TVÅ SYSTRAR… Det var en gång två systrar. Storasyster Helena vacker, framgångsrik, rik. Lillasyster Maja en tragisk alkoholist. När den här berättelsen utspelar sig var det inget att säga om skönheten längre: trettiotvååriga Maja liknade mest en gammal gumma vid det laget. Smal som en sticka, ansiktet blåsvullet med ögon som knappt gick att urskilja, håret stripigt, som tussiga råttlortar åt alla håll tvål och kam hade hon inte sett på evigheter.
Ingen kunde anklaga Helena för att inte ha försökt: hon hade lagat ned både tid och pengar på att försöka slita upp sin syster ur spriten. Hon skjutsade Maja till dyra behandlingshem i Falun och Stockholm, släpade henne till diverse kloka gummor i Småland men det var lönlöst. Till slut köpte hon en liten lägenhet åt henne i Hagalund, men skrev den på sig själv, så att Maja inte sålde den för att köpa brännvin. Efter ett halvår återstod av inredningen bara en smutsig madrass, och på den låg Maja, döende, när Helena kom för att ta farväl hon skulle nämligen emigrera till Spanien.
Maja orkade inte ens prata. Hon klarade bara av att blinka, och genom de svullna ögonlocken såg hon en suddig skepnad mot det skitiga, för länge sedan otvättade fönstret. På golvet låg tomma brännvinsflaskor, snällt donerade av områdets andra alkisar.
Helena kunde inte lämna sin syster åt sitt öde hur skulle man kunna leva med det? Samvetet skulle plåga ihjäl henne. Så för att slippa skuldkänslor bestämde hon sig för att köra Maja till deras moster på landet. Moster Ingrid, systrarnas mammas syster, hade de knappt haft kontakt med de mindes bara att hon brukade komma kanske en gång om året när de var små och hälsa på med sylt, äpplen och torkad svamp.
Helena mindes bara vad byn hette. Hon tänkte: nu när vi inte blev kallade till begravning måste moster Ingrid leva fortfarande. Hon bad en bekant man om hjälp, svepte in Maja i ett täcke, la henne i baksätet av bilen och de körde till lilla byn Kyrkoberg. Byn var lättfunnen: fyra små hus och inget mer. De hittade moster Ingrids stuga, lade in Maja på hennes säng, Helena la ett kuvert med pengar på köksbordet och sa: Hon dör nog, moster, men jag måste åka. Det här är till begravningen om jag någon gång kommer förbi, vill jag i alla fall hitta graven. Det borde räcka till både staket och sten. Nyckeln till Majas lägenhet gav hon också till mostern. Vem annars?
Helena tackade nej till kaffe och åkte därifrån…
Moster Ingrid, en pigg 68-årig änka, vecklade ut Maja och såg att hon fortfarande andades. Hon tände kaminen och satte på vatten i den gamla kaffepannan. Medan vattnet värmdes, blandade hon en bunt torkade örter från sitt linneförråd tillsammans med några bär i en termos, slog på hett vatten, och stängde locket så att det skulle dra. I tre dagar matade hon Maja med örtte och honung, nästan med tvång, med en tesked var halvtimme. Även om nätterna.
Fjärde dagen tog Ingrid med sin get Märta till ladugården och hämtade färsk mjölk som hon försiktigt gav Maja i små klunkar. Sen blev det kokta grönsaker och hönsbuljong Ingrid hade sju egna höns, men sparade inte på resurser utan kokade buljong till sin sjuka systerdotter. Efter en månad kunde Maja för första gången själv sätta sig upp i sängen. Och när vintern riktigt tagit sitt grepp började Ingrid köra sin systerdotter på lilla sparken ner till bastun inlindad i yllefiltar och mormors gamla sjal. Där tvättades Maja med nya örtbrygder, och Ingrids vana händer borstade ut hennes hår så det doftade gräs och sommar…
Ensamma moster Ingrid öste all sin sparade kärlek och omsorg över Maja och tog henne tillbaka till livet. Sked för sked, med örtte och hemkänsla, räddade hon en människa något som inga dyra rehabkliniker eller allsköns trollpackor hade kunnat åstadkomma. Maja överlevde. Hon blev starkare av geten Mårtas mjölk, av de luftiga morgonomeletterna gjorda på dagsfärska ägg. Håret blev glansigt och lent, och kinderna runda med friska röda kinder. Det visade sig att hon egentligen var en skönhet, med klarblå ögon.
Sakta började hon hjälpa mostern med allt från hushållet till ladugården; hon lärde sig mjölka Märta och plockade ägg varje morgon. All mat lagades av det lilla egna trädgårdslandet. Maja, som återvänt från andra sidan, tänkte aldrig längre på sitt gamla liv hon gillade sitt nya, rena blad. Hon började upptäcka glädjen i små saker solen som steg över åkern, vita moln som rullade förbi på himlen, den första snödroppen på våren.
Nere vid ån dök det upp en and med små ungar, och Maja gick dit och matade dem med frallbitar. Och vet du, hon upptäckte också ett doldt talang: Ingrid lärde henne att virka. Först gjorde Maja små dukar, men efter ett besök på garnaffären i stan då de köpte massor av olika garn, började hon virka stora varma sjalar med häpnadsväckande mönster. Beställningarna började ramla in från hela trakten. Maja började faktiskt tjäna bra med pengar.
Tre år senare, när Maja fått tillbaka sin skönhet och styrka, tog hon med sig moster Ingrid från ensligheten i Kyrkoberg till en liten stad vid den svenska västkusten. Tillsammans, med Ingrids sparpengar och intäkterna från de handvirkade sjalarna, köpte de en liten villa med en blommande trädgård. På morgnarna tuggar Märta, geten som så klart transporterats dit från landet, betald av Helena varsamt på ett Gloster-äpple medan hon ser tankfullt ut mot havet.
Bara några meter från stranden badar de två kvinnor hon älskar mest. Och det allra bästa, vet du vad det är? Det här hände på riktigt.
