Två karlar på halsen
Så här går det inte längre! Välj: antingen jag, eller din bror och det där lilla haremet av flickor ni släpar hem! Du har tappat all sans nu. Först hängde du hela din släkt på mig, och nu kommer det även främmande kvinnor hit? Ni har det ju väldigt bekvämt, det ser jag.
Agnes stod mitt i sovrummet, skakande av ilska. Med avsmak höll hon ett främmande nylonstrumpa i handen ett bevis hon just fiskat fram under sängen. Hon såg direkt att den inte var hennes.
Jonas, istället för att be om ursäkt eller åtminstone låtsas ånger, gav henne en min som om det var Agnes själv som dragit hem en okänd man. Han trampade otåligt från fot till fot och sneglade nervöst mot hallen.
Men Agnes, du överdriver som vanligt nu. Sluta göra en höna av en fjäder, muttrade Jonas. Det var ju bara vår gäst. Min bror, och visst, också din svåger. Han tog hit en tjej EN gång, vad är det att bråka om?
Nej, Agnes var inte snål. Hon kände istället något kyligt och klibbigt, en avsmak, som om hon råkat trampa i gyttja i sina bästa skor.
Hon såg oro i Jonas blick medan han sökte stöd hos brodern som hållit lägenheten ockuperad i mer än ett halvår. Adam, Jonas bror, rörde inte en min.
Det här är min lägenhet och jag vill inte ha främlingar här, väste Agnes, knappt behärskad. Och faktiskt gäller det även din bror. Skaffa en egen, så får vem du vill bo där till och med en elefant. Men min vill jag ha tillbaka.
Nu var det Jonas tur att se förvånad ut. Fast enligt Agnes fanns det inget att förvånas över det här var en självklar konsekvens.
Men Jonas, vi drar väl härifrån, då? ropade Adam slappt från vardagsrummet. Vi hittar nåt sunkigare ställe, men då slipper vi också bråket. Kvinna ur vagnen, du vet hur det är.
Det var som om Jonas fått en order. Demonstrativt drog han fram en sportväska ur garderoben och började kasta ner sina saker: t-shirts, jeans, laddare, kalsonger.
Du kommer att ångra dig, Agnes, muttrade han utan att se på henne. Vem vill ha dig, om inte jag…
När de smällde igen dörren skakade vitrinskåpet så att glaset klirrande.
Kvar blev Agnes, ensam i en plötsligt påtaglig tystnad. Hon satte sig på sängen och höll fortfarande fast vi den förbannade nylonstrumpan. Hur hade det blivit såhär? När förvandlades mormors tvåa, hennes trygga vrå, till en härbärge för andra?
Agnes hade träffat Jonas för två år sedan. De var egentligen helt olika. Hon var tyst och blyg, lite obekväm bland andra. Han högljudd, charmig, alltid på språng. Fastän de plugga båda två, körde han redan taxi vid sidan av och visste hur han skulle uppvakta. Kom med choklad, reciterade dikter, ibland blev det till och med en middag ute. För Agnes, den duktiga flickan och ordningsmänniskan, var det ren romantik.
Förslaget att flytta ihop kom nästan misstänksamt snabbt bara efter ett par månader.
Jag kan inte vara ifrån dig ens en minut, lilla du, viskade han och höll om henne. Jag vill somna och vakna med dig varje dag.
Agnes smälte direkt av hans ord. Halvåret senare, av en slump, fick hon veta sanningen: Jonas hade blivit utslängd från sitt inneboenderum på grund av oljud och behövde akut någonstans att ta vägen. Men Agnes slog bort det. Alla kan ju ha det tufft ibland. Det var bara dålig tajming, intalade hon sig.
De levde i sitt lilla universum, lugnt och anspråkslöst. På morgonen rusade Agnes till föreläsningarna, på kvällarna undervisade hon barn för att fylla kylskåpet och betala hyran. Jonas bidrog också, till en början.
Men efter två år invaderades deras värld av en tredje.
Jonas, du sa att din bror skulle börja plugga i Stockholm. Ska vi inte bjuda hem honom någon gång? Ni är ju ändå bröder, föreslog Agnes en kväll.
Hon anade inte då att Adam skulle trivas så bra först kom han varannan dag, sedan varje kväll, och till sist flyttade han in helt. Och Agnes, uppväxt till att vara en generös värdinna, lagade mat och städade åt två vuxna karlar: diskade deras tallrikar, bäddade deras sängar, tvättade deras smutsiga kläder. Allt själv, ingen hjälp.
Av att Adam skulle börja plugga såg hon sedan inget.
Men Adam, var det inte meningen du skulle börja plugga? Har du inte rätt till studentrum? Undrade Agnes efter tre månader som inneboende.
Nä, det gick inte, svarade han slött. poängen räckte inte till. Jag försöker igen nästa år.
Agnes stirrade förskräckt. Hon förstod direkt att Adam aldrig skulle flytta självmant. Varför skulle han? Han hade egen soffa, maten lagad, all service. Hans största insats var ett par kvällspromenader med polare och mobilen i handen.
Allt blev värre när Jonas sade upp sig från butiken där han jobbat det senaste året.
Chefen är ett pucko, sade Jonas. Bara en massa krav och slavlön. Oroa dig inte, jag kör taxi så länge tills jag hittar nåt bättre.
Det drog ut på tiden, förstås. Extraknäck blev det högst någon dag i veckan. På dagarna låg nu två vuxna män och jäste i Agnes soffa. Och båda käkade från hennes plånbok.
Det blev allt knepigare att få ekonomin att gå ihop. Maten tog slut så fort att Agnes knappt hann blinka. En panna köttbullar för två dagar gick på en kväll. Elräkningarna skenade. Varken Adam eller Jonas rörde ett finger.
Agnes drog sig hem från jobbet, trött, och möttes av berg av smutsig disk och kläder på badrumsgolvet. Grusiga dammråttor i varje hörn.
Första gången Agnes försökte påpeka något tittade Jonas på henne som om hon sagt något obegripligt.
Men Agnes, vad är det med dig? Kan du inte bjuda Adam på en tallrik soppa? Han har det jobbigt, nytt i storstan och allt. Du vet ju, vi tjejer ska väl vara mjuka.
Varje gång klistrades hon ut som snål och grinig. Och hon tuggade ilsket ihop, stod vid spisen och städade åt dem, höll tyst för familjens skull, för freden. Det kändes som att det skulle vara såhär, alla har tuffa perioder.
Men när hon en dag hittade en halvdrucken flaska billigt vin och tre glas då började det skava. Och när nylonstrumpan dök upp… Då sprack allt.
Första natten ensam i lägenheten blev rastlös. Tystnaden var tung. Saknaden efter Adams snarkningar, after tv:n som brummade, Jonas släpande tofflor i köket satt kvar.
Men på morgonen byttes ensamheten mot lättnad. Agnes öppnade kylskåpet. Osten från igår låg orörd. Juicepaketet var fullt. Ingen hade halsat ur mjölkkartongen. Ingen hade lämnat smulor och smörknivar kvar ute på bordet. Nu var hon drottning över sitt eget revir.
På kvällen återvände dock tomheten. Agnes tog sig till bästa vännen, Maja. Hon ville prata ut.
Men Agnes, du är ju för snäll… skrattade Maja. De två raggar väl redan någon ny stackare. Och förresten, det är inte säkert det ens var Adam som tog hem henne det kunde varit Jonas som roat sig.
Tror du Jonas var otrogen?
Vad gör det nu? De har båda utnyttjat dig till max. Tänk vilken tur du haft hade inte den där tjejen lämnat sitt spår, hade du haft två karlar på halsen fortfarande.
När hon kom hem påbörjade Agnes något större än en storstädning. Det var ett farväl till sitt gamla liv och gamla jag. Alla glömda strumpor, godisförpackningar, tomma cigarettpaket allt åkte ut. Till och med presenterna. Nya lakan, golven skurades med klorin, och först då slappnade hon av.
Vid månadsslutet konstaterade hon förvånat att hon till och med kunde lägga undan lite pengar för första gången på länge.
Ett och ett halvt år gick.
Agnes förändrades. Hon fick jobb på en privatskola, lärde sig säga nej och brydde sig inte längre om att vara till lags. Dessutom dök Erik upp ingenjör, fem år äldre, egen bostadsrätt även om den var på lån. Den här gången tog Agnes det lugnt. Flera månader gick innan hon släppte in honom i vardagen. Till slut bestämde de sig för att bo hos henne hennes lägenhet låg närmare centrum. Erik hyrde ut sin för att snabbare kunna betala av sitt bostadslån.
Livet puttrade på tills en kväll, när Erik lade ifrån sig mobilen och sa:
Du, Agnes… Mamma ringde. Hon behöver kollas upp på sjukhuset och det funkar inte i byn. Hon behöver bo här, en eller två veckor hur känner du kring det?
Kylan spreds i Agnes bröst. Bilder av Adam på soffan, snarkningar genom väggen, känslan av att vara gäst i sitt eget hem fladdrade förbi. Hjärtat slog hårt.
Hon såg på Erik, som väntade på svar. Kändes som om hela framtiden hängde på hennes ord. Vad skulle hon göra? Tiga? Tränga tillbaka sig själv för kärlekens skull? Alltid vara andra till lags igen?
Agnes tog ett djupt andetag för hitta lugnet.
Erik, började hon lugnt. Jag respekterar verkligen din mamma, men… jag har en grundprincip. Inga övernattande gäster i min lägenhet. Varken från din sida eller min. Vårt hem är vår borg bara vår. Ta det inte illa upp. Men så har jag det.
Tystnaden föll tungt. Agnes gjorde sig beredd på anklagelser, gräl, smällande dörrar. Redo att försvara sig.
Men Erik såg bara lite förvånad ut, sedan log han och nickade lugnt.
Inga problem, sa han och återvände till mobilen. Det går säkert att lösa kan lika gärna hyra något till henne nära sjukhuset, så blir det smidigare för alla.
Agnes blev stående. Hon släppte ut luften med ett leende.
Är du inte arg?
Erik stängde snabbt ner mobilen, gick fram och höll om henne.
Inte alls. Man måste få ha egna gränser. Det finns alltid lösningar och kompromisser.
Agnes log och lutade sig mot Eriks axel. Hon hade lärt sig att säga nej. Och hon hade hittat någon för vilken hennes nej inte var skäl till krig. Från och med nu öppnades dörren till hennes hem och hennes hjärta bara för dem som visste att torka skorna innan de klev in.
