Tulpanerna
Men oj, vilken fantastisk skönhet! Barbro, du är verkligen en riktig trollkvinna!
De färgsprakande tulpanerna glänste i vårsolen och det gick inte att inte bli på gott humör. Sofia visste precis hur mycket jobb Barbro lagt ner på den här blomsterprakten. I flera år förvandlade hon deras gamla, gråa innergård till en sagolik trädgård. Lekplatsen som Sofia nu gick mot tillsammans med lilla Märta var också Barbros förtjänst. Sådant där händer bara när någon verkligen älskar att skapa vackra saker omkring sig. Gården var knappt igenkännlig nu luftig, ren, prydlig. Och så blommorna då! Varje enskild tulpan hade Barbro själv satt i jorden. Sofia hade bott i huset i nästan femton år, ända sen hennes föräldrar flyttade dit, och aldrig tidigare hade någon brytt sig om att plantera blommor ute. Bara Barbro. Och det var först efter att hennes man gick bort som hon började på riktigt.
Det måste vara svårt att bli ensam på äldre dar. Sonen bor långt bort, och Barbro har ingen annan att luta sig mot. Flytta till sonen vägrade hon också det blev för tomt i hjärtat vid tanken på att lämna Stockholm, där hela hennes liv utspelat sig, där allt och alla hon älskat finns kvar. Hos sonen var det på något sätt aldrig riktigt hemma och med svärdottern var relationen heller inte något vidare. Hon hade ju redan sin egen mamma nära sig, och hjälp fanns så det räckte där. Barbro, trots att hon alltid var så vänlig och välkomnande, blev liksom bara en gäst.
Barbro har aldrig klagat direkt till Sofia, men hon såg ju själv hur grannfrun blev ledsen. Ensamheten gör ont, det vet Sofia väldigt väl. När hon och hennes första man skilde sig höll hon på att gå under av sorg fast hon visste innerst inne att det inte borde ha tagit sådan tid att gå vidare. Ärligt talat hade hon kunnat rädda äktenskapet genom att blunda för en liten flirt från hans sida. Men när det visade sig vara just Cecilia, hennes gamla gymnasiekompis och nästan syster i själen då gick det inte att svälja.
Sofia såg Cecilia rakt i ögonen, tog tillbaka nycklarna till lägenheten från maken och gick hem och sörjde riktigt rejält och helt utan rädsla för att låta det ta sin tid. För att vara säkrad mot alla störande moment tog hon till och med tjänstledigt en vecka.
Men det blev aldrig tid att på riktigt djupdyka i sin sorg. Hon satt där i soffan, omsvept av en yllefilt och med ett paket glass i famnen, då det plötsligt dundrade på ytterdörren. Inte ett vanligt knack, utan riktigt bultande, så att hjärtat hoppade till. Man kan ju alltid bli orolig, men instinkten tog över och Sofias ben förde henne till dörren.
Barbro stod där, alldeles rufsig och förkrossad. Det var som att titta på en främling. Sofia var van vid att se Barbro skina som solen, alltid beredd med ett leende och några vänliga ord till grannarna eller med ett hur är det med lilla Alice, sover Nils bättre nu, har Elsa fått sitt penicillin, Maria?
Barbro hade varit barnläkare, hela området kände henne som någon vars händer och hjärta alltid räckte till.
Men nu stod hon där, förstörd efter sin förlust, och ändå, när hon såg Sofia, släppte hon sin egen sorg för ett ögonblick och frågade strängt:
Vad har hänt med dig, Sofia? Varför är du så ledsen? Har du ont någonstans?
De orden väckte Sofias empati hennes egen sorg blev plötsligt liten. Hon förstod genast: Barbros sorg var värre, så mycket tyngre. Man kan förlora sin partner genom skilsmässa, men veta att hen lever det må göra ont, men förlusten av någon för alltid är av en helt annan sort.
Barbros man fick aldrig hjälp i tid trots att han redan blivit dålig. Han ville först inte ha någon ambulans, trodde han skulle klara sig som vanligt på sina tabletter. Men det blev för sent den här gången.
Barbro, som brukade vara på Hötorget tidigt varje morgon för att köpa färskost och nyskördade grönsaker, hittade sin man liggandes vid ytterdörren. Han hade försökt möta henne men orkat inte ta sig längre.
Den dagen slängde Sofia ut sin smältande glass, städade lägenheten och satt sen tyst vid köksbordet, rörde tanklöst med fingret på tekoppens kant och funderade. Nästa dag samlade hon till slut ihop pappren och ansökte om skilsmässa. Det går inte att skjuta livet framför sig. Hon insåg: antingen måste man orka gå vidare, eller stannar man fast. Och det senare ger aldrig någon glädje.
Sakta men säkert kämpade sig Sofia upp ur det svarta hålet. Det var ingen lätt resa men plötsligt fanns där ett nytt jobb, ny kärlek. Nu har hon Emil och Märta och livet ser helt annorlunda ut.
Men för Barbro var vägen tillbaka svårare. Visst, hon överlevde den värsta chocken, vande sig efter ett tag. Men Sofia såg att den glada skrattande grannen forsvann. Det var bara en tunn skugga kvar. Hon log fortfarande, frågade efter allas barn men det var som om värmen i hennes leende hade frusit bort.
Åren gick. Barbro gick i pension och till slut bodde hon nästan bara i sitt lilla sommarhus utanför stan. Men när hennes son behövde pengar till en lägenhet sålde Barbro till och med stugan för att stötta honom. Vad gör man inte för sitt enda barn?
Just efter att sommarstugan var såld förstod Sofia att det fick vara nog. Man kan inte bara vända bort blicken från någon som bott granne så länge. Inte från en person som när som helst ställer upp och går med dig till akuten, bara för att ditt barn fått feber. Sådan omtanke lämnar man inte.
De flesta bryr sig såklart inte folk har sina egna bekymmer. Men Sofias föräldrar hade alltid lärt henne: Stå inte vid sidan. Hjälp till så gott du kan, ibland räcker det bara att någon håller ens hand. Att veta att man har någon som bryr sig det är livsviktigt ibland.
Men för Barbro räckte inte bara ord. Hon nickade, log artigt, men blev äldre och smalare för varje dag och kom ut mer sällan.
Livet kändes allt tyngre för henne. Alla tyckte synd om Barbro, men ingen såg ensamheten där på riktigt. Hennes son hade sitt eget liv nu, i Göteborg, nya vanor, andra regler. Det är ju bra för honom men så smärtsamt för henne.
Utöver honom fanns det inget som riktigt höll ihop. Några grannars barn som hon hjälpte ibland, sällsynta luncher med gamla väninnor. Och sedan ensamheten. När TV:n tystnar om kvällen och man bara hör sitt eget hjärtas slag och har lust att tjuta som en varg mot månen.
Till slut förstod Sofia att samtal inte hjälpte snarare tvärtom. Barbro försvann, dök inte upp på gården, återfanns inte hemma. Troligtvis ville hon inte ens öppna dörren för någon längre.
Om ord inte hjälper måste man göra något konkret. Men vad? Svaret kom faktiskt på grund av Emil när han överraskade Sofia med en stor bukett tulpaner inför Märtas födelse. Sofia fick idén: Eureka! Emil trodde hon fått gravid-hjärnsläpp, men hon lugnade honom och förklarade.
Dagen därpå stod hon utanför Barbros dörr, diskret kittande till sig kartongen med tulpanlökar hon köpt tidigare på morgonen. Emil, hennes klippa, höll sig undan Resten fixar jag själv!
Historien med tulpanerna blev en vändpunkt.
Sofia ljög så övertygande om att hon bara inte kunde låta bli att köpa av tanten som stod vid tunnelbanan med blommor att hon nästan trodde på sig själv.
Och jag minns ju att du hade de vackraste tulpanerna på landet förr! Hjälp oss, Barbro! Ute på gården är det så grått men visst vore det fint med blommor? Du vet ju också att jag inte kan det här, och magen gör det inte lättare, sa Sofia och klappade på sin bula.
Barbro tog upp och granskade alla lökar i lådan, skakade lite på huvudet men log för första gången på länge.
Jaja, vi ordnar det. Fast Sofia, bara tulpaner är för kort tid de blommar ju över direkt. Vi får nog tänka på fler växter också.
Så startade projekt “Gröna gården”.
Ingen var direkt sugen på att gräva och plantera, men till sällsynta tillfällen när insamling ordnades till plantor och frön så var folk ändå givmilda. I början skötte Sofia inköpen, men när Märta föddes tog Barbro över.
Sedan räckte det inte längre med blomsterrabatter. Hon tog hjälp av gamla kollegor och såg till att lekplatsen fixades till, nya bänkar ställdes ut… Och plötsligt levde gården igen.
Männen som först kliade sig i huvudet började också hjälpa till på städdagen byggde de ett vitt staket runt hela blomstertäppan. Barbro blev rörd till tårar.
All ledig tid tillbringade Barbro sedan ute fixade, målade, vattnade. Hon fann liksom mening igen, och Sofia blev stolt och glad när hon gick ut med vagnen och såg den förändring som Emil egentligen påbörjat med sin blomsterbukett.
När Märta började gå tog Sofia ofta med henne ut, mest för att se hur hon skulle uppleva de första vårblommande tulpanerna.
Och när de väl kommit upp, var det nästan som magi!
Sofia stod och stirrade, så överväldigad av färgprakten att hon råkade släppa Märtas lilla hand. Den lilla busungen såg sin chans och pinnade raskt iväg mot trottoaren.
Märta! ropade Sofia och ilade efter.
Barbro ställde ifrån sig penseln, skrattade och ropade:
Fånga henne, Sofia! Nu får du dagens motion klagar du alltid på för lite träning!
Säg inte det! pustade Sofia när hon ficknga Märta, som fnittrade och slängde sig ur mammans famn. Var får man tag på dessa sprinters till barn?
Ja, snabbt går det… Men ser du att hon ofta springer på tå? Barbro såg bekymrat på Märta.
Ja, det gör hon hemma också, särskilt barfota! Tror du det är något fel?
Bäst att du låter en läkare kolla det. Jag kan ge dig några bra kontakter. Våra gamla kollegor är nog mest på landet numera, men några unga känner jag säkert. Radiokanalen får kopplas på!
Vilken radiokanal? Sofia såg undrande ut.
Djungeltrumman, du vet! skrattade Barbro. Jag frågar runt bland mitt folk, så får vi se!
Tacktack!
Ingen fara, Sofia. Men hur har ni det annars?
Det är bra! Emil jobbar väldigt mycket bara. Han kommer hem sent och går tidigt…
Bättre det än någon som aldrig rör sig från soffan, eller hur?
Sanningen att säga, jo.
Förstår dig. Många av mina patienter klagade på samma sak särskilt nya mammor. All längtan efter närhet… Men vet du vad, Sofia? De där grälen ger aldrig något. Inte minns jag en enda som blivit lyckligare av att skälla på sin man om sånt. Säg bara rakt ut vad det handlar om, men utan drama, utan skällande.
Och hur gör man det?
Bjud på mat först, lite te, prata lugnt. Skyll på omständigheterna istället för personen… Om du lyfter att du längtar efter mer tid tillsammans med både dig och Märta istället för att säga att han är dålig pappa eller aldrig är hemma då blir han inte sårad.
Du är klok, Barbro, jag försöker verkligen. Men jag tappar humöret ibland ändå.
Det händer oss alla, men man lär så länge man lever. Jag och min Klas levde tillsammans nästan femtio år och grälade bara allvarligt en gång.
Om vad då?
Du tror det inte: en hundvalp! Sonen ville ha hund, jag var emot visste att all skötsel skulle hamna på mig. Men det blev en glad tid, fast jobbigt. Hunden var så pigg att vi fick springa två timmar varje dag!
Men sonen då?
Han var för liten, ut på egen hand kunde han inte. Men till slut blev det en vana, och jag gick ner tio kilo på kuppen! Hunden vaknade alltid först och kom och pep på mig visste att ifall jag gick upp, slapp Klas
Smart hund! skrattade Sofia.
Klok som få! sa Barbro och flyttade på färgburken bort från Märta. Annars blir det färg på hela dottern!
Sofia gick med Märta till lekplatsen, till gungor och sandlåda som vanligt.
Men på vägen hem såg hon plötsligt något som gjorde henne alldeles stum. Framför henne hade någon dragit upp eller trampat sönder nästan alla tulpanerna samma sak vid nästa port.
En liten pojke, knappt äldre än Märta, var skyldig. Mamman stod bredvid och såg på utan att bry sig.
Vad händer? viskade Sofia, chockad.
Mamman såg på Sofia med blanka blå ögon.
Varför får ditt barn trampa sönder blommorna?
Varför inte?
Men så kan man väl inte göra!
Vaddå, för vem? Barnet ska ju upptäcka världen. Blommor finns för att plockas!
De här blommorna är planterade! Någon har tagit hand om dem!
Men lilla du då, gå inte upp i varv! Det är ju bara tulpaner. Nya växer alltid upp igen.
Sofias tålamod tog slut och hon stegade mot kvinnan. Men just då började Märta böla högt och Sofia tog sig samman.
Ta barnet, annars ringer jag polisen! väste Sofia.
Jaha, alla är så känsliga nuförtiden… Men ring du, vad ska polisen göra?
Kvinnan halade ut pojken från rabatten. Han skrek, hon suckade irriterat.
Nu gråter han ju tack vare dig…
Det rör mig inte! svarade Sofia lågt men bestämt, och nu hörde hela gänget grannar vad som hände.
Hon såg mamman och pojken försvinna, och just då fick hon höra bakom sig en sprucken, gammal röst:
Vad hände, Sofia? Varför? Jag har ju…
Barbro stod där, med vattenkannan i ena handen och en bulle till Märta i den andra.
Sofia hann inte förklara, för Barbro ställde ifrån sig kannan, suckade djupt, och gick långsamt in i porten.
Sofia sprang efter men Märta började böla igen. När hon sedan ville ringa på Barbros dörr var det ingen som öppnade.
På kvällen, fortfarande oroad, letade Sofia upp Barbros sons nummer.
Stanna du kvar, jag kollar med mamma.
Tack.
Aldrig hade Sofia väntat så nervöst på ett samtal.
Hon är okej, men hon vill inte träffa någon. Hon sa inget, bara bad mig låta bli att oroa mig. Vad är det som har hänt?
Sofia berättade vad som hänt och försäkrade att hon skulle hålla koll på Barbro.
Jag försöker hitta på något, så ser vi. Om inte, ringer jag dig, okej?
Sofia gick runt till grannarna på kvällen och förklarade kort vad som hade hänt med blommorna, och bad om hjälp. Nästan alla ville vara med.
Nästa dag samlades många, gamla och unga, på gården. Små kartonger packades ut ur bilar mer lökar, mer plantor och på några timmar samarbetade de för att försöka rädda Barbros och gårdens blomsterprakt. När Emil kom hem tog han med Märta medan Sofia inte gav sig förrän sista blomman var på plats.
På lördagsmorgonen gick Sofia, efter att ha hälsat på alla nere på gården, upp till Barbro.
Barbro, snälla, öppna! Jag vet att du är hemma. Jag behöver dig just nu!
Dörren öppnades, och Sofia bleknade när hon såg Barbros tomma blick.
Är Märta sjuk? frågade Barbro, rösten tunn.
Nej, tack och lov men du behövs! Kom med mig, snälla!
Barbro suckade, drog på sig kappan och följde med ut.
Vårsolen bländade henne först, men så kände hon i nästa ögonblick hur syret tog slut chocken var total. Framför henne bredde nu ett hav av tulpaner ut sig; rabatter och två helt nya blomsterbäddar lyste som en färgexplosion.
Vad i all världen…? Hur är det möjligt?
Kom hit, Barbro, sa Sofia och hjälpte henne till en bänk. Vi är så ledsna över att blommorna förstördes, men vi hann inte rädda dem. Du har gjort så mycket för oss. Titta runt här är många som du varit barnläkare för, eller deras föräldrar. Vi ville att du skulle veta: du är viktig. Ingen får göra dig illa. Och du får hjälp nu med allt, från tulpaner till andra växter. Men gå inte ifrån oss, snälla. Vi behöver dig. För oss dör till och med kaktusarna, men allt du planterar växer till och med citron och palm, det har vi sett själva!
Barbro torkade glädjetårarna, reste sig och log. Nu fanns ingen gammal, krokig dam bara energin från den kvinnan som alltid fått saker att blomstra.
Vad har ni hittat på? Vi går runt och tittar!
