Det är tröttsamt! Min mamma är en naiv kvinna som män använder och sedan lämnar.
Jag skriver eftersom jag inte har någon att berätta för…
Jag är 19 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Umeå.
Jag vet inte vem min pappa är.
Mamma har aldrig pratat om honom, och när jag frågade svarade hon bara kallt:
– Han finns inte. Glöm honom.
Jag växte upp utan pappa, utan familj, utan känsla av trygghet och värme.
Jag har vant mig vid att vara ensam.
Men mest av allt har jag vant mig vid att jag alltid stod i andra hand för min mamma.
Hon glömde mig för män.
Varje gång en ny man kom in i hennes liv blev jag osynlig.
Hon snurrade framför spegeln, valde kläder, spenderade de sista pengarna på parfymer och smink.
Jag satt i mitt rum och visste – idag behövdes jag inte.
Sedan, efter några veckor eller månader, började hysterin.
Hon grät, klagade, sa att hon blivit sviken igen, använd och sedan lämnad.
Och jag satt bredvid, lyssnade, nickade, försökte trösta henne.
Men jag visste att om några veckor skulle allt upprepas.
Hon förstod ingenting.
Hon såg inte hur hennes beteende dödade min tro på relationer, familj och kärlek.
Från barndomen insåg jag en sak – mannen i hennes liv kommer alltid att vara viktigare än jag.
Jag blev en främling i mitt eget hem.
När hon fick en ny “beundrare” ringde telefonen utan uppehåll.
Och jag visste – nu fanns det ingen plats för mig hemma.
Jag slutade tro på henne, slutade känna något för henne, förutom irritation.
Jag blev kall.
Jag kunde inte längre lyssna på hennes klagande, kunde inte trösta henne efter varje misslyckande.
Hon är en vuxen kvinna, men beter sig som en bortskämd tjej.
Och jag…
Jag känner mig gammal.
Trött på hennes tårar, hennes tomma förhoppningar, hennes oändliga misstag.
Och vet ni vad som är värst?
Jag vill inte ha relationer.
Jag kan inte ens föreställa mig att lita på någon.
Jag växte upp i ett hem där kärlek är en lögn, svek och smärta.
Jag kan inte stå ut med det.
Ibland kommer hon hem berusad.
Ibland tar hon med sig “ännu en”.
Jag ligger i ett annat rum och hör hur de skrattar.
Och jag känner hur det krymper inuti av avsmak.
Det gör mig illamående.
Jag vill inte höra det.
Jag vill inte leva så här.
Men jag har inget val.
Mamma tänker inte på att jag mår dåligt.
Hon bryr sig bara om sig själv.
Internet är min enda tillflykt.
Vet ni vad som räddar mig?
Bara internet.
Bara här kan jag säga det jag aldrig skulle säga högt.
Jag känner mig fri, bara när jag sitter framför skärmen.
Men det är ingen verklighet.
Och kanske, en dag kommer jag att lämna det här huset.
För att slippa höra henne.
För att slippa se henne.
För att inte upprepa hennes öde.
