Två decennier utan gåvor till henne: ett harmoniskt samliv.
Erik Svensson hade aldrig gett sin fru en present, trots att de levt tjugo år i äktenskap utan stridigheter. Inte för att han var snål, men tillfället hade aldrig riktigt dykt upp. Med Birgitta gick allt så fort: en månad efter deras möte stod de brud och brudgum.
Deras möten hade aldrig präglats av gåvor. Han kom till hennes lilla by, visslade under fönstret. Hon rusade ut, och de slog sig ner på bänken vid grinden, pratade knappt men satt där till midnatt.
Den första kyssen stal han på deras förlovningsdag. Sedan kom bröllopet, livet med sina rutiner och bekymmer. Erik visade sig som en skicklig affärsman, skötte sin grisuppfödning väl. Birgitta arbetade hårt, hennes köksträdgård avundades av grannfruarna. Sedan kom barnen, blöjorna, klänningarna med snören, barnsjukdomarna… Gåvor? Ingen tid att tänka på sådant. Högtiderna firades enkelt, runt en god måltid. Så flöt deras liv, utan pomp, fyllt av slit, men fridfullt.
En dag åkte Erik till marknaden med sin granne för att sälja potatis och fläsk, strax före 8 mars. Han hade tömt källaren, sorterat potatisen och ville bli av med överskottet. Fläsket likaså bättre att sälja nu innan nästa gris slaktades. Där stod han på marknaden. En behaglig kyla, med en aning av vår i luften. Mot alla odds sålde allt som smör. Fläsket försvann på ett ögonblick, potatisen köptes som godis. »Inte illa«, tänkte Erik, belåten. »Birgitta blir nöjd.«
Han lade säckarna i grannens skåpbil och gick för att handla. Birgitta hade gett honom en kort lista. Av gammal vana stannade han först till baren för att fira sin framgång. Inte för att han var en stor drinkare, men han trodde bestämt att att inte skåla skulle bringa otur till nästa försäljning. Efter ett glas vin gick han vidare med lätta steg, betraktade skyltfönstren och folkmassan. Då stötte han, nästan bokstavligen, på en oväntad scen.
Framför en butik stod ett ungt par och beundrade en klänning på en skyltdocka. Flickan, fräsch som en blomma, utbrast:
»Saga, kom nu, du kan väl inte stå här hela dagen?«
»Titta, Gustav, den är underbar! Den skulle passa mig perfekt.«
»Pff, det är bara en bit tyg.«
»Din drummel! Det är senaste modet, retrostil! Köp den till mig till mors dag, va?«
»Saga, du vet att vi är panka. Om jag köper den äter vi nudlar resten av månaden…«
»Vi löser det, älskling! Jag vill ha den så gärna. Vi har varit gifta i ett år, och du har inte ens gett mig något till jul!«
»Saga, du gör mig galen…«
»Jag älskar dig«, viskade hon innan hon kysste honom ömt och drog med honom in i butiken.
Pojken märkte Eriks blick och ryckte axlarna med en kamratlig min, som om han ville säga: »Kvinnor, va?« Strax därefter kom paret ut, Saga skrattade och höll om sin dyrbara påse. Erik stod kvar en stund, fundersam. Klänningen var vacker, enkel, med blommor precis som den Birgitta brukade ha på deras möten. En glömd känsla vaknade inom honom. Var det längtan efter deras ungdom? Eller speglingen av vad de en gång varit? En tanke slog honom: »Jag har aldrig gett Birgitta något. För upptagen. Och jag tyckte det var onödigt. Men den där pojken skulle offra sig för sin fru. Av kärlek. Och jag älskar jag Birgitta? Före äktenskapet trodde jag det. Sedan försvann allt i vardagen. Ett liv av slit, utan minnen… Åh, detta eländiga liv!«
Den stulna lyckan gjorde ont. Han ville också känna den.
Med bestämda steg gick han in i butiken. En butiksflicka log mot honom:
»Kan jag hjälpa dig?«
»Ja, unga fröken. Jag vill ha klänningen i fönstret.«
»Åh, ett utmärkt val! Det är senaste modet, ren silke, vintageinspirerad. Din dotter kommer att älska den.«
»Inte till min dotter, till min fru«, muttrade Erik.
»Åh, vilken tur hon har!« kvittrade hon medan hon packade in klänningen.
»Vad kostar den?«
När hon nämnde priset stockade sig andan på honom. En förmögenhet, i hans ögon.
»Varför så dyrt?« grymtade han.
»Det är en exklusiv design«, förklarade hon vänligt.
Han tvekade. Men bilden av Sagas strålande ansikte dök upp igen. Så bestämde han sig.
»Jag tar den.«
Han räknade sedlarna och gick ut, stolt över sin djärvhet. Grannen väntade redan. Resan hem blev munter. Grannen skröt om sin vinst.
»Och du, gick det bra?«
»Hur så?«
»Fick du bra betalt?«
»Räknar du andras pengar nu?« fräste Erik plötsligt.
»Lugna ner dig«, morrade grannen, förvånad över humöret.
När de kom hem var Birgitta inte hemma från gården än. Erik skötte djuren, städade ladugården, matade grisarna. Trots sin goda gärning tryckte en tyngd hans bröst. Varför denna oro? Han ryckte på axlarna och gick in, satte sig med ett glas vin. Sedan ett till. Det lugnade honom något.
Dörren smällde. Birgitta kom in, med sitt vanligtvis slutna ansikte.
»Där är du. Hur gick det på marknaden?«
»Bra. Här är pengarna.«
Birgitta räknade sedlarna.
»Det fattas. Sålde du dåligt?«
»Nej, det är bara… resten är här, i den här påsen.«
Birgitta drog fram klänningen, misstänksam.
»Vem är den till? Till Elin? Den ser för stor ut för henne. Slöseri med våra pengar…«
»Den är till dig«, sa han, blygt. »Till mors dag.«
Tystnad.
»Till mig?« sa hon, misstroget. »Verkligen?«
»Ja, till dig!« sa han, lättad att hon inte skällde. »Vem annars?«
Birgitta brast i gråt och sprang in i sovrummet. Tio minuter senare kom hon tillbaka, med röda ögon.
»Den passar inte längre. Jag har gått upp i vikt.«
»Va?« stammade han. »Jag minns, du hade en likadan när vi satt på bänken…«
»Kära du«, suckade hon med darrande skratt. »Det var tjugo år sedan! Saker förändras.«
Han såg henne rakt i ögonen.
»När jag såg blommorna kom jag ihåg…« Och plö
