Rör mig inte! Ta bort händerna! Åh! Hjälp, någon! ropade flickan högt.
Märta sprang till undsättning, men halkade i leran, stukade foten och föll nästan. Medan hon samlade sig, sprang flickan iväg. Märta torkade av sin leriga beige kappa, lyfte blicken och såg en mycket gammal man liggande på vägen, i leran, som försökte resa sig utan framgång. Hans händer var täckta av blod. Just han hade skrämt flickan som skrek.
Det var höst, himlen grå och gatan lerig efter ett ösregn, skymningen började sänka sig.
Mannen mumlade något ohörbart och räckte sina blodiga händer mot Märta. Hon kände sig obekväm.
Han är välfull! Håll dig borta! skrek en kvinna som också gick på stigen. Hon gick förbi den liggande mannen, höjde hotfullt sitt paraply mot honom som om det skulle skydda henne. Efter att ha gått ett par steg vände hon sig mot Märta.
Vad gör du här? Har du så lite problem? Alkoholförsörjning För en flaska är man beredd på vad som helst, usch svarade hon och skyndade vidare mot de ljusare bostadshusen där fler lampor lyste.
Där där den liggande mannen låg, stod en övergiven tomt med en betongmur och taggtråd ovanpå. Märta kände igen att bakom muren låg ett industriföretag. På andra sidan muren vajade gamla poppelträd i vinden. Allt blev mörkare för varje minut.
Mmm mmm fortsatte den olycklige mumla.
Mår du dåligt? Ska vi ringa ambulansen? frågade Märta försiktigt, rädd för att gå närmare. Mannen skakade på huvudet och mumlade vidare, samtidigt som han gestikulerade vilt mot en påse som låg bredvid honom i leran. Farbrorn var liten, snarare skör och mycket gammal.
Märta fick medkänsla för honom. Hon mindes sin farmor som hade lärt henne att man inte ska gå förbi en annan människas nöd. Men farmor hade också varnat för att hjälpa någon utan medicinsk kunskap kunde leda till rättsliga problem. Kalla på ambulans, hade hon sagt. Annars riskerar du att bli inblandad i något lurigt. Märta tänkte dock annorlunda.
Hon tog ett bestämt steg mot farbrorn och böjde sig fram. Han mumlade med ny kraft och räckte sina blodiga händer mot henne. I hans högra hand blänkte stora glasflaskkrossar.
Tårarna började rinna av medlidande. Märta tog en näsduk ur väskan, kastade glasbitarna i en soptunna och torkade försiktigt mannens händer. Sedan hjälpte hon honom upp på benen ingen enkel uppgift, men hon klarade det. Samtidigt kom farmors ord till minnet, den gång hon vårdade henne när hon blev sängbunden.
Tack och lov att mina händer är starka mumlade Märta. Vart är du på väg? Var bor du?
Den gamle mumlade igen. Han stod ostadigt på benen och Märta undrade om han verkligen var full eller bara förvirrad. Nötkött eller nötter? tänkte hon på farmors uttryck om sådana slumpartade personer. Trots tvivlen bestämde hon sig för att hjälpa.
Var bor du? upprepade Märta.
Den gamle pekade mot de närmsta husen där varm glöd kom från fönstren, i kontrast till den skymmande gatan de gick på. Han kunde inte gå fort, snubblade med sina ben och var kraftigt framåtlutad.
Plötsligt märkte Märta att den gamle hade en påse med sig. I den skvätte glasflaskor rytmiskt med varje steg.
Kanske ville han lämna dem för återvinning och bröt dem när han föll, funderade Märta medan hon stödde honom. Det är de där flaskorna som skadade honom eller så var de redan krossade. Men varför ha dem då?
När de nådde den första huset, stannade den gamle och viftade med händerna. Märta förstod att det var hans hem.
Intercom sa hon osäkert. Men vi har ingen kod Är det rätt trappa?
Den gamle pekade med fingrarna, ibland tre, ibland ett.
Trettioett? Eller tretton? fundrade Märta, men tryckte ändå på knapparna. Ett svar hördes, en spänd kvinnlig röst.
Hej farfar började Märta, men visste inte vad hon skulle säga eller om hon ringde rätt lägenhet.
Jag kommer ner nu! ropade en röst och efter en kort väntan kom en äldre man med en annan äldre kvinna ut ur trapphuset.
Farfar! utropade kvinnan och omfamnade den gamle. Tack så mycket! Tack!
Hon tackade Märta, medan mannen försiktigt tog farfarn i armen och ledde honom in.
Jag kommer strax! sa kvinnan och höll dörren öppen så den inte slog igen. Vänta bara en minut.
Märta stod förvirrad i trapphuset som hon aldrig sett förut, tittade på husen och de två små matbutikerna på bottenvåningen. Hon hade sett dem på avstånd när hon tränade på gymmet längs samma gata där farfarn föll!
Här! sade kvinnan och räckte ett paket till Märta. Här är äpplen. Ett riktigt bra sortiment! Söta och doftande. Farfar planterade ett äppelträd för länge sedan.
Tack, men jag vill inte Märta kände sig obekväm. Farfar borde nog tvätta sina sår, annars blir de smutsiga Kanske gå till vårdcentralen för stygn? Äpplen kan ni behålla, jag behöver dem inte varför? Jag hjälpte bara lite.
Inte bara lite, suckade kvinnan. Jag heter Lena och min man heter Erik. Farfar heter Gustav PetterGustav Petterson nickade tacksamt, log med sin lilla gapiga mun och försvann in i lägenheten, medan vi alla gick hem med en varm känsla av att ha gjort något riktigt gott.
