Så här går det inte längre, Olle! Välj: Antingen jag, eller din bror och hela ert följe av flickor här i lägenheten! Du har blivit alldeles för kavat. Först hängde du hela din släkt på mig, nu också främmande damer? Det här har du ordnat bra, ser jag!
Elin stod mitt i sovrummet, och det ryckte i hennes händer. I en avsmakningsfullt utsträckt hand höll hon beviset hon just hittat en främmande nylonstrumpa. Hon hade precis dragit den från under sängen och genast förstått: den var sannerligen inte hennes.
Olle däremot, bad inte ens om ursäkt eller visade minsta ånger. Han såg på henne som om det var Elin som dragit hem en främmande karl. Han vaggade fram och tillbaka och sneglade otåligt mot hallen.
Elin, sluta nu. Du ska alltid göra en höna av en fjäder, muttrade Olle surt. Det är vår gäst. Min bror och faktiskt din svåger. Han tog hit en tjej en gång bara, vad spelar det för roll?
Det var inte avund som Elin kände, utan något kallt och kladdigt inombords. Avsmak. Som om hon trampat i lera med sina favoritkängor.
Hon såg hur Olles blick sökte stöd hos den som plötsligt spillt ut sig över deras lilla lägenhet de senaste halvåret. Viktor, hans bror, rörde dock inte ett finger för att hjälpa.
Det här är min lägenhet och jag vill inte ha främmande människor här, pressade Elin fram med knappt behärskad ilska. Din bror också, för övrigt. Köp dig en egen, och låt vem du vill bo där, till och med en elefant. Men min vill jag att ni lämnar.
Nu var det Olles tur att bli förvånad. Fast enligt Elin fanns det inget att förvånas över. Det här var ju bara konsekvensen av allt som skett.
Äsch Olle, låt oss sticka härifrån, ropade Viktor lat ut från vardagsrummet. Vi hittar nåt billigare, och slipper hennes gnäll. Lättare utan kärring på släp, du vet ju.
Det var som att Olle fått ordern gå! Han drog ut sin sportbag ur garderoben och började slänga ner kläder och saker: t-shirts, jeans, laddare, underkläder allt huller om buller.
Du kommer ångra dig, Elin, muttrade han utan att möta hennes blick. Vem tror du vill ha dig utom jag…
När de försvann slog dörren så hårt att kristallen i vitrinskåpet skallrade.
Elin blev ensam kvar, i plötslig, tjock tystnad. Hon satt sig på sängen, fortfarande med det förbannade nylonet i handen. Hur hade det kunnat bli så här? När förvandlades hennes mormors trerummare till en härbärge?
…Hon hade mött Olle två år tidigare. De var mycket olika. Hon tyst, blyg och försiktig bland folk. Han hög och högljudd, ständigt i rörelse. De var fortfarande studenter då, men han körde taxi och bjöd ofta till fina restauranger. För Elin, pluggfliten och tillbakadragen, var det rena drömmen.
Förslaget att flytta ihop kom misstänkt fort, bara efter ett par månader.
Klarar mig inte en minut utan dig, lilla vän, viskade han och höll om henne. Jag vill vakna och somna med dig.
Då smalt Elin av hans ord. Det dröjde dock inte mer än ett halvår förrän hon fick reda på sanningen: Olle hade blivit utkastad från sitt rum på grund av högljuddhet och behövde akut tak över huvudet. Fast Elin tänkte att svårigheter drabbar alla, det var bara otur, intalade hon sig.
De levde stilla och enkelt i deras lilla värld för två, även om det var knapert. Elin rusade till föreläsningarna på morgnarna och vidare till extrajobbet för att få in lite pengar och fylla på kylen. Olle bidrog också, så gott han kunde.
Men efter två år tog de in en tredje.
Olle, du sa att din bror ville till universitetet i Stockholm. Ska han inte bara hälsa på oss först kanske, det är ju ändå din bror… föreslog Elin en kväll.
Då visste hon inte än hur mycket Viktor skulle trivas. Så mycket att han först dök upp varannan dag, sen varje kväll, och till sist flyttade han helt in. Och Elin, uppfostrad till en ordentlig värdinna, började laga mat åt två vuxna män, diskade, bäddade och tvättade deras kläder allt själv.
Inte visste Elin att Viktor aldrig skulle tänka tanken på universitetet.
Du skulle ju börja plugga nu, Viktor? Får man inget studentrum? undrade Elin efter tre månaders samboende.
Klarade inte poängen, svarade Viktor oberörd. Satsar nästa år i stället.
Elin blev kallsvettig. Hon anade redan att Viktor aldrig skulle flytta självmant. Varför skulle han? Hela vardagsrummet var hans. Det lagades mat åt honom, allt tvättades, han behövde bara sova till lunch, glömma allt ansvar och umgås med nya kompisar om kvällarna.
Det blev värre när Olle från ingenstans sade upp sig från sitt jobb i järnhandeln.
Chefen var en idiot, mumlade han. Krav hela tiden och lönen är slavlön. Oroa dig inte, jag kör taxi så länge och söker något bättre.
De där sökandet tycktes aldrig ta slut. Som bäst körde Olle taxi någon gång i veckan. Nu låg två slappa män på Elins soffa om dagarna och levde på hennes lön.
Budgeten blev allt svårare att få ihop. Maten försvann i rask takt. En stekpanna med pannbiffar, tänkt att räcka i två dagar, slukades på en kväll. Hyran steg. Men inte en tanke hos Olle och Viktor på att hjälpa till.
Elin kom hem utmattad, snubblade över tallrikar med intorkad mat, smutsig tvätt på badrumsgolvet, dammtussar i hörnen.
Första gången hon försökte invända stirrade Olle på henne, förbluffad och smått förolämpad.
Elin, måste du klaga jämt? Kan du inte unna honom en tallrik soppa? Han har det svårt, anpassar sig i Stockholm. Var lite medgörlig, du är ju ändå kvinna.
Det slutade alltid med att Elin fick skäll för att vara snål och kärv som kommentarer andras mat. Hon bet ihop, diskade igen, tvättade, lagade, höll tyst för husfridens skull. Hon trodde det så måste vara, att alla har det tufft ibland.
Men när hon kom hem och hittade en urdrucken tetra billigt vin och tre vinglas blev hon misstänksam. Och när nylonstrumpan dök upp då brast allt.
Första natten ensam var orolig. Konstigt nog kändes tystnaden tryckande. Hon saknade Viktors snarkningar, Olle som släpade fötterna till köket, TV:n som murrade om kvällarna.
Men på morgonen ersattes ensamheten med lättnad. Elin öppnade kylskåpet. Osten hon köpt låg kvar. Juicen var fortfarande nästan full. Ingen hade druckit mjölk direkt ur paketet. Ingen hade lämnat smulor och smutsiga knivar på bordet. Nu var hon självständig härskarinna över sitt eget rum.
På kvällen kom dubbla vågen av ensamhet. Elin tog tunnelbanan till sin väninna, Maja. Hon behövde prata ut.
Nämen, Elin lilla… sa Maja med ett snett leende. De lurar nog redan nån annan nu. Kanske till och med hon som var där sist. Och förresten, det är inte säkert det ens var Viktor som tog dit henne. Kanske Olle tyckte han behövde lite kul.
Tror du Olle varit otrogen?
Spelar ingen roll nu. Ni blev ju båda utnyttjade. Egentligen borde du tacka tjejen som lämnade beviset. Annars hade du fått försörja dem två ännu längre.
När Elin sen kom hem igångsatte hon inte bara en storstädning. Det blev en ceremoniell avskedsritual. Utdragna strumpor, godispapper, tomma cigarettpaket allt som påminde om gästerna åkte i soporna. Till och med gamla presenter. Hon bytte sängkläder, skrubbade golven, och först då kunde hon andas ut.
Månadsslutet visade plötsligt ett oväntat överskott. För första gången kunde Elin börja spara undan på banken för svåra tider.
Tiden gick. Ett och ett halvt år förflöt…
Elin förändrades. Hon fick jobb på en privatskola, lärde sig att säga nej och slutade kompromissa för andras skull. Och så kom Martin in i hennes liv. En ingenjör, fem år äldre, med egen (visserligen belånad) lägenhet.
Den här gången tog Elin det lugnt. De umgicks ett halvår innan hon gick med på att bo ihop. De valde hennes lägenhet, som låg närmare stan. Martins hyrdes ut så han kunde betala av lånet.
Det rullade på, tills en kväll när Martin la ner mobilen och sa:
Du, min mamma ringde. Hon behöver undersökas i Stockholm. Hemma i byn finns det inte vård för det. Det skulle bli max två veckor. Vad säger du?
Elin blev iskall. Bilder av Viktor utspridd på soffan, Olles skoskav runt köket, känslan av att vara främling i sitt eget hem allt flimrade förbi. Hjärtat knöt sig.
Hon såg på Martin. Han väntade. Kanske var det nu deras framtid avgjordes. Skulle hon tiga? Böja sig av kärlek? Än en gång bli bekväm för alla utom sig själv?
Elin drog djupt efter andan och samlade sig.
Martin, sa hon så lugnt hon kunde. Jag har all respekt för din mamma, men jag har en järnhård regel: inga övernattande gäster i mitt hem. Varken från din sida eller min. Vår bostad är vårt fäste, bara vårt. Hoppas du inte tar illa upp.
Tystnad. Elin satte sig mentalt på spänn, beredd på anklagelser, gräl, smällande dörrar. Hon väntade.
Men Martin såg bara förvånad ut, sen log han och nickade.
Ingen fara alls, sa han och återvände till sin mobil. Det finns ju en till lägenhet. Skulle hon bo ett tag här kan jag fixa nåt nära sjukhuset så får alla sitt.
Elin vågade knappt tro det var sant. Hon drog efter andan.
Är du säker på att du inte är arg?
Martin la ifrån sig mobilen, gick fram och höll om henne.
Varför skulle jag bli det? Egna gränser är helt okej. Det finns alltid lösningar. Så funkar ett bra förhållande.
Elin log och lutade sig mot hans axel. Hon hade inte bara lärt sig säga nej. Hon hade också hittat någon där ett nej inte var upptakten till strid. Numera öppnades dörrarna till hennes hem och hjärta bara för den som förstod att torka av sig ordentligt innan de klev in.
