Två gamla kvinnor lever i samma lilla timmerstuga i en glänta i Dalarna. Totalt har de endast 170 kronor att räkna med. Märta är 86 år gammal, Ulla 84. De är inte släkt, men för femton år sedan bestämmer de sig för att dela på elen och bränslet så att kostnaderna halveras och de har någon att prata med. Ensamheten har börjat gnaga i dem, så de börjar föra samtal med sig själva. De bor hos Ulla eftersom hennes hus är ståltåligt, medan Märtas gamla byggnad brutits ner för ved. De har klarat sig i fem år utan problem. Tidigare hade de djur en get och höns men med åren blir jordbruket allt svårare. De har redan låtit den andra sommaren gå utan att odla trädgården, och nu blir det knasigt att ens hålla spisen igång.
Varannan vecka kommer Ullas son, Sven, eller Svenne som de kallar honom, i sin motorcykel från Stockholm. Han tar med en stor påse bröd, kringlor, te och socker det är i huvudsak vad de äter, ibland kokar de potatis på en liten oljekök. När Svenne anländer gråter de.
Om du fortsätter att gråta, slutar jag komma, säger Märta.
Okej, okej, vi tänker inte göra det mer, lugnar de honom.
Svenne släpper snabbt av provianterna, hämtar vatten från brunnen, staplar ved i spisen så att de bara behöver tända en liten sticka, och frågar:
Vad vill ni ha nästa vecka? Jag kommer igen om sju dagar. Beställ vad ni vill, och så far jag iväg.
På korta sommarnätter kan de knappt sova. De ligger tysta och kikar på varandra.
Sover du, Ulla? frågar Märta.
Nej, jag har sovit en stund tidigare men nu kan jag knappt hålla ögonens lock öppna, svarar Ulla.
Jag också Vad tänker du på? frågar Märta.
Allt möjligt, svarar Ulla. Jag funderar på ljuset där ute Ingen vet vad som händer där.
De blir svagare, men sinnet arbetar fortfarande lika starkt som förr, ibland ännu klarare, föravståndet ger perspektiv. Minnet sviktar ibland och de tappar tråden. En natt reser sig Märta och börjar klä på sig.
Vart ska du? ropar Ulla.
Hem, svarar Märta.
Men ditt hem är här!
Nej, jag menar hem, hem insisterar Märta och gungar med huvudet. När hon nått dörren, greppar hon haket, stannar upp, vänder sig om, klär av sig och lägger sig ner i sängen. Ulla säger inget, för hon förstår att Märta har en kortvarig förvirring.
De låter inte mörkret dra dem ner i dvala. Ulla har en lekfull glöd, likt en docka.
Lyssna på mitt knasiga resonemang, börjar hon. Världen är inte utan snälla människor. Svenne kommer med mat, vi har ved. Vi bor i vårt eget hus, i värme och ljus. Vi får pension på 4000 kronor i månaden. Vad mer kan vi önska?
Du får sjunga, du har en sonson. Jag har ingen, svarar Märta. Om benen ger upp blir det härbärge.
Jag lämnar dig inte, säger Ulla. Så länge jag lever, är du med mig. Även i ett härbärge finns människor.
Märta ler och ser sig omkring med nya ögon, och Ulla strålar av frid och kärlek. De talar om livet. De har levt genom hela århundradet tillsammans. Deras barn föddes precis i krigets tid. Märta har fyra söner, Ulla två. Märta förlorade sin man när han fick magsjuka under sädesbränning. En bonde skulle inte låta sjukdomen gå obemärkt förbi han fick vila och sedan återvände till arbetet tills han kollapsade. Istället för att åka till staden rullade han omkring i sin ugn och väntade på att bli bättre. Märta sprang med sin häst och tog honom till sjukhuset, där de fann en infekterad blindtarm.
Alla fyra av Märtas söner dör i rad. Hur har hon överlevt så mycket smärta utan att bli galen? Efter varje nyhet faller hon i medvetslöshet och kvinnorna i byn ger henne vatten. Det verkar som om hon är gjord av ett oslagbart material hon reser sig varje gång och lever vidare, tills hon blir 85. Hon blir inte bitter, men en djup sorg gnager i hennes själ.
Ulla har förlorat sin man och en son; den andra återvände, men som en skadad krigare, medan sonen i staden gifte sig, men dog vid 37 års ålder. Ullas svärdotter gifte om sig, och Svenne bor nu med sin mormor. Ullas liv är ändå välsignat: hennes släktlinje är inte helt avhuggen, hon har en sonson som hjälper dem, och sonsonen har redan barn.
Ja, kära, svarar Ulla. Behöver vi mycket? En skiva bröd och en kopp te räcker hela dagen. Behöver du nåt mer?
Jag vill bara att Gud låter mig vila, svarar Märta.
Tiden kommer, så dör vi, lovar Ulla.
När våren kommer, iklädda tjocka pälsrockar och sjalar, sitter de på en bänk ute, värmer sig i solen och lyssnar till jordens doft. Våren är oändlig i deras liv. De fryser även i starkt solsken, men våren oroar dem ändå. Den våriga lukten brukade betyda återfödelse och barnens glädje, men nu påminner den dem om förfall.
De sitter länge i samma position händerna på en käpp, ansiktet vänt mot solen, och bara ibland flimmrar ögonen. När de behöver prata blir deras ansikten levande, de tuggar på läpparna.
Det är hög tid att vi dör, säger någon. Värmen, blommorna, gräset, fåglarna sjunger.
Ja, svarar den andre. Jorden är mjuk som bomull, lätt att gräva i.
En morgon får Märta panik. Hon sitter en stund på bänken, reser sig sedan och går in i huset. Varje steg på verandan är tungt, händerna darrar som fågelklor. Hon kliver in, håller sig i väggen, staplar på de slitna brädorna och lägger sig på sängen, halvt på sidan. Ett svagt stön hörs ibland.
Ulla märker genast att något är fel och följer efter. Märtas ansikte blir ännu mörkare. Ulla inser att Märtas tid är knapp och börjar iaktta henne.
Märta försöker resa sig men faller tillbaka på samma sida. Hon vrider sig på rygg, men det gör ont, och hon susar med huvudet mot kudden. Ulla försöker hjälpa, men inser att hon är maktlös och sitter bara bredvid för att hålla sällskap.
På kvällen blir det lugnare. Märta öppnar ögonen med blekt ansikte och blickar omkring, utan att förstå varför hon känner så ro. Hjärtat slår svagt.
Ulla lämnar rummet för att inte störa. Märta vaknar inte igen.
Ulla som vakar hör bara ett enda andetag i huset. Hon känner sig oförmögen att röra sig, som om någon drar henne från sängen utan att hon märker det. Hjärtat slår tre eller fyra gånger till och stannar sedan för alltid.
Vad har jag gjort! ropar Ulla genom hela huset. Till vem har jag lämnat allt?
Hon skriker:
Hur kunde vi vara som systrar! Hur skulle vi leva utan varann?
När Svenne återvänder blir han förkrossad. Han hör ett enda andetag. Han faller ner på bordet bredvid den lilla påsen med kläder som Märta hade packat och gråter högt.
Ulla, som har vakat hela natten, har inte märkt att gryningen gått. Natten var kort, fylld av näktergalssång. På morgonen hörs motorcykeln utanför, och Ulla, som känns yngre än någonsin, går ut på verandan.
Änglarna har fört dig hit, Svenne, säger Ulla. Märta har gått bort.
Svennes ansikte blir blekt.
Hur ska jag klara mig ensam? frågar Ulla och sitter på en trappa och gråter.
Du får inte tänka på det, svarar han. Jag lämnar dig inte. På vintern tar jag dig med mig.
Låt mig dö i sommar, säger Ulla. Du säger samma sak hela tiden!
Svenne suckar.
Ulla och Svenne klarar av vardagens bestyr i två dagar. Ulla känns som om någon annan har tagit över hennes kropp; hon går runt, tänder spisen, lagar mat som om hon hade tio år mer energi. Har Märtas ande tagit plats i henne?
Ulla blir ensam och en djup sorg övermannas henne. Efter femton år har de två gamla kvinnorna blivit närmare än släktingar, var och en ser den andra som sin andra jag. De har aldrig bråkat utan bara stött varandra. De lever bara för att de har varandra, och båda fruktar att bli lämnade ensamma.
Du har det bra! Skriker Ulla mot Märta. Vad har jag?
Svenne kommer ofta, nästan varje dag, ibland övernattar han. Han tar med kringlor och torkat bröd som Ulla doppas i te och äter. Men även den favoriträtten tröstar inte Ulla.
En midsommardag, när solen står högt, hör Ulla plötsligt Märtas röst:
Hej, gamla dam! Har du suttit här för länge?
Ulla öppnar dörren till hallen ingen där. Hon går runt huset, skakar en kvist i de vildväxande kvistarna. Ingen gömmer sig. Men hon är säker på att hon hör sin väns röst. Kanske har hon bara föreställt sig den?
Hon kom för att säga farväl, tänker Ulla, och hennes händer och ben blir tunga. Hon kämpar sig fram till förrådet, öppnar en låda, tar fram en påse med kläder Märta hade gjort, lägger den på bordet och lägger sig på sängen.
Hon vet inte om det är dag eller natt, hur länge hon har legat timmar eller dagar men hon känner livet avta, utan smärta, bara en frid. I hennes sinne blinkar korta, starka minnen: hon ser sig själv som treårig flicka på en blommande äng med sin mormor, sin man i vit skjorta, sina barn, hur hon skördar vete, hur hon slår med en sil i en gammal stuga, doften av halm, sädesolja. Livet flyter som en oändlig ström, ibland som en enda blinkning.
Svenne kommer på motorcykeln, ser sin mormor livlös, sänker huvudet mot bordet bredvid den lilla påsen och gråter högt.
