I trettio år jobbade jag på fabriken för att barnen skulle få det bättre. På min sjuttionde födelsedag slog de ihop till en blomkorg med hemleverans. Jag stod där i den tomma lägenheten med blomkorgen från budet och grät. Om någon hade sagt till mig för fyrtio år sedan att jag skulle stå såhär på min sjuttionde födelsedag hade jag trott att det var ett dåligt skämt. Men livet har en dyster humor och bryr sig inte om ifall man är redo för poängen.
Den där torsdagen vaknade jag vid sex, fast jag inte behövde gå någonstans. Ryggradsreflex trettio år och tidiga morgnar för att hinna till första skiftet vid fabriken.
Jag sydde långbyxor, arbetskläder, förkläden. Göteborg hade några sådana fabriker då, och i var och en satt kvinnor lutade över symaskinerna, nålar i fingertopparna och drömmar insydda i barnens framtid. För vem var det annars, om inte för barnen?
Min Leif, vila i frid, jobbade på järnvägen. Vi drog hemmet tillsammans. Jag klagar inte vi hade vårt. En etta i Majorna, sedan byte till tvåa med kokvrå i Hisingen.
Fjärrvärme, balkong med utsikt över parkeringen. Men barnen hade alltid rena kläder, varm mat och böcker till skolan. Erik gick på engelska, Malin gick på datorkurs. Leif tog övertid, jag sydde gardiner och bröllopsklänningar för grannkvinnorna för lite extra.
Och se där det lönade sig. Erik blev jurist, driver en byrå i Stockholm. Malin har eget företag i Malmö, något med marknadsföring, har aldrig riktigt förstått exakt vad, men folk betalar henne i alla fall. Jag är stolt över dem. Det är jag verkligen. Fast den där stoltheten smakar numera lite som te utan socker det är samma, men något saknas.
Leif gick bort för åtta år sedan. Hjärtat. Snabbt, utan förvarning gick och lade sig en kväll och vaknade aldrig. Första året ringde barnen varje dag. Andra året varje vecka. Nu ringer Erik på söndageftermiddagar, om han inte glömmer.
Malin skickar sms, korta, som om hon skickade telegram: Mamma, hur är hälsan? Kram. Jag svarar: Bra, dotter. Vad annat ska man skriva? Att jag pratar med teven om kvällarna? Att kassörskan på ICA Maxi var enda människan som sade något till mig i lördags?
Inför de här födelsedagarna laddade jag en vecka. Ynklig gumma bakade ostkaka efter mammas lilla recept, köpte ny duk. Tog fram servisen vi fick i bröllopspresent, den där porslinsservisen vi aldrig använt till vardags. Fyra kuvert. För Erik sade att han skulle försöka komma loss, Malin skrev att hon skulle se hur schemat såg ut.
På morgonen ringde Erik. Trött i rösten, som om han aldrig sov. Mamma, det går inte, har en rättegång, dom sköt upp det till idag och jag kunde inte säga nej. Men på lördag kommer jag förbi, OK?
En timme senare ett sms från Malin. Hon ringde inte ens. Mamma, konferens i Umeå, hinner inte, älskar dig, tar igen det i helgen!!! Tre utropstecken. Som om de kunde ersätta henne vid kaffebordet.
Jag stod i köket och såg på de fyra tallrikarna. Ostkakan. Den där busiga solrosduken jag köpt för att pigga upp. Sen började jag plocka undan. Tallrikarna i skåpet. Duken vek jag ihop. Ostkakan lade jag en handduk över.
Vid tre knackade det på dörren. Budet. Ung kille, knappt tjugofem, blå jacka. Stor blomkorg rosor, liljor, nåt till som jag inte kände igen. Och ett kuvert. Kära mamma, vi önskar dig hälsa och allt gott! Erik och Malin.
Budet log. Grattis på födelsedagen, någon älskar dig väldigt mycket.
Jag tog emot korgen. Den var tung. Jag ställde den på hallbordet och stängde dörren. Sedan satte jag mig på pallen vid klädhängaren. Satt där i fem, kanske tjugo minuter. Blommorna doftade starkt, nästan kvävande, där i den trånga hallen.
På kvällen ringde Berit enda grannen jag verkligen pratar med nuförtiden. Sjuttiofem, en trappa ner, också ensam. Solveig, du fyller år kom in på te, jag har bakat äppelkaka. Så jag gick. Vi satt i hennes kök till tio. Berit frågade inte efter barnen. Hon visste redan.
På lördagen kom Erik. Själv, utan fru och barnbarn. Tre timmar blev det, varav en timme stod han på balkongen i telefon. Han lämnade ett kuvert med pengar på hallbordet. Malin ställde in helgen något dök upp mamma, men till julen kommer jag, säkert.
Och då slog det mig. Det är inte så att mina barn inte älskar mig. De älskar mig. På sitt sätt, i sina scheman, mellan domstol och konferens. De älskar mig så som jag älskade mitt sömnadsarbete lojalt, men med ögonen på maskinen, handen på klockan. I trettio år slet jag för deras skull och var stolt att de slapp jobba som jag. Men ingen sade att priset för deras bättre liv skulle bli mitt tysta hem.
Ostkakan åt vi upp, jag och Berit. Blommorna vissnade efter en vecka. Kuvertet Erik gav lades i skrivbordslådan, bland Leifs gamla järnvägspapper.
Igår köpte jag en biljett till en bussresa till Dalarna. Två dagar, seniorgrupp. Berit följer med. När jag berättade det för Malin i telefon blev hon förvånad. Mamma, sedan när är du ute och reser?
Sedan min sjuttionde födelsedag, min dotter, svarade jag.
Det blev tyst i luren tre sekunder. Sen sa Malin vad roligt mamma och sen bytte hon samtalsämne. Men de tre sekunderna sa mer än alla hennes utropstecken tillsammans. Jag vet att hon kommer förstå, en dag. Kanske när hon själv blir sextio och har en tom stol vid sitt bord. Men jag tänker inte vänta på det.
Jag är sjuttio år. Jag har friska ben, en bussbiljett, och en granne som bakar äppelkaka. Leif hade sagt: Solveig, sluta klaga, åk nu. Så nu åker jag.
