Lo, jag tror att jag såg din före detta man idag, pustade Gunilla när hon drog av sig vinterstövlarna.
Under tiden klädde Lykke av tvillingarna efter promenaden med mormor.
– Själv eller med en ny kärlek?
– Han var ensam. Han stod och tittade i fem minuter när jag rullade barnvagnen på lekplatsen, och när jag väl såg honom, vände han sig snabbt om och gick. Jag kan ha fel, men jag tyckte det liknade honom. Har han ringt? Intresserar han sig för barnen?
Lykke rynkade pannan.
– Han ringer varannan dag. Jag svarar inte.
– Varför inte? Ni kanske kan bli sams igen!
– Han lämnade mig när jag var gravid för någon annan. Vad har jag att prata med honom om?!
Dottern började hetsa upp sig, men Gunilla lät sig inte stoppas.
– Kanske han vill träffa barnen? Du borde ge honom en chans. Ni kanske kan bli sams igen.
“Och jag skulle slippa åka hit varje vecka”, tänkte mormor för sig själv.
– Han vet var vi bor! Om han verkligen vill, kommer han hit. Jag tänker inte försonas, förrädare behöver jag inte.
– Åh, Lykke, nu är du alldeles för stolt! Ni har fått barn tillsammans, och ni borde ta ansvar för det tillsammans.
– Skulle du ha förlåtit pappa?
– Nu jämför du äpplen med päron! Din far bar mig på händerna och drömde alltid om en stor familj. Tyvärr hade Vår Herre andra planer för honom… Men vad har ni? Åh! – Gunilla viftade med handen och gick mot badrummet för att tvätta händerna, – Ingenting går som det ska.
Efter en månad av ständig närvaro hos de nyfödda barnbarnen insåg Gunilla återigen att hon inte skulle orka länge i detta tempo. Dessutom saknade hennes hund Alfred, som hon lämnat hos en vän, henne, och han åt knappt något. Så Lykke gav upp sina försök att övertala sin mamma att hyra ut sin lägenhet i Hålla, med argument som “varför ska den stå tom”. Hon erbjöd sin mor att komma och hälsa på tre dagar i veckan så att hon, den nyblivna mamman, kunde få lite tid för sig själv.
Gunilla la sig bredvid sina fyra månaders gamla barnbarn. Små pluttar! Ack, vilket stök det är med dem! Petters ögon började få en brun nyans, och hans hår växte mörkt och lockigt som deras pappas, medan Helenas ögon var intensivt blåa som linblommor, och hennes hår var vitt och fluffigt… Olika barn. Olika problem. En och samma kamp – kinderna var täckta av röda, skrovliga fläckar av eksem. Och när de skriker… Man får hålla i hatten!
– Jag tror inte det är Alfred de är allergiska mot, – föreslog Gunilla, – de var lika överösta med utslag med honom som utan. Du borde inte ha förolämpat min hund.
– Som om jag förolämpade honom! Han är ett djur, mamma, överdriv inte. Och angående allergin har du nog rätt. – Lykke justerade meningslöst Petters redan perfekt sittande body och gav sin mamma en osäker blick.
“Hon funderar säkert på något”, förstod Gunilla och hon hade rätt.
– Jag funderar… – började Lykke, – på att kanske börja jobba deltid? Tack vare barnbidraget är det ju lite lättare med bostadslånen nu, men mitt bidrag är knappt något att tala om, och underhållet är litet. Av föräldrapenningen finns det nästan inget kvar, och det är så många utgifter med barnen!
– Kom inte på tal! – blev Gunilla förskräckt. – Jag klarar det inte ensam, har du blivit tokig? Vill du driva mig i graven i förtid? Jag förstår verkligen hur du är nu… Självisk, det är vad du är! Ta inte illa upp. Du borde ha lite samvete! Ser du inte att jag redan är… helt slut… Allt för din skull! Jag har till och med lämnat Alfred! – sa modern med bruten och upprörd röst. Hon kände sig också som en dålig, avskyvärd egoist. Hon vågade tänka på sig själv först och inte på sin egen 35-åriga dotter!
Gunilla såg på sin dotter, som hade sänkt blicken. Fortsatte:
– Du förstår mig inte. Och tur är det väl!
– Mamma, men varför…
– Jag oroar mig inte för min skull, utan för hunden! Vem bryr sig om honom förutom mig? Han kommer sakna mig och dö, och han är inte gammal än.
Gunilla fick tårar i ögonen.
– Du överdriver alltid! – utbrast Lykke.
– Nej, till skillnad från dig är jag realistisk. Dessutom, vad är poängen med att jobba deltid? Du kommer ändå förlora barnbidraget för att ta hand om barnen!
– Jag tänker inte på mitt vanliga jobb. Det handlar om en liten butik. Två gånger i veckan, svart. En vän föreslog det. Okej, mamma, glöm det. Du har rätt, det är verkligen svårt med dem. Jag vet bara inte hur jag ska hantera ekonomin.
Lykke drog fingrarna genom håret och föll ner på sängen.
– Om Erik ringer, svara. Han behövs nu. Just nu behövs han. Hör du?
Dottern mumlade något oförståeligt. Plötsligt kom Julia hem från skolan. Flickan älskade när mormor var hos dem. Hon blev genast på gott humör och fick en lättnadskänsla i själen.
– Hej alla! Jag är så hungrig att jag kan äta en häst!
För experimentets skull blev Alfred medtagen till stan över nyår. Efter ett par dagar tillsammans blev det inte värre för barnen. Barnbarnet Julia överöste hunden med pussar, och på nyårsafton knöt hon en gyllene rosett runt hans halsband. Gunilla märkte att dottern ansträngde sig väldigt när hon speglade sig för att se bra ut. Tog på sig en klänning, strumpbyxor, sminkade sig, och experimenterade med frisyren… Och dukade fram på bordet mycket mer än för tre.
– Kommer någon hit? Varför anstränger du dig så mycket?
– Jag anstränger mig inte! Jag vill bara fira nyår fin, – sa Lykke medan hon sminkade läpparna och tillade motvilligt: – Erik kommer. Han bad om att få komma. Men jag klädde inte upp mig för honom! Inte alls!
Erik kom en halvtimme senare med en säck med julklappar. På hans avmagrade ansikte speglades en blandning av osäkra känslor: skuld, väntan, beredskap att försvara sig mot utfall från sin före detta fru. Han gjorde en klumpig försök att vara glad och bekymmerslös.
– Gott nytt år! Det är riktigt kallt ute! – log han med hela ansiktet.
Lykke tog ett djupt andetag och öppnade precis munnen för att säga något när en chockad Julia rusade ut. Hon hade inte sett sin pappa sedan våren och visste inte att han skulle komma idag. Erik sträckte ut sina armar för att krama henne och blev överraskad över hur mycket hans äldsta dotter vuxit.
– Julia, du är så vacker! Låt mig krama dig!
Julia sprang… Och med all sin kraft, som en ung tiger, började hon slå med sina små knytnävar mot hans utsträckta armar.
– Jag hatar dig! Du är inte min pappa! – skrek flickan innan hon försvann in i sitt rum och smällde igen dörren med full kraft.
Samtidigt började tvillingarna gråta och Lykke rusade för att ta hand om dem.
Erik bled ur och hängde in sin varma jacka i garderoben. Gunilla kunde inte låta bli att fnysa:
– Nå, vad förväntade du dig? Trodde du något annat? Du och föräldraskap…
