**Torsdag, 10 oktober**
Idag var det min tur att skriva ner veckans schema igen. “Måndag – jag. Tisdagen – mamma. Onsdagen – Margareta. Torsdag – jag igen,” muttrade jag medan jag ritade upp rutorna på pappret. “Helgen får vi se hur det blir.”
“Perfekt,” nickade min mamma, Birgitta, med ett belåtet småleende. “Då är det ordning och reda.”
“Ja, tills någon bör att laga soppa,” morrade min svärmor, Margareta, från hörnet. “Ni är bara bra på papper, ni.”
Jag struntade i henne. Jag var trött. Ett halvår under samma tak med två mammor var inte ett liv – det var en tv-serie. Men utan pausknappen.
Allt började efter att Elin föddes. Mamma Birgitta kom för att “hjälpa till några veckor.” Margareta bodde redan här – hon hade flyttat in när Håkan och jag gifte oss. “Vart ska jag annars ta vägen när min son gifter sig?” var hennes favoritfras.
Lägenheten var en trea, men kändes som en dockstuga. Det fanns knappt plats för mig själv, ännu mindre tre kvinnor som alla ville bestämma.
“Vem har lagt tillbaka den tomma gurkgrunden i kylen?” skrek Margareta klockan tio.
“Jag!” ropade mamma från balknongen. “Det är lagen kvar. Per något till soppa senare.”
“Åh, så duktig vi är,” fnös Margareta. “Men soppa lagar jag på onsödagar. Idag är tisdag. Min dag!”
“Jag ville bara hjälpa till,” muttrade mamma.
“Och jag bad inte om det!”
“Men jag gör det nu,” sa jag och satte ner Elin i barnstolen. “Vi håller oss till schemat. Ingen fler tre soppor i samma dag och inget diskmaskinskrig.”
“Det gick ju bra förra gången!” envisade Margareta. “Alla åt ju! Fast jag fick skrubba spisen i en timme efteråt. Jag har ju högt blodtryck, förresten!”
Min man Håkan brukade antingen gå ut och springa eller sätta på hörnomer i såna här stunder. Han påstod att han hade viktiga möten, men jag visste sanningen – han var för feg för att ta parti.
“Prata med din man,” viskade mamma när Håkan smet. “Han måste säga åt sin mamma att backa. Det är hans barn också.”
“Du blundar inte heller, mamma,” svarade jag.
“Men om jag inte gör det, vem ska då se till att allt fungerar? Vem går med Elin i parken? Vem köpte hennes nya skor? Vem tvättade klåderna mitt i natt?”
“Sluta. Det här är ingen tävling.”
Men det var det. Alla tre – jag, mamma och Margareta – kämpade om titeln som “hemmets drottning.” Och Håkan… Håkan försökte bara överleva.
En kväll exploderade det på köket.
“Jag sa att onsödagar var mina!” skrek Margareta. “Varför står din gryll å på plitan?”
“För jag har en baby att chutda med och ingen tid att följa ditt löjliga schema!” morrade mamma.
“Och vem bad er invader vårt hem?”
“Ert hem? Jag betalade renoveringen medan du åkte spa i Sälen!”
“Åh, det är alltid samma sak, Birgitta – ‘jag fixade allt.’ Ska du ta äran för Elin i efterhand också?”
Jag rusade in just när soppan – den förbjudna onsödagssoppan – kokade över på spisen.
“Nu räcker det!” röt jag. “Ta bort båda grytorna! I morgon blir det tröttskapspuré!”
Båda tystnade.
“Jag är ingen slagfält mellan er två! Jag är en människa. En kvinna med skrikiga hormoner, ont i bröstet, en bebis som inte sover och noll energi till att laga mat! Sluta!”
Jag smällde igen dörren till badrummet. Där var det tyst. Och i tystnaden insåg jag: ingen av dem var egentligen chutd. De visste bara inte hur de skulle släppa taget.
Dagen efter presenterade jag en ny idé: gemensamt tvättdag. Om ändå alla sockar försvann och handdukarna blandades kunde vi lika gärna organisera det som vuxna.
“Bra idé!” sa mamma. “Jag hittar inte min morgonrock längre.”
“Och mina lakan!” suckade Margareta.
Vi hängde upp en lina i köket – var och en fick sin egen klammer. Jag moppade golvet, Elin sov, och de två satt på pallar, stirrade ihoprullade på de hängande barnkläderna utan att säga något.
“Jag funderar,” sa mamma till sist. “Varför är jag egentligen här? Min dotter är vuxen.”
“För att inte vara ensam,” sa Margareta lågt. “På ålderns höst känner man sig… överflödig. Men med barnbarn blir man sedd.”
Mamma nickade. Tystnad.
“Jag klarade tre barn själv förr. Men nu… nu vill jag göra bättre.”
“Och jag vill göra det *mitt* sätt,” sa Margareta. “Ordning och rutiner. Annars blir det kaos.”
“Kanske Elin klarar sig själv?” sa mamma försiktigt. “Vi tävlar väl inte?”
Jag stannade i dörren. De satt där, sida mot sida. Inga anklagelser. Ingen soppa.
Jag kysste Elin på hjässan och sa:
“Vi ska flytta. Hittar en tvåa. Där är det tyst.”
“Vad – helt ensamma?” sa mamma skrämt.
“Vi stannar i stan. Men… det är dags.”
“Och Elin…?”
“Ni får komma på besök. En i bundan.” Jag log. “Utan grytor.”
En månad senare vaknade jag i mitt eget sovrum. Tystnad. Inga röster, ingen doft av löksoppa.
Håkan åt en macka i köket.
“Hur känns tystnaden?” sa han.
“Konstig. Men skön. Jag tror det är första gången jag känner mig som husets fru på riktigt.”
Han log. “Får jag laga middag ik-ikväll?”
“Visst. Men torsdagar är dina.”
Vi skrattade.
Ett år gick.
Jag stod vid fönstret med kaffe för första gången på länge utan stress. Elin lekte på golvet, Håkan läste en saga – mer för sig själv än för henne. En sällsynt lugn söndag – tystnaden lät som musik.
Till det ringde på dörren.
Jag ryckte inte ens till. Jag visste vem det var. Allt enligt planen.
“Hej mamma,” sa jag och öppen för Birgitta i sin fina kalk och med en tygpåse.
“Hej älskling! Åh, min lilla prinsessa!” Hon lyfte upp Elin. “Så du har vuxit!”
“IngBakom henne stod Margareta med en resväska på hjul, och båda skrattade när de möttes i dörröppningen – äntligen hade de lärt sig att dela på kärleken istället för att slåss om den.
