20251215
Kära dagbok,
Livet är oförutsägbart och det frågar inte om jag är redo för dess slag. Det slår utan förvarning och utan nåd, och då finns bara två vägar: att gå sönder eller att lära sig andas genom smärtan.
När jag var fjorton år fick jag bo ensam i vårt lilla radhus i Lilltorp. Pappan hade lämnat oss, och mamma gifte sig snabbt om med en man som hade ett eget hus i byn. En kväll kallade hon mig in till köket och sa:
Ebba, du får stanna här och ta hand om hemmet. Sven vill inte ha dig i hans hus. Du är nästan vuxen, så du får ta ansvar.
Jag svarade med tårar i ögonen:
Mamma, jag är rädd för att vara ensam i huset på natten.
Hon bara log och svarade:
Ingen ska äta upp dig, och jag är inte skyldig för att din pappa gick.
Ett år senare fick mamma en dotter, Tyra, och hon samlade mig till sig:
På eftermiddagarna efter skolan hjälper du mig med Tyra, och på kvällen går du hem igen så att Sven inte ser dig här.
Jag hjälpte till med att bära vatten, tvätta golven, passa Tyra och smet hem klockan sex på kvällen, för mammas man kom hem från fabriken vid halv sju. På kvällarna lagade jag mina läxor, och på morgonen gjorde jag mig i ordning själv för skolan.
När jag fyllde sexton år hade jag börjat blomma. Jag var en söt ung tjej, men kläderna var enkla. Mamma köpte nya kläder när hon såg att mina hade blivit för små. Jag tog väl hand om mina saker, tvättade dem varsamt och strök dem noggrant. Lärarna i skolan viskade ibland:
Hon bor ensam utan mamma, men hennes kläder är alltid rena och välpressade. Ett riktigt duktigt barn.
Grannen, gamla Beda, bjöd mig på sylt och inlagda gurkor. Jag gick ofta förbi hennes hus för att handla lite smått och gott. När jag tog studenten i årskurs nio sa jag till mamma:
Mamma, jag vill gå en lärling som frisör i närheten, men jag måste ha pengar till resan. Jag får ta bussen varje dag fram och tillbaka.
Mamma gick med på det. Hon visste att ju snabbare jag fick yrket, desto fortare skulle hon slippa ta hand om mig. Sven klagade ofta över att vi tog hans pengar. Skolområdet var bara tolv kilometer bort, så jag reste varje dag, förutom helgerna.
En dag såg jag honom Erik, en ung man från närliggande Örebro som studerade på en yrkesskola. Han kom bara hem på helger och vid helgdagar. Erik var lång och attraktiv, äldre än mig, men jag var blygsam och klädd enkelt, så jag trodde inte att någon man skulle lägga märke till mig.
På en fredagskväll bjöd Erik mig att dansa i lokala klubben. Efter dansen gick han med mig hem och stannade över natten. Jag var precis arton år gammal och ingen i byn hindrade vår relation när han kom på besök. Snart insåg jag att jag var gravid.
Erik, vad gör vi? Vi får barn.
Jag pratar med mina föräldrar, så gifter vi oss. Du blir snart sexton, säger han lugnande.
Min mamma ingriper genast:
Vi vill inte veta någonting. Vi måste först kontrollera om barnet verkligen är ditt. Kanske har någon annan varit med dig när du var på skolan.
Föräldrarna tryckte på, Erik vände sig bort och vägrade fortsätta förhållandet. Han kom inte tillbaka till byn på flera månader, och när han väl dök upp gick han förbi mitt hus utan att ge mig en blick.
Våren kom och jag födde en son, Lukas, med hjälp av distriktsläkaren Anders. Han föddes stark och lugn. Ingen hjälpte mig med barnet; jag klarade allt själv. Erik såg mig inte längre, och hans mor spred löje i byn om mig.
Jag gick med min vagn till affären varje dag, med Lukas i vagn bredvid mig. Min egen mamma vägrade hjälpa eller ens erkänna mitt barnbarn. Grannarna var blandade vissa hånade, andra kände med mig.
När jag stod i kön i affären hörde jag den skrälliga Vera, byns skvallerfågel, säga:
Ebba, hörde du att Erik ska gifta sig? Bröllopet är i helgen. Du borde ta med ditt barn som en gåva till honom.
Det sårade mig. Jag tog Lukas ur vagnen och gick vidare.
Lugn, Vera, hörde du Anna? ropade min moster, Anna, som kom fram och omfamnade mig. Jag var också i din ålder när jag födde Albin. Hans far lämnade oss också. Men se hur han har vuxit. Lukas kommer också att växa och allt kommer att gå bra.
Tack, tant Anna, tack.
Den dagen hörde jag att Erik faktiskt hade ett bröllop i Stockholm med en stadstjej han studerat med. Jag hade ingen aning om det.
Tiden gick och Lukas växte. Grannen Beda hjälpte mig med barnpassning, och vi levde tillsammans. Beda kände med mig, eftersom hennes egen dotter aldrig fick stöd från sin mamma. Jag jobbade på postkontoret, och på helgerna kom byns kvinnor för att få klippa håret. Det fanns ingen frisör i byn, så jag klippte hemma, ibland i trädgården på sommaren, för en billig kostnad. Pengarna räckte.
Jag hade nu förvandlats till en vacker kvinna. En dag blev jag förälskad i Erik’s yngre bror, Johan. Jag hade försökt undvika honom, men han var envis och följde mig överallt. Till slut föll jag för hans charm. Johan jobbade i lokala verkstäder och reparerade jordbruksmaskiner. Han smög in på min gräsmatta varje kväll. Byborna började sprida rykten, särskilt Vera, som likt en kolibri flög från hus till hus:
Vargen smyger omkring Ebba på kvällen, men ingen märker det
Jag hörde ryktena men svarade bara Johan:
Alla i byn vet vad vi har.
Han svarade lugnt:
Vi gömmer oss inte, vi är vuxna.
Vi levde bra tillsammans, men en morgon insåg jag att jag var gravid igen. Jag var rädd för hur Johan skulle reagera. När jag berättade för honom:
Johan, jag är gravid.
Hans ansikte ljusnade.
Det är underbart. Vi går till mina föräldrar och löser allt.
Jag svarade:
Nej, jag vill inte gå till dem. De tillät inte vårt giftermål när du gifte dig med min bror. Du får klara dig själv.
Johan gick hem till sina föräldrar och berättade. Hans mamma skrek:
Jag har varnat dig, detta kan inte vara ditt barn! När jag dör får du gifta dig med honom!
Hans pappa höjde rösten:
Om du gifter dig med henne, blir du utkastad!
Johan var tvungen att lyda sina föräldrar. Jag väntade på honom tills sent på natten, men han kom aldrig. Han flydde till sin bror i Örebro och stannade där.
Jag grät mycket och sökte tröst hos Beda.
Vad ska jag göra, Beda? Varför har jag så otur med kärlek?
Det är inte otur, Ebba, det är lycka att du har två starka söner som kan bli din stöd. Barn är en gåva, säger hon och smeker min axel.
Jag födde ytterligare en son, Niklas. Beda hjälpte mig från morgon till kväll, och jag återgäldade hennes omsorg. Så levde vi, jag med två pojkar och Beda med sitt långa livsvisdom.
Mina barn växte. En dag kom Anders, en ingenjör på en byggarbetsplats, på en korttidsuppgift till byn. Han såg mig och sa:
Ebba, jag vill erbjuda dig min hand och mitt hjärta.
Jag svarade:
Jag kan inte, jag har två söner som jag lever för.
Han svarade:
Jag älskar barn, men jag kan inte få egna. Jag kan älska dina söner som mina egna. Tro mig, Ebba, jag menar allvar.
Jag litade på honom och flyttade med honom till Stockholm. Med hans stöd öppnade jag en frisörsalong, och senare en skönhetssalong. Andreas tog hand om Lukas och Niklas som sina egna. De kallade honom pappa, och jag kände mig äntligen hel.
Våren kom och vi hade råd att köpa en bil, en Volvo V60, och vår familj växte. Min äldsta son, Lukas, fick en flickvän, och jag kände glädje när jag såg dem planera bröllop. På bröllopsdagen stod jag och talade:
Lycka till, mina kära. Må er framtid vara ljus och fylld av kärlek.
Vi besöker ibland Beda på hennes gravplats, och min mor har fortfarande ingen kontakt med mig. Hon har raderat mig ur sitt liv, men jag har hittat min egen styrka.
Jag skriver detta för att påminna mig själv om hur långt jag har kommit, hur smärtan har format mig och hur kärlek, i dess många former, har räddat mig.
Med värme,
EbbaNu, när allt har fallit på plats, ser jag hur varje prövning har vävt en starkare väv av kärlek och mod i mitt liv.
