Två år har gått sedan mamma flyttade hem till mig, och sedan dess har hela vårt hem anpassat sig till hennes stilla men mycket organiserade rytm.
Jag heter Malin, och min mamma är redan 89 år gammal. För två år sedan flyttade hon alltså hem till mig, och vår vardag har sedan dess blivit präglad av hennes rutiner. Varje morgon, runt halv åtta, hör jag hur hon försiktigt sätter sig upp i sängen, småpratar lågmält med vår gamle katt Findus som hunnit bli 23 år, och matar honom med sådan ömhet att det nästan känns som om han vore ett litet barn.
Sedan brukar mamma fixa sin frukost själv, gå ut på altanen och slår sig ner med en kopp kaffe för att långsamt låta sig själv vakna till liv efter natten. När hon känner sig redo tar hon fram skurmoppen och, “så inte lederna rostar igen”, som hon brukar säga, städar golvet i hela huset (och vi bor på nästan 240 kvadratmeter). Har hon energi blir det något extra i köket, hon städar och gör några enkla gymnastikövningar.
Efter lunchen har hon sina egna små stunder: hudvård, hårinpackningar och olika små vardagsritualer olika varje dag. Ibland öppnar hon sin stora garderob och börjar sortera kläder: vad jag kan få, vad som kan skänkas bort eller säljas på nätet. Jag brukar skämta:
Mamma, du borde ha investerat allt detta och bott på herrgård vid det här laget.
Men hon bara skrattar:
Jag älskar mina saker. Och en dag blir ju allt detta ditt din syster har ju ändå inget sinne för stil.
För vårt nöjes skull tar vi långa promenader längs Mälaren fem gånger i veckan, fem kilometer åt gången. En gång i månaden träffar mamma sina väninnor. Hon älskar böcker och betar sig sakta men säkert igenom hela mitt bibliotek. Varje dag ringer hon sin äldre syster, som redan hunnit fylla 91, och syrran hälsar på oss två gånger om året.
Utöver katten är mammas största kärlek sin iPad, som hon fick av mig i julklapp. Där läser hon om favoritförfattare och kompositörer, lyssnar på alternativa nyheter, ser på baletter, operor och konserter. Ibland, sent på kvällen, hör jag hennes röst från sovrummet:
Jag borde verkligen sova… men så var det någon som satte igång Pavarotti på YouTube!
Mamma och hennes syster verkar verkligen ha vunnit det genetiska lotteriet. Jag har kvar ett foto taget när mamma skulle flyga för två år sedan, och hon klädde sig extra fint för resan.
Jag ser hemsk ut på det där fotot, sa hon.
Jag svarade, som jag alltid gör:
Mamma, de flesta i din ålder har inte ens turen att leva ett sådant liv eller se ut som du gör.
Efter att ha bott tillsammans med mamma i ett par år har jag insett hur mycket jag vill bli som henne. Hon inspirerar mig att fortsätta framåt och värdesätta varje dag.
