TVÅ SYSTRAR Det var en gång två systrar. Den äldre, Ebba, var en riktig skönhet, framgångsrik och förmögen. Den yngre, Signe, hade sorgligt nog fallit ner i spriten. Vad gäller skönhet fanns det inte längre mycket att säga vid 32 års ålder var Signe mer lik en gammal gumma än en ung kvinna. Hon var utmärglad, ansiktet svullet och blåaktigt så att ögonen knappt syntes, och håret, matt och ostyrigt, hade inte sett vare sig tvål eller kam på länge utan stack åt alla håll som en tovig kalufs.
Ebba kunde ingen anklaga hon hade lagt både tid och mycket pengar på att försöka dra Signe upp ur alkoholens träsk. Hon hade kört henne till dyra kliniker i Stockholm, sökt hjälp hos kloka gummor i Dalarna allt förgäves. Ebba hade även köpt en liten trivsam lägenhet till Signe, men skrivit den på sig själv så att Signe inte skulle kunna byta bort den mot några flaskor brännvin. Efter ett halvår återstod ändå bara en smutsig madrass i lägenheten, och där låg Signe och tynade bort när Ebba kom för att ta farväl innan hon skulle flytta utomlands för gott. Signe orkade inte längre tala hade just kraft nog att glänta på ögonen och i den smutsiga rutan se ett suddigt, otydligt kvinnogestalt stå i motljuset.
Runtom låg urdruckna flaskor, gåvor från de andra olyckliga själarna i området. Ebba kunde inte förmå sig själv att helt överge sin syster hur skulle hon någonsin kunna leva med det samvetet? Så, för att stilla den där gnagande känslan, beslöt hon sig för att ta Signe till deras moster ute på landet.
De hade knappt haft kontakt på många år, men mindes moster Olga från barndomens somrar. Hon brukade komma från Småland med sylt, doftande röda äpplen och torkade kantareller i näverkorgar. Ebba kom ihåg byns namn, Brunnaboda. Mor deras hade aldrig bjudit släkten till begravningen, så mostern borde rimligen vara vid liv.
Tillsammans med en bekant rullade Ebba in Signe i en filt, lade henne i baksätet och tog vägen mot Småland. Brunnaboda var inte svår att hitta; fyra små hus utgjorde hela byn. Väl framme bäddade Ebba ner Signe på mosters säng, lade en hög sedlar i svenska kronor på köksbordet och sade: Hon håller på att dö, moster Olga. Jag måste resa. Här är pengar till begravning om jag nånsin kommer tillbaka vill jag kunna hitta hennes grav. Det räcker till en ståndsmässig sten och inhägnad. Och så överlämnade hon nyckeln till Signes lägenhet innan hon vände i dörren och avböjde kaffe.
Moster Olga, en pigg och enveten kvinna i sextioåttaårsåldern, vek upp Signe ur filten, konstaterade att hon ännu levde, och gick för att sätta på kaffepannan på vedspisen. Medan det sprakade i spisen blandade hon torkade örter ur bomullspåsar i en termos, la i nypon och blåbär, slog över kokande vatten, slöt tätt och lät allt dra sig. Tre dygn skedmatade hon Signe med örtte och honung, var halvtimme, även nattetid, skjutsade in lite liv i den nollställda kroppen.
På fjärde dagen fick Signe smaka mjölk från Olgas egna get, Svea, även det med sked. Sedan blev det grönsaksbuljong, och när Signe började ta emot näring på egen hand, även hönsbuljong två av Olgas sju värphönor offrades för hennes döende systerdotter. Först efter en månad orkade Signe sätta sig upp i sängen av egen kraft. Då lade Olga henne på en kälke och drog henne, inlindad i sjal och filt, till byns vedeldade bastu. Där tvättades hon varsamt med mer örtkok och Signe fick håret borstat så det doftade äng och svensk sommar.
All Olgas uppdämda kärlek och omsorg lades nu i vården av systerdottern, sked efter sked av sitt eget goda hjärteblod. Staden med sina fina kliniker och trollkärringar kunde inte rädda Signe, men moster Olga gjorde det. Signe började återhämta sig, stärktes av Sveas sötklöverdoftande mjölk, av ljuva omeletter på nystulna ägg. Håret fick glans och kinder färg. Det visade sig att hon var vacker med lysande blå ögon.
Så småningom började hon hjälpa till i stugan och ladugården, lärde sig mjölka Svea och samla nyvärpta ägg i halvmörkret på morgonen. De lagade enkel men välsmakande mat, för det mesta från den egna jorden. Signe, som på allvar stigit tillbaka från dödens rand, ville inte längre minnas sitt gamla liv. Hon älskade det nya, det rena, då hon såg solen stiga bakom talltopparna, följde molnens tysta färd över himlen och såg vitsippor vakna om våren.
Nere vid det lilla åkröset kom andmamman simmande med sina duniga ungar, och Signe gick dit med brödkanter i näven. Hon upptäckte också en oväntad talang moster Olga lärde henne virka. Först blev det små dukar, men när de en dag kunde ta bussen in till Kalmar, köpte de garn i alla tänkbara färger, och strax började Signe virka stora, luftiga sjalar med intrikata mönster. De blev snabbt efterfrågade, och Signe började tjäna egna pengar på hantverket.
Tre år senare lämnade den vackra Signe med sin älskade moster Brunnaboda för en stillsam kuststad vid Östersjön. Med Olgas lilla besparing och hennes egna intjänade kronor från sjalförsäljning köpte de en liten villa invid havet med äppelträd och blomsterbäddar. På morgnarna fnös geten Svea, som flyttats dit i särskild liten lastbil bekostad av Ebba, ner ett äpple eller två från trädgårdens träd och tuggade drömskt medan hon spanade ut mot havet där Ebba och Signe simmade, två älskade kvinnor i hennes liv.
Och vet ni vad det finaste är? Denna historia är alldeles sann.
