I trettio år har jag jobbat på fabriken för att mina barn skulle få det bättre. På min sjuttionde födelsedag gick de ihop och köpte en blombukett med hemleverans.
Nu står jag ensam i min tomma lägenhet med ett blomsterarrangemang från budet, och tårarna rinner. Om någon hade sagt till mig för fyrtio år sen att jag på min sjuttioårsdag skulle stå så här, hade jag kallat det för ett dåligt skämt. Men livet har sin underfundiga humor och struntar i om man är redo för punchlinen.
Den här torsdagsmorgonen vaknar jag som vanligt klockan sex, fast jag inte har någonstans att gå. Gammal vana i tre decennier steg jag upp gryningen för att hinna till första skiftet på fabriken.
Jag sydde arbetskläder, förkläden och uniformer. Göteborg hade då flera sådana fabriker, där kvinnor som jag satt lutade över symaskinerna, med nålar i fingrarna och förhoppningar i hjärtat. För vem annars skulle vi slita, om inte för våra barn?
Min Rune, frid över hans minne, arbetade på järnvägen. Vi kämpade tillsammans för att bygga vårt hem. Jag klagar inte vi hade det eget. Först en etta i Majorna, sen bytte vi till två rum och kök i Hisingen.
Stadsuppvärmning, balkong med utsikt över parkeringsplatsen. Men barnen hade alltid rena kläder, varm mat och skolböcker. Mattias fick gå på engelska-lektioner, Linnea på en datakurs. Rune tog övertid, jag sydde gardiner och festklänningar åt grannarna på kvällarna för att dryga ut kassan.
Och visst gav det resultat. Mattias blev jurist, har egen byrå nu i Stockholm. Linnea driver eget företag i Malmö, något med marknadsföring jag har aldrig riktigt förstått, men hon tjänar bra och är nöjd. Jag är stolt över dem, verkligen. Fast den där stoltheten smakar numera lite som te utan socker samma dryck, men något fattas.
Rune gick bort för åtta år sedan. Hjärtat. Plötsligt, utan varsel la sig på kvällen och vaknade aldrig mer. Första året hörde barnen av sig varje dag. Andra året blev det en gång i veckan. Numera ringer Mattias oftast på söndag eftermiddag, om han inte glömmer.
Linnea skickar SMS, korta som telegram: “Mamma, hur mår du? Kram”. Jag svarar: “Bra, lilla gumman”. Vad annars skulle jag skriva? Att jag om kvällarna pratar med TV:n? Att den enda som sagt något till mig i lördags var kassörskan på ICA?
Jag har laddat inför den här födelsedagen i en vecka. Tokiga gammal tant bakade ostkaka, den på mammas gamla recept. Köpte en ny duk. Tog fram finporslinet som Rune och jag fått i bröllopspresent, fyra kuvert. Mattias sa att han “skulle försöka komma loss”, Linnea skrev att hon “skulle se hur schemat såg ut”.
På morgonen ringer Mattias. Låter trött, stressad. “Mamma, jag hinner inte, har fått rättegång framflyttad till idag istället för nästa vecka, måste ta det. Jag kommer på lördag, jag lovar.”
En timme senare kommer ett SMS från Linnea. Hon ids inte ens ringa. “Mamma, har konferens i Umeå, hinner inte, älskar dig, tar igen det i helgen!!!” Tre utropstecken. Som om de kan ersätta hennes plats vid bordet.
Jag står i köket och tittar på fyra tallrikar. På ostkakan. På den där tokiga duken med solrosor som jag köpte för att den kändes glad. Sen börjar jag duka bort. Tallrikarna in i skåpet. Duken viks ihop. Kakan under bakduk.
Klockan tre ringer porttelefonen. Bud. En ung kille, kanske tjugofem, i mörkblå jacka. Han står med en enorm blomkorg rosor, liljor, och några sorter jag inte känner igen. Och ett kort: “Käraste Mamma, önskar dig hälsa och allt gott! Mattias och Linnea.”
Budet ler. “Grattis på födelsedagen! Någon tycker väldigt mycket om dig.”
Jag tar emot korgen, tung. Ställer den på bordet i hallen och låser dörren. Sätter mig på pallen bredvid kapphyllan. Kanske fem minuter, kanske tjugo. Buketten doftar starkt, nästan för mycket i det lilla hallutrymmet.
På kvällen ringer Maja enda grannen jag fortfarande pratar med. Sjutiofem, bor våningen under. Också ensam. “Sylvi, du fyller år, kom över på te, jag har bakat äppelkaka.” Jag går dit. Vi sitter till tio i hennes kök. Hon frågar inte om barnen. Hon vet.
På lördagen kommer Mattias. Ensam, utan fru och barnbarn. Tre timmar, varav en står han på balkongen med telefonen. Han lägger ett kuvert med pengar på hallbyrån. Linnea ställer in helgen “något dök upp, mamma, men jag lovar till jul då”.
Där förstår jag något viktigt. Det handlar inte om att mina barn inte älskar mig. De älskar mig, på sitt sätt, efter tidsbokning, mellan domstolar och konferenser i Umeå. De älskar mig som jag älskade mitt sömnadsjobb ärligt, men med blicken på klockan. Jag jobbade i trettio år för dem och var stolt över att de slapp slita så som jag gjort. Men ingen förberedde mig på att priset för deras bättre liv skulle bli min tomma lägenhet.
Ostkakan delar jag och Maja på. Blommorna håller en vecka, sen vissnar de. Kuvertet från Mattias lägger jag i lådan där Rune brukade ha sina SJ-papper.
Igår köpte jag biljett till en bussresa till Dalarna. Två dagar, seniorresa. Maja följer med. När jag berättade det för Linnea i telefon lät hon förvånad: “Men, mamma, sedan när reser du någonstans?”
“Sedan min sjuttionde födelsedag, lilla vän”, svarar jag.
Det blir tyst i luren tre sekunder. Sen säger Linnea “vad kul, mamma” och byter samtalsämne. Men de där tre sekunderna betyder mer än alla utropstecken i hennes SMS. Jag vet att hon kommer förstå en dag. Kanske när hon själv har en tom stol vid sitt bord. Men jag tänker inte vänta på det.
Jag är sjuttio år. Jag har friska ben, bussbiljett och en granne som bakar äppelkaka. Rune hade sagt: “Men Sylvi, sluta vela, åk nu.” Så det gör jag.
