Du vet, ibland undrar jag om jag har blivit någon sorts universell hjälpare eller bara tappat bort mig själv. Igår kväll, precis när jag hade dragit av mig vinterstövlarna och satt tekitteln på plattan, plingade det till i min mobil. Det var chefen, Karin: Kan du hoppa in för Siv imorgon? Hon har feber och ingen annan kan ta passet. Mina händer var blöta efter disken, så mobilen blev fläckig när jag skulle svara. Jag torkade av mig snabbt på kökshandduken och kollade i kalendern den där enda kvällen jag tänkt lägga mig tidigt och vara helt otillgänglig. Skulle upp och lämna årsrapporten på jobbet, och huvudet spann redan som en gammal elvisp.
Jag skrev: Kan tyvärr inte, har och så fastnade jag. Du vet den där känslan i magen när man vet att säger man nej så sviker man någon. Man vill ju inte vara den där som alltid ställer till det. Jag suddade, skrev bara: Ja, jag tar det. Skickade iväg.
Tekitteln började koka. Jag hällde upp teet, satte mig på pall vid fönstret och öppnade anteckningen jag kallade Bra saker. Där fanns redan dagens datum och ett nytt litet punkt: Tog Sivs pass. Jag satte punkt och lade till ett plus-tecken, som om det gjorde någon skillnad.
Den där anteckningen följde mig genom hela året. Jag började med den i januari, efter nyår, när ensamma dagar kändes som stora tomma gator. Jag behövde någon sorts bevis på att allt inte bara försvann spårlöst. Första gången skrev jag: Skjutsade Rut från övervåningen till vårdcentralen. Hon går långsamt med sina prover i nätkassen, är rädd för bussen och ringde porttelefonen: Du har ju bilen, kan du köra mig? Jag hinner inte annars. Jag körde henne, satt kvar utanför, väntade tills hon tagit sitt blodprov, och skjutsade hem henne igen.
På vägen hem kände jag hur frustrationen växte jag blev sen till jobbet och hörde redan andras gnäll om köer och läkare i mitt huvud. Jag skämdes lite för min irritation, svalde den och drack kaffe på macken. I min anteckning skrev jag det så prydligt, som om det vore en ren god gärning.
I februari drog min son på affärsresa och dumpade barnbarnet hos mig över helgen. Du är ju ändå hemma, sa han, mest som ett konstaterande än en fråga. Jag älskar min lilla Gustav, men efter hela dagen av kolla här och kan vi leka, så skakade händerna av trötthet och huvudet ringde som efter festivalen i Malmö.
När han somnat städade jag undan leksakerna och diskade. På söndagen, när min son hämtade honom, viskade jag: Jag är helt slut. Han log, som om det var ett skämt: Du är ju mormor. Gav mig en kindpuss och gick. I anteckningen skrev jag: Hade Gustav två dagar. Och ritade ett hjärta bredvid, för att jag ville inte känna att det bara handlade om plikt.
I mars ringde min kusin Helena och bad om pengar till medicin fram till lönen. Du fattar ju, sa hon. Ja, jag fattade. Swishade snabbt över och frågade inte om återbetalning. Sen satt jag där ute i köket och försökte räkna ut hur jag skulle klara mig till nästa lön, och lade till minnet att det gamla kappan i garderoben inte bara är sliten i armbågarna den är nästan genomskinlig nu.
I anteckningen stod det: Hjälpte Helena. Jag skrev inget om att jag ställde mitt eget åt sidan det kändes futtigt att dokumentera.
April kom, och på jobbet låste sig Sara inne på toaletten, grät tyst och sa att hon blivit lämnad och att ingen behövde henne. Jag knackade mjukt: Öppna, jag är här ute. Vi satt på trappan när hon kom ut; där luktade det fortfarande färg efter ommålning. Hon upprepade om och om igen att hon inte betydde något. Jag lyssnade tills det blivit kolsvart ute och missade träningen som doktorn sagt att jag skulle gå på för ländryggen.
Hemma la jag mig raklång på soffan och kände ilskan. Inte på henne på mig själv, för att inte kunna säga nu måste jag faktiskt gå hem. I anteckningen skrev jag: Lyssnade på Sara, höll om. Namnet värmde, men igen inget om det jag avstod från.
I juni skjutsade jag kollegan Johanna med hennes kassar till sommarstugan hennes bil stod på verkstan. Hon tjafsade högljutt med sin sambo på högtalare hela vägen och frågade aldrig om det verkligen passade mig. Hon slängde ur kassarna och sa: Tack, du skulle ju åt det hållet ändå! Fast jag fick kämpa genom Essingeledens eftermiddagsköer flera mil tillbaka. Hann inte till mamma innan hon lade sig, och så tog hon illa upp.
I anteckningen: Skjutsade Johanna till landet. Ordet ändå åt det hållet sved lite extra, faktiskt.
Augustinatten ringde mamma. Rösten var tunn, orolig: Jag känner mig inte bra, det är blodtrycket, snälla. Slängde på mig jackan och beställde taxi tvärs genom Stockholm som låg tom och tyst. Hos mamma var det kvavt, blodtrycksmätaren låg framme med pillren utspridda på ett fat. Jag mätte, pillade i henne tabletter och satt bredvid tills hon slumrade.
Nästa morgon pallrade jag till jobbet utan att vända hem. I tunnelbanan blundade jag så länge att jag nästan missade min hållplats. I anteckningen hamnade: Var hos mamma i natt. Jag satte ett utropstecken, men suddade snabbt. Blev för skrikigt på nåt vis.
Vid hösten rann listan över, lång som en ICA-kvitto som aldrig tar slut. Och ju längre den blev, desto tydligare kände jag som om jag försökte samla bevis på att jag faktiskt gör något. Som om min kärlek skulle vägas, räknas, jämföras. Ingen punkt på listan gällde mig själv.
I oktober, du vet en sån där halvtrist eftermiddag, åkte jag till sonen med några papper han behövde. Stod i hallen, han letade nycklar och snackade i mobilen. Gustav tjatade om barnprogram. Sonen la en hand över luren och ropade: Kan du gå till affären? Vi behöver bröd och mjölk!
Jag försökte: Jag är faktiskt rätt trött. Han lyfte inte ens blicken: Men du kan väl. Du kan ju alltid. Tillbaka till sitt samtal.
Det var inget ordentligt bråk, bara en liten skärva som fastnade. Inte en vädjan bara ett antagande. Jag kände hur det brände till inuti, och samtidigt skam över att vilja säga nej. Över att inte orka vara flexibel.
Fast ändå gick jag. Köpte bröd, mjölk, lite äpplen för att Gustav gillar det. Lämnade kassarna och fick ett slätt Tack, mamma. Lika opersonligt som betygen på en skolrapport. Jag log, så där som man ska, och drog hem.
Hemma öppnade jag anteckningen: Handlade åt sonen. Stirrade länge på det. Händerna darrade, men inte av trötthet. För jag insåg listan har slutat ge stöd. Den har blivit ett koppel.
I november bokade jag äntligen läkartid. Ryggen höll på att ta kål på mig, så jag tog en tidig lördag, för då behövde jag inte krångla med tider på jobbet. Kvällen innan ringde mamma: Kommer du imorgon? Jag måste till apoteket, är ensam annars.
Jag ska faktiskt till läkaren, mamma, sa jag. Hon blev tyst, sen: Nähä, jag är väl inte viktig då.
Alltid samma sak. Jag brukade direkt börja förklara, flytta om, lova. Munnen var redan öppen för Jag kommer sen, men den gången hejdade jag mig. Inte av trots, men av ren utmattning. Som om min egen tid plötsligt också gills.
Jag sa försiktigt: Jag kommer efter lunch. Läkartiden är viktig för mig.
Hon suckade som om jag lämnat henne i snöstormen. Okej då. Allt låg i tonen vanan, besvikelsen.
Den natten drömde jag om korridorer och stängda dörrar. På morgonen åt jag havregrynsgröt, tog mina egna tabletter och gick ut i vintermorgonen. På vårdcentralen i väntan på min tur lyssnade jag på andra prata pension och prover, och insåg att det läskigaste var att faktiskt göra något för mig själv.
Efteråt köpte jag medicin till mamma och gick upp för trapporna till henne. Hon sa inget först, sen frågade hon kort: Så du gick till doktorn då?
Ja, det gjorde jag, svarade jag, och la till utan att förklara: Det behövdes.
Mamma såg på mig en stund, som om hon för första gången såg en riktig människa, inte en maskin. Sen gick hon till köket. På vägen hem kände jag ett konstigt lättnad. Ingen glädje, mer som om världen öppnade sig något.
I december började jag hoppas på helgerna, inte för vila, utan för min egen skull. En lördag morgon skrev sonen: Kan du ta Gustav några timmar? Vi har ärenden. Det var så lätt att skriva ja, men jag satt länge med mobilen i handen. Jag hade ju planerat den dagen. Tänkte åka in till Moderna Museet för den där utställningen jag skjutit på.
Jag skrev: Kan inte idag. Har egna planer. Skickade. Lade telefonen med skärmen nedåt, som om det skulle göra svaret lättare att stå ut med.
Svaret kom fort. Okej. En minut senare: Är du sur?
Jag läste och kände igen den där reflexen att genast börja förklara. Jag kunde ha skrivit ett uppsatslikt svar om trötthet och behov av att finnas till. Men förklaringar blir alltid till förhandling, och jag ville inte förhandla mer om mitt eget liv.
Så jag skrev: Nej. Det är bara viktigt för mig. Punkt.
Jag gjorde mig i ordning, kollade att spisen var avstängd, tog SL-kortet, plånboken, laddaren. Vid hållplatsen, bland andra med matkassar och vantar, slogs jag av att jag för första gången på evigheter inte behövde rädda någon just i denna sekund. Ovant, men inte farligt.
På museet strövade jag långsamt. Tittade på ansiktena på tavlor, händer, skymtar av dagsljus i gamla fönster. Jag övade mig att vara närvarande, inte åt någon annans behov, utan åt mitt eget. Köpte kaffe i museets lilla café, en vykort med målning och la i väskan. Den var sträv och tjock, skön att känna mot fingertopparna.
När jag kom hem låg telefonen kvar i väskan. Först tog jag av kappan, hängde upp den, tvättade händerna och satte tekokaren på igen. Slog mig ner vid köksbordet och öppnade anteckningen Bra saker, scrollade ner till dagens datum.
Så länge stirrade jag på den tomma raden. Till sist tryckte jag på plusset: Gick på museum själv. Tog hand om mig själv. Lade undan tillägget om att avstå från andras önskningar det behövdes inte mer.
Och så, för första gången, delade jag listan i två kolumner För andra och För mig själv. Just nu stod bara en rad på min sida. Men när jag läste den kände jag att något i mig, något viktigt, föll på plats. Ingen mer bevisbörda. Bara minnet att jag också finns.
Telefonen vibrerade igen. Jag stressade inte. Hällde upp te, tog en klunk, kollade först därefter. Mamma hade skrivit: Hur mår du?
Bra, jag kommer förbi imorgon med bröd, skrev jag. Och innan jag skickade, lade jag till: Idag var jag upptagen.
Lät mobilen ligga kvar på bordet med skärmen uppåt. Det var tyst i lägenheten, men en tystnad som var min. Som om jag för första gången gjorde plats för mig själv.
