Idag tog han två köttbullar från min tallrik och sa att jag borde gå ner i vikt. På sex år av äktenskap har jag fött tre barn, och nu är jag rädd att bli lämnad ensam.
Jag är trettiosex år gammal. På dessa sex år har jag blivit mamma till tre underbara barn: Emil är fem år, Saga är tre, och den yngste, Albin, bara sex månader. Jag har alltid drömt om en stor familj, men jag kunde aldrig föreställa mig hur hårt det skulle vara – fysiskt, mentalt, och helt enkelt mänskligt. Livet känns som en ändlös jakt där jag alltid är utmattad.
Jag träffade Anders när jag var nästan trettio. Alla mina vänner var redan gifta och hade barn, medan jag växlade mellan jobbet och hemmet, helt ensam. Sedan kom han – lång, atletisk, karismatisk. Då hade han redan en bra position som chef på en juridisk avdelning. Jag trodde aldrig att en sådan man skulle se något i mig.
Jag förstod hur seriös han var när han själv presenterade mig för sin mamma. Birgitta är en mjuk och bildad kvinna som genast fick mig att känna mig välkommen. Hon var förtjust i mig och nästan pushade honom att gifta sig. Vi vigdes snabbt, nästan överilat. Sedan kom barnen, det ena efter det andra.
Först föddes Emil, och jag slutade jobba. Sedan kom Saga, och nu Albin. Jag återvände aldrig till karriären. Allt handlar om barnen: de äldre går inte på dagis, Emil har aktiviteter, jag lär Saga hemma, och hela tiden har jag Albin i famnen. Jag älskar mina barn, de är fantastiska, men jag har inga krafter kvar. Eller mig själv.
När vi träffades vägde jag 49 kilo. Jag tränade, sprang på morgnarna, skötte om mig. Nu väger jag åttio. Min dag är gröt, blöjor, läxor, soppa, städning, kvällskriser – och samma sak nästa dag. Det finns ingen tid eller energi till träning. Och om jag försöker, kommer barnen genast och klänger, frågar, vill upp i famnen.
I början skämtade Anders. Han kallade mig “bulle” eller “min fina björnfamilj”. Men småningom försvann skämten. Och sedan tålamodet.
Igår kväll åt vi middag. Jag tog tre köttbullar. Han tittade, tog två och lade tillbaka dem i pannan.
“Du borde gå ner i vikt. Om jag blir intresserad av en annan kvinna är det bara ditt fel,” sa han lugnt utan att se mig i ögonen.
Jag stelnade. Som om någon slagit mig i bröstet. Jag vet att jag har förändrats. Att jag är trött. Att jag inte är den han förälskade sig i. Men är det mitt fel att jag gett allt till familjen? Att jag inte sover för att ena barnet har tänder, det andra vägrar äta broccoli och det tredje tappat sin skrivbok igen? Förtjänar jag inte lite förståelse?
Jag skulle gärna gå på massage, få en manikyr, färga håret. Men pengarna räcker inte. Allt går till barnen, aktiviteter, mat, lån, och hjälp till Birgitta. Anders tjänar bra, men utgifterna är många. Och självklart måste han se bra ut – han är ju chef. Jag kan gå i en gammal morgonrock. Men jag känner knappt igen mig själv i spegeln. Klänningar passar inte. Jeansen går inte åt. Allt känns främmande.
Ibland känns det som om jag inte längre är en kvinna. Bara en skugga. Ammande, städande, tvättande – men utan känslor, utan drömmar. Birgitta är den enda som håller oss samman. Hon ringer, kommer över, hjälper till med barnen. Och jag hoppas att hon inte låter honom gå. Att hon inte låter honom förstöra allt jag levt för de senaste sex åren.
Ibland är jag rädd – tänk om han en dag packar väskorna och lämnar mig? Lämnar mig med tre barn och en skugga av mig själv? Jag begär inte mycket. Jag vill bara att han ska minnas varför han älskade mig. Och se att jag fortfarande är samma kvinna. Bara så, så trött.
