Hej du! Jag måste berätta en liten saga om två personer, den här gången i vår svenska vardag, så luta dig tillbaka och lyssna.
Erik Svensson var alltid den som flög under radarn i klassrummet. Inte för att han ville gömma sig, utan för att han var rätt smart, med fina drag i ansiktet som kunde ha lockat till sig flera komplimanger om någon bara hade lagt märke till dem. Men i klass 10A märkte ingen honom särskilt. Alla bildade små gäng efter intresse, och Erik passade inte in i någon av dem. Ingen mobbade honom, men han hade inga vänner heller. Så han levde som en ensamvarg: skolan, matsalen, hemmet så var hans värld.
Han var egentligen inte så sugen på att umgås med klasskamraterna, men så kom hon in i bilden.
En ny tjej började i skolan. Hon hette Majken Lindgren, och hennes bakgrund var lite fragmenterad: föräldrarna var borta, hon bodde hos sin mormor som egentligen inte hade så mycket tid för henne. Hon var också en ensamvarg, men mer som någon som hade dragit ihop sig än någon som avstod helt.
När Erik såg Majken förändrades hans gråa värld till plötsligt färgstarkt. Det var kärlek vid första ögonkastet, tror jag.
Hej sa han efter lektionen när han gått fram till hennes bänk.
Han hade egentligen inte förväntat sig att säga nåt men där stod hon, och alla i klassrummet hade just gått ut ur lärarrummet.
Majken stängde boken. Hon tittade upp på Erik.
Hej svarade hon.
Jag heter Erik. Du är Majken, eller hur? sa han och kände direkt att han inte var ute på någon planerad dejt.
Ja, Majken. svarade hon lite dragande.
Hur trivs du i vår klass? Jag såg att du lämnade matteuppgiften tom… Är allt okej?
Majken suckade. Hon hade faktiskt lämnat pappersbiten tom, men ville inte göra ett dåligt intryck på de nya lärarna.
Det är lite ovant, men jag ska nog komma ikapp. sa hon.
Du kan fråga någon om du vill. svarade Erik.
Ja, att fråga låter så enkelt. Men jag har alltid haft svårt att närma mig folk sa hon och reste sig.
Jag fattar. Jag är inte direkt en pratsam typ heller. Men om du behöver någon att snacka med, säg bara till. Jag kan visa dig runt i skolan. Jag menar, jag pluggar bra, så jag vet var jag är. svarade han med ett leende.
Majken log och så började deras vänskap.
Efter ett tag började Erik göra mer än bara vara vän. Han hjälpte henne med matte, litteratur och till och med på idrottspasset när hon behövde någon att samarbeta med.
Erik, du är så smart! sa hon en dag medan hon kämpade med en ekvation. Hur förstår du allt? Jag sitter helt fast. Utan dig tror jag inte jag skulle klara skolan.
Hon kanske överdrev lite, men Erik gillade att höra det. Det kändes skönt.
Det är bara en formel, så lär du dig den. svarade han. Om du inte får det direkt, inga problem. Jag kan gå igenom det igen, hur många gånger du vill.
När de kom in i årskurs 11 planerade Erik att till slut säga hur han kände, men varje gång han försökte hitta rätt ögonblick kändes det som om tiden bara sprang iväg. Samtidigt började Majken hänga mer med de andra, särskilt med den högmälda Killen, Daniel Andersson, som alltid var i centrum av allt.
Erik såg hur Majken började sitta bredvid Daniel oftare. En dag i parken, när Daniel hade gått iväg med sina kompisar, frågade Erik:
Så hur går det med Daniel? Du kom inte till mig igår, vi hade ju planerat att gå igenom matte.
Förlåt, vi fastnade i snack. Jag tror jag håller på att bli förälskad svarade Majken, och det fick Erik att stanna upp.
Han frågade försiktigt:
Är han en bra kille?
Erik kände en klump i magen, för han hade känt Daniel sedan första klass.
Jo, han är enkel att umgås med. svarade Majken. Men med mig är det lite krångligare. Jag tror vi klarar det här ändå.
Erik insåg att han bara var en vän, den bästa vännen, men inget mer.
Skolan tog slut, och så gjorde den där lugna perioden när Erik kunde se Majken varje dag under ursäkter. Nu gick hon med Daniel, men ibland träffades de i parken ändå.
Daniel och Majken gifte sig snabbt. Erik var med på bröllopet när du är vän så får du vara där till slutet. Han log, tog massor av foton med brudparet och funderade på varför de gifte sig så fort. Svaret fick han senare.
Majken var gravid. Och när hon berättade för Erik att hon skulle få barn snart, slog det som en blixt. Det kändes som om alla förhoppningar om ett annat liv krossades. Det var inte romantik eller passion som låg bakom bröllopet, utan ansvar och en vilja att säkra sin framtid.
Erik insåg att han inte hade någon chans kvar. Han försökte gå på dejter, träffa nya tjejer, men ingen kunde jämföras med bilden av Majken han hade i sitt huvud. Samtidigt blev Majkens liv alltmer dimmigt.
Att vara gift med Daniel var inte den lyckliga dröm hon föreställt sig. Hon bodde med sin svärmor, Ingrid, i en lägenhet som kändes mer som ett hotellrum för en tjänare. Ingrid bestämde snabbt vem som bestämde i huset.
Det är mitt, sa Ingrid när Majken tog en godisbit ur en skål.
Får jag en? frågade Majken.
Visst, ta den. svarade Ingrid utan att blinka.
Majken hade tidigare bara bott med sin mormor, så den här situationen var chockerande.
När barnet föddes fick Majken liten tid att återhämta sig. Ingrid gnällde om att hon skulle börja jobba, att de inte hade ett restaurang- eller hemligt hem, utan att alla måste jobba.
Vem ska ta hand om Kalle? frågade Majken. Du verkar inte vilja hjälpa till.
Jag har inga planer på att hjälpa till. Jag har uppfostrat min egen son, nu får du ta hand om din. svarade Ingrid med kall blick.
Daniel försvann oftast i nätter, drack med sina kompisar och lämnade Majken ensam med barnet. Han verkade inte bry sig om vad som hände hemma.
Vad kan jag göra? frågade Majken en dag, men svaret var bara tystnad.
Erik försökte hålla kontakten, men varje gång han fick tag på Majken var hennes svärmor i bakgrunden, och samtalen blev korta som en julklapp från tomten.
Åren gick, rynkor kom och märken på själen blev djupare. Erik var nu 25 år, hade ett bra jobb med en stabil lön på 30000 kronor i månaden, men hans kärleksliv var lika tomt som i skolan. Han var fortfarande en ensamvarg, men ännu mer misstänksam.
Han såg Majken sällan, och ett möte kändes som en julmirakel. En dag möttes de vid en busshållplats.
Erik! ropade hon. Hur länge sen!
Lite mindre än ett år, tror jag. svarade han och log.
Han såg hennes ansikte, men där fanns ett litet blåmärke på kinden.
Gjorde Daniel det? frågade han utan att tänka.
Majken ryckte på axeln och svarade kort:
Det här angår dig inte, Erik.
Han kände hur hela hans värld skakade igen. Hon tog bort sitt smink, och blåmärket blev tydligt. Hon såg på sig själv i spegeln och mumlade:
Vad har hänt med mig?
Ingrid kom in och skrek om vem som hade sett Majken med vem, och om hur hon skulle dölja allt för Kalle. Hon pekade på blåmärket och skrek att Majken hade gjort något fel.
Majken försökte förklara, men Ingrid bara fnös:
Du får lära dig att hålla tyst.
När Ingrid bestämde att de skulle flytta till en liten stuga på landet för att spara pengar, hörde Erik Majken säga:
Det här är ett stort misstag. Du tror att du kan fly från allt, men du blir bara mer fast.
Han försökte övertala henne att stanna i staden, men hon var redan bunden till Daniel och Ingrid.
I landet fanns ingen bekvämlighet, ingen bekant ansikte. Daniel fortsatte sin drickande vana, försvann i timmar och kom hem som en uttorkad citron.
Ingrid styrde varje dag: laga mat, städa, tvätta. Kalle, deras son, började ta efter sin pappa och blev lika lat och drickande som sin far.
En dag, när spänningarna i huset nådde sin topp, flydde Majken till stan för att söka Erik. Hon gick till hans adress, men ingen svarade. Hon satt på en bänk tills mörkret föll, rädd för att ringa.
Till slut gick hon tillbaka till stugan, men kände att hon hade nått en vägg som aldrig skulle öppnas igen.
Det är allt jag hade att säga. Jag tänker ofta på hur livet kan vända så snabbt, och hur vissa dörrar när de väl stängs, förblir stängda. Hoppas du mår bra, och hör av dig när du har tid. Kram!
