Jag är trött på min svärmors eviga kontroll
När jag gifte mig trodde jag naivt att de största utmaningarna i livet skulle vara bolån, barn och vardagsstrul. Men i verkelsen visade det sig att det som verkligen testade mitt tålamod varken var fattigdom eller trötthet efter sömnlösa nätter. Den tyngsta bördan blev… min svärmor.
Vårt förhållande var skakigt från början. Hon irriterade sig på precis allt: hur jag klädde mig, hur jag lagade mat, hur jag uppfostrade barnet, hur jag städade hemmet. Men framför allt – att jag vågade säga ifrån. Jag har aldrig varit den typen av kvinna som håller tyst med biten tunge. Jag är inte särskilt tålmodig. Och det var tydligen precis det som retade henne mest.
Först hackade hon på mina matlagningskunskaper. Jag kan helt enkelt inte baka! Jag gillar inte att kladda med deg, har varken lust eller inspiration för det. Och ärligt talat – jag tycker inte bakverk är nyttigt, så varför slösa tid och energi på något jag ändå inte äter? Men för min svärmor lät det som ett brott.
“Om du inte kan baka är du ingen riktig husmor!” sa hon varje gång hon kom in med ännu en paj. “Då får i alla fall sonens mor baka åt honom, när hans fru är så handfallsen.”
Min man tog förstås emot pajerna. Och tackade till och med. Sen berättade han hur hans kollegor på kontoret slukade alltihop på nolltid. Och svärmor gick omkring nöjd, som om hon fått en medalj. Jag kände mig sårad – men höll tyst. Tills vidare.
Men maten var bara början. Sedan kom allt annat. Hon störde sig på hur jag städade lägenheten. Enligt henne ska golven tvättas för hand, en mopp var “latmaskens redskap”. Underkläder, visade det sig, fick inte tvättas i maskin – bara för hand. Och allt skulle strykas – till och med lakan och strumpor! Hon hade ju “alltid gjort så”. Och jag? Jag tycker att plåga sig med hushållsarbete till döds i 2000-talet är, milt sagt, märkligt.
Tvättmaskin och torktumlare är mina bästa vänner. Jag viker prydligt de torra kläderna och lägger dem i garderoben. Ja, om något är riktigt skrynkligt stryker jag det. Men bara om det verkligen behövs. Jag anser inte att en kvinna måste förvandlas till tvätterska och städerska. Speciellt inte om hon jobbar lika hårt som mannen.
Sedan kom svärmor åt mitt utseende.
Jag fick en befordran, lönen ökade, och äntligen kunde jag börja tänka lite på mig själv. Jag började gå på salonger – skötte om huden, gjorde massage, tränade på gym. Ganska normalt, tycker man. Men svärmor verkade så arg att hon höll på att kvävas:
“Varför behövs såna där salonger? Har du ingen vatten hemma? Slut på filmjölk i kylen? Vi unga tvättade oss med tvål och sköljde håret med ättika – och såg ändå bra ut!”
Men det värsta var att min man började hålla med henne. Först i smyg – “kanske kan man spara lite”, sedan allt mer öppet. Det visade sig att han tyckte jag spenderade för mycket på mig själv. Han ville hellre ha bil, semester, sparande. Och jag var tydligen en slösaktig kvinna.
Då exploderade jag.
“Är du seriös?” sa jag. “Jag jobbar lika hårt som du. Jag bidrar till hushållet. Barnet har kläder, mat, allt den behöver. Hemmet är städat, middagen står på bordet. Jag har inga älskare, jag går inte på fester. Varför får jag inte tänka på mig själv ibland?”
Han teg. Så jag fortsatte.
“Om du tycker jag spenderar pengar fel, packa väskan och flytta hem till mamma. Då kan hon baka åt dig, tvätta dina strumpor och lära dig hur man uppfostrar en fru. Jag är trött på att känna mig skyldig för att jag lever som en vanlig människa.”
Jag vet inte vad han kände. Men efter det blev han försiktigare. Och svärmor blev tyst ett tag. De verkade ha insett att jag inte är den som tiger och lydir.
Nej, jag säger inte att svärmor är en ondskefull häxa. Hon vill säkert väl på sitt sätt. Men välmenta råd som kommer med förebråelser och kontroll är inget väl. Och jag tänker inte låta någon – inte ens familj – bestämma över mitt liv. Jag är ingen docka som kan formas efter gammal modell. Jag är en levande kvinna. Och jag väljer själv hur jag vill vara.
