TVÅ LATTAR.
“God kväll, Agnes Elisabet! Ska det vara två lattar som vanligt?” frågade jag med ett leende och betraktade den lilla, rynkiga men ändå charmiga kvinnan som kommit in sent.
“Hej, Moa lilla! Ja, två lattar som vanligt. Var så snäll och ge mig en kanelbulle också, tack.”
Agnes Elisabet stödde sin käpp mot stolsryggen och sjönk ner vid fönsterbordet med en ansträngd grimas.
“Vi har undrat varför du kom så sent idag. Skulle du glömma vilken dag det är? Jag sprang till och med ut för att se om du kom gående”, sa jag och vinkade till mig den nya servitrisen.
“Kära du, det jag skulle glömma kommer säkert en dag, men inte idag. Oroa dig inte, Moa. Det var bara bankautomaten som åt upp mitt kort. Jag fick gå till banken och stå i kö. Tydligen hade alla pensionärer i kvarteret bestämt sig för att göra ‘stora valutaffärer’ just på en lördag!” skämtade hon, men det syntes att hon var trött.
Hennes händer, alltid i svarta spetshandskar, darrade, och mungiporna var nerdragna. Åren hade satt sina spår.
Jag jobbar som administratör på ett litet kafé i hjärtat av Göteborg. Denna stad, så kär för mig, gömmer många människors hemligheter och öppna hjärtan.
Jag började jobba här som femtonåring, när jag ville tjäna pengar till en ny telefon till mamma. Först fick jag moppa golv och diska, men senare blev jag servitris. Efter gymnasiet började jag på psykologilinjen på distans. Det här kaféet är min praktik i livet – här serverar vi drycker som väcker minnen och värmer själar.
Att studera människor har blivit en passion. Jag läser deras önskningar och förhindrar missförstånd. Våra gäster är alla möjliga – skrikiga tonåringar, kärleksfulla par, eleganta damer med äldre herrar och unga mammor med nyfikna barn.
En av de mest minnesvärda var Agnes Elisabet och hennes make, Lars-Erik. De kom varje lördag, oavsett väder.
“Du fryser, mitt egensinniga älskling. Jag sa ju att du skulle ta paraplyt! Mina ben värkte redan igår kväll, men du envisades – ‘det blir inte regn’. Vem hade rätt, till slut?” morrade Lars-Erik, men det fanns en skälmsk glimt i ögonen när han såg Agnes njuta av kaffet med lillfingret elegant utstickande.
“Jag smälter inte av lite regn”, muttrade hon.
“Glömmer du förra hösten när du gick genom pölarna mot mitt råd? Sen låg du med bronkit i en månad! Vi är för gamla för sådant.”
“Sluta gubbsurra”, fnös hon. “Beställ en kanelbulle till mig istället – de är så goda här.”
Som en drottning nickade hon gillande, medan Lars-Erik rörde om socker i hennes kopp med en mjuk blick. Han beställde en ny bulle och såg hur hon tog en bit med slutna ögon, nynnande av välbehag.
“Jag älskar att se dig äta”, sa han. “Det är roligare än att äta själv. Och hur får du plats med allt utan att gå upp i vikt? Avundsjuk på din aptit – jag måste tvinga i mig mat efter operationen.”
För ett år sedan gick Lars-Erik bort. Men Agnes kommer fortfarande varje lördag. Hon beställer två koppar – dricker en och låter den andra stå orörd.
Hon sitter vid fönstret, rör om socker och ser ut. Ibland gråter hon tyst med en batistnäsduk. Jag stör henne inte – minnena är hennes ensam.
En dag berättade hon sin historia.
De möttes i biblioteket när Agnes tio år gammal tappade en bok från stege.
“Gjorde du dig illa?” frågade Lars-Erik. “Jag kunde inte svara – blygseln brände. Men hans ögon… jag drunknade i dem.”
De gifte sig efter tre månader. “Jag kände det i hela min själ”, sa hon. “Han var min rock – drog på mig strumpor och gav te när jag var sjuk. Nu saknar jag hans käpp som skrapade mot golvet…”
Kaféägaren har erbjudit henne gratis kaffe, men hon vägrar. “Allt har sitt pris.”
Nu gick Agnes långsamt ut med käppen. Jag såg efter och grät. Jag vill veta vad som håller henne flytande.
På bordet står två koppar – en tom, en full.
Så länge det finns sådana människor, finns det hopp. Och kärlek. Trots allt. Kärlek…
