksamma.
Freja nickar och lyssnar.
Gustav firade nyligen sitt hundrade år, säger Karin stolt. Han var soldat under kriget och när han hamnade i fångläger skadade han medvetet sin egen tunga för att inte avslöja någon information. Efter att ha rymt blev hans tunga infekterad och opererades bort. Sedan dess talar han som en döv man.
Freja sitter tyst och tar in historien.
Han dricker inte alls, fortsätter Karin. Många tror han är berusad för att han talar så. En vinter föll han och låg i timmar på gatan utan att någon hjälpte honom. Han fick svår köldskada och var tvungen att vårdas länge.
Varför släpper ni honom ensam? frågar Freja.
Vi släpper honom inte, ler Karin. Han går själv när han vill. Vi har försökt övertala honom, men han lyssnar inte Det här är min mormors pappa, min mammas far. Vi bor i hans lägenhet, han lät oss flytta in när vi gifte oss. Vi tar hand om honom, vi lever tillsammans. Vi har en liten dotter, Saga, som en gång snubblade på en glasbit och skadade benet. Sedan dess samlar Gustav flaskbitar på gatorna så att ingen annan skadar sig. Han gör det varje dag, utan ledighet.
Freja tänker på sin egen farfar, också krigsveteran, som nådde Berlin. På äldre dagar fick han en stroke som förlamade ena sidan och tog bort talet. Trots rehabiliteringen klarade han sig med vänsterhanden, lagade tak och arbetade i trädgården, ibland med bara en hand. När han skrek svordomar, klingade de oväntat väl, och mormor brukade vifta med en våt trasa och säga: “Tyst nu, barnet hör.”
Freja går hem med en påse äpplen hon tog dem för att inte förolämpa Karin och känner värmen från minnena. Det är skönt när nära och kära tar hand om varandra. För någon är den här “sliten, blöda, halvdökta” gamla mannen en älskad farfar som väntar hemma och bekymrar sig för sin välfärd. Vi måste alla vara lite vänligare och mer uppmärksamma på varandra.
