Två veckor att packa ihop allt och hitta någon annanstans att bo. Döttrarna sårade
Agnes blev tidigt änka. Hon tog hand om sina två döttrar själv. Trots detta hörde ingen henne någonsin klaga. Döttrarna växte inte bara upp, utan fick också ordentlig utbildning. Mamman hjälpte dem på alla sätt hon kunde. Hon hade två jobb samtidigt för att ha råd med deras studier.
En dag kom den äldsta hem med en pojkvän och sa: Det här är min blivande man. Men han har ingenstans att bo. Sedan kom ett barn till världen och Agnes fick lämna ifrån sig sitt rum till den unga familjen, medan hon själv fick flytta in hos den yngsta dottern.
Initialt tänkte Agnes att detta måste vara tillfälligt. Den unga familjen skulle spara ihop till en egen lägenhet, och livet skulle återgå till det normala. Men dottern och svärsonen gjorde inga ansträngningar mot det målet. Varför skulle de? De hade ju alltid både tak över huvudet och mat i kylskåpet. Förresten, det var alltid Agnes som lagade allas mat.
Hon möttes inte av någon tacksamhet. Tvärtom började familjen gräla. Yngsta dottern ansåg att det inte var hennes sak att städa toan efter svågern. Äldsta dottern sa att hon hade ett litet barn och ingen tid. Svärsonen hävdade att sopor och disk är inget för män, och han satt dagarna i ända framför datorn.
Luftlagret i lägenheten blev så tungt och stillastående att Agnes knappt ville gå hem längre. När hon försiktigt föreslog för äldsta dottern att det kanske var dags för dem att hyra en egen lägenhet med barn och make, fick hon höra svar som: Vi spar till bolån, var ska vi hitta pengar till hyran nu?. De blev kvar.
Sista droppen rann över kanten när yngsta dottern tog med sig sin pojkvän hem: Mamma, han kommer från en annan stad, han får bo här. Agnes tänkte: Var då? I köket? Dottern, som läst tanken i drömmen, svarade så lugnt som om hon visste vad som skulle sägas: köket var förstås för obekvämt för hennes kille, men om Agnes själv flyttade in i köket, kunde pojkvännen ta hennes rum.
Agnes kunde inte längre uthärda det. Plötsligt blev det kristallklart att ingen frågade sig vad hon själv tyckte. Om de fick bestämma, skulle de säkert skriva papper så hon hamnade på ett äldreboende.
Hon sade ifrån: Ni har två veckor på er att packa och hitta eget boende. Döttrarna blev sårade, förklarade att hon aldrig mer skulle få träffa barnbarnen och att Agnes på gamla dar skulle förbli ensam. Men Agnes stod fast. Är detta hennes öde, så får det bli så. Nu är det deras tur att klara sig på egen hand.
Nu närmar sig hennes 50-årsdag. Hon vet inte om barnen kommer dyka upp med grattis eller bittra röster. Vad tror du? Gjorde Agnes rätt när hon bad dem flytta? Vad hade du gjort om du var Agnes, om allting ändå är så här drömlikt overkligt och suddigt som i en märklig svensk dröm där blåbärssoppa rinner ut genom kakelugnar och vinterkängor dansar över trasmattorna i tomheten?
