Jag minns två gamla damer som delade en ensam stuga i den djupa skogen i Värmland. Tillsammans bar de på 170 år Märta var 87 och Ulla 84. De hade aldrig varit släkt och hade en gång haft egna hus, men för femton år sedan flyttade de ihop för att dela på elden, maten och samtalen så att ensamheten inte skulle gnaga dem. De bodde i Ullas robusta timmerstuga, för Märtas hus hade rivits ner till ved. Fem år hade de värmt sig med en vedkamin utan bekymmer. Tidigare hade de en liten gård med get, höns och en liten trädgård, men år för år blev det svårare att sköta den. Till den sista sommaren hade de glömt att så och skörda, och till och med att elda blev tungt.
Varannan vecka kom deras barnbarn, SvenErik, eller Sven som de kallade honom, på sin motorcykel från Karlstad med en påse färskt knäckebröd, kanelbullar, kaffe, socker och ibland lite potatis tillagad på en liten bensinspis. När de såg Sven började de gråta.
Om ni får mig att gråta, så kör jag hem igen, sa de.
OK, vi ska hålla tårarna i schack, tröstade Sven dem medan han snabbt lossade försörjningen, hämtade vatten ur brunnen och lade ved i spisen så att de bara behövde tända en gnista. Vad vill ni ha till nästa gång? hörde han och for sedan iväg med motorcykeln, snabb som en pil.
På de långa, ljumma sommarnätterna låg de vaken och låg tyst bredvid varandra.
Sover du, Ulla? ropade Märta.
Nej, jag ligger vaken. Jag vilade lite tidigare men nu finner jag ingen sömn.
Jag också Vad tänker du på?
På allt. svarade Märta.
På ljuset Vad tror du händer där? ingen vet någonting.
Och ingen får någonsin veta, svarade Ulla.
Deras kroppar blev svagare men sinnet höll fortfarande fast. Ibland glömde de vad de talat om, men klokskapen var fortfarande klar, som om åldern gav dem ett bättre perspektiv. En natt reste sig Märta och började klä på sig.
Vart är du på väg? frågade Ulla.
Hemåt.
Men ditt hem är här!
Nej, jag menar hem protesterade Märta, men när hon nådde dörren och greppade greppet vände hon om, tog av sig kläderna och lade sig i sängen igen. Ulla sade inget, förstod att Märta bara hade en kort stunds förvirring.
De lät inte sorgen hålla dem nere. Ulla hade en lättsinnig glimt i ögonen, som en docka med ett leende.
Lyssna på mitt enkla förnuft, sa hon. Det finns fortfarande goda människor. Sven kommer med mat, vi har ved, vi har vårt eget hus och värme. Vi får pension, vad mer kan vi önska?
Du har så mycket, du har en son, jag har ingen, svarade Märta. Om mina ben ger upp, blir jag kanske tvungen att gå till ett äldreboende.
Jag lämnar dig inte, svarade Ulla. Så länge jag kan röra mig, är du med mig. Även i ett äldreboende finns folk.
Märta log och kände sig lättare, medan Ulla strålade av frid och kärlek. Deras barn hade vuxit upp och gått i krig. Märta hade haft fyra söner, Ulla två. Märta hade förlorat sin man när han fick magsjuka på en sädesvävning och behövde åka till sjukhus med en skakig vigg. Det visade sig vara blindtarmsinflammation, men hennes fyra söner dog efter varandra i en kort rad av olyckor. Trots smärtan reste hon sig varje gång, som om hon vore gjord av ett oförstörbart material, och nådde så småningom 85 år utan bitterhet, bara en dämpad sorg.
Ulla hade förlorat sin make och en son, men en annan son återvände, men som en skadad veteran. Han gifte sig i staden, men dog vid 37 års ålder. Ullas svärdotter gifte om sig och Sven bodde ofta hos dem. Ulla tackade Gud för att hennes släktlinje fortfarande levde genom Sven och hans barn.
Så lite behövs, sa Ulla. En skiva bröd och en kopp te räcker för hela dagen. Behöver du något mer?
Inget, svarade Märta med ett skakigt huvud. Må Gud låta mig vila när tiden kommer.
När våren kom, gick de klädda i tjocka yller och sjalar ut på verandan, värmde sig i solen och njöt av jordens doft. Trots solens värme kände de fortfarande kylan i benen. De satt i samma position i timmar, händerna vilande på en käpp, blicken vänd mot solen, bara ibland blinkade deras ögon.
När någon av dem ville prata, lyste ansiktena upp, de bita sig i läppen.
Det är dags att vi dör, sade den ene. Vädret är varmt, blommorna blommar, gräset grönskar, fåglarna kvittrar.
Ja, svarade den andre. Jorden är mjuk som bomull, lätt att gräva i.
En morgon kände Märta en oro. Hon satt en stund på verandan, steg sedan upp och gick in i stugan. Varje trappa var en kamp, händerna darrade som fågelfötter, och hon föll omkull på sängen med ett svagt stön. Ulla märkte genast att något var fel och gick genast efter henne. Märtas ansikte bleknade ännu mer. Ulla förstod att Märta närmade sig slutet och höll hennes hand tills hon slöt ögonen för sista gången.
Ulla stod kvar i stugan, lyssnade på det enda andetaget som fortfarande hördes. Hon kände en oväntad styrka, som om någon hade lyft henne från sängen och placerat henne vid Märtas sida. Hjärtat slog tre gånger innan det stannade för alltid.
Vad har jag gjort! ropade hon genom hela stugan. Vem har lämnat mig?
Hon skrek efter Sven: När kommer du? Vem ska jag straffa? Vem?
Ulla satt länge i mörkret, utan att märka hur gryningen sakta närmade sig. Till slut hördes en motorcykel utanför, och Sven kom springande med tårar i ögonen.
Du har kommit med änglarna, sade Ulla. Märta har gått bort.
Sven blev blek. Ulla föll på trappsteget och började gråta.
Hur ska jag klara mig ensam? frågade hon.
Du är inte ensam, svarade Sven. Jag tar dig hem till vinterstid.
Låt mig dö i sommar, bad hon.
Återigen samma sak! svarade Sven med en rynka i pannan. Men jag är din familj, även om jag är en främling i ditt hem.
Ulla och Sven tillbringade två dagar med att ordna allt. Ulla gick runt i huset, tände spisen och lagade mat, som om hon var tio år yngre. Kanske hade Märtas ande gett henne nya krafter.
Ulla kände en djup ensamhet som ingen kan förstå. Efter femton år av gemensamt liv var de mer som syskon än släkt. De hade aldrig känt varandra så illa att de anklagade varandra. De insåg båda att de bara levde för att ha varandra och fruktade att bli lämnade ensamma.
Du har gjort ett bra jobb, sade Märta i minnet. Jag är nöjd! svarade Ulla med en avundsjuk blick.
Sven kom ofta, nästan varje dag, och ibland övernattade han. Han tog med sig rostade krustader och torkade äpplen som Ulla doppade i te. Trots de enkla godsakerna fick de inte tröst.
En dag, mitt i den heta sommaren, hörde Ulla en röst i stugan:
Hej, gammal dam! Du sitter här för länge!
Ulla öppnade dörren till hörnan, men ingen var där. Hon gick runt huset, rörde vid en gammal rävbuske, men ingen gömde sig. Rösten verkade komma från hennes minne av Märta, som om hennes fantasi målade upp en bild av vännen.
Det var väl du som kom, tänkte Ulla, och kände hur benen föll av. Hon gick sakta till kistan, öppnade den, tog fram en bunt med kläder hon hade gjort, la dem på bordet och la sig på sängen.
Hon visste inte om det var dag eller natt, hur länge hon lagat sig där, kanske några timmar eller flera dagar. Hon kände hur livet släcktes utan smärta, bara en stilla frid. I hennes sinne flög korta, ljusa bilder: en treårig flicka som lekte på en blommande äng med sin mormor, en ung man i vit skjorta, hennes barn, dåden i säden, doften av halm och linolja. Livet verkade både oändligt och ett ögonblick.
Sven kom på motorcykeln, såg sin mormor livlös, släppte huvudet på bordet bredvid den lilla bunten och började gråta högt.
