I trettio år arbetade jag på textilfabriken, så att barnen skulle få det bättre än jag haft. På min sjuttionde födelsedag samlade de ihop till en stor blombukett med hemleverans.
Där stod jag i den tomma lägenheten med en korg blommor från budet, och grät. Om någon berättat för mig för fyrtio år sedan att jag skulle stå just där, på min sjuttioårsdag, hade jag säkert skrattat åt det trott att det var ett riktigt dåligt skämt. Men livet har en sorts bister humor och ingen frågar om man är redo för sista raden.
Den torsdagsmorgonen vaknade jag klockan sex, fastän jag egentligen inte behövde gå upp. Gammal vana i trettio års tid klev jag upp innan gryningen för att hinna till första skiftet på fabriken.
Jag sydde arbetskläder, förkläden, skoluniformer. Borås hade flera sådana fabriker då, med kvinnor böjda över symaskinerna, fingrarna fulla av nålsår och drömmarna införlivade i barnen därhemma. För vem annars, om inte för dem?
Min Sven, frid över hans minne, jobbade inom tågtrafiken. Tillsammans drog vi runt hushållet. Jag klagar inte vi hade vårt eget. En etta på Norrby, sedan bytte vi till en tvåa med kök i Fristad.
Fjärrvärme, balkong mot parkeringen. Men barnen hade alltid rena kläder, varm mat och skolböcker. Erik gick på privatlektioner i engelska, och Malva, hon tog datakurser. Sven tog övertid så ofta han kunde och jag sydde gardiner och klänningar åt grannarna på kvällarna för lite extra.
Och det gav ju resultat Erik blev jurist, har nu en advokatbyrå i Stockholm. Malva driver eget i Malmö, något inom marknadsföring, även om jag aldrig riktigt förstått exakt vad, men hon får betalt och klarar sig bra. Jag är stolt över dem, det är jag verkligen. Men den där stoltheten smakar numera lite som te utan socker det är något som fattas.
Sven gick bort för åtta år sedan. Hjärtat. Fort utan förvarning, han gick och la sig och vaknade aldrig igen. Första året ringde barnen dagligen. Sen blev det en gång i veckan. Nu ringer Erik på söndagar efter lunch, om han inte glömmer.
Malva skickar sms, korta, nästan som telegram: “Mamma, hur mår du? Kram”. Jag svarar “Bra, min lilla flicka”. Vad skulle jag annars säga? Att jag pratar med teven om kvällarna? Att enda människan som sade något till mig i lördags var kassörskan på ICA?
Inför födelsedagen höll jag på i en vecka. Dumma jag bakade ostkaka efter mors gamla recept. Köpte ny duk. Tog fram porslinet vi fick i bröllopspresent, som vi aldrig använder. Fyra kuvert. För Erik sa att han skulle “försöka komma loss” och Malva hade skrivit att hon skulle “se hur schemat såg ut”.
På morgonen ringde Erik. Rösten trött, som om han inte sovit. “Mamma, jag hinner inte. Jag har rättegång, de flyttade den från nästa vecka till idag. Men jag kommer i helgen, lovar!”
En timme senare sms från Malva. Inte ens ett samtal. “Mamma, konferens i Göteborg, hinner inte, älskar dig, vi firar i helgen!!!” Tre utropstecken. Som om det skulle väga upp att hon inte satt vid bordet.
Jag stod i köket och tittade på de fyra tallrikarna. På ostkakan. På den där solrosduken jag köpt, för att det kändes glatt. Sedan började jag plocka undan. Tallrikarna tillbaka i skåpet, duken vikt, ostkakan under handduk.
Klockan tre ringde porttelefonen. Budet ung kille, kanske tjugofem, i blå jacka. Han stod med ett enormt blomsterarrangemang rosor, liljor, och något mer jag inte kände igen. Och ett kort. “Kära mamma, vi önskar dig hälsa och allt gott! Erik och Malva”.
Budet log. “Grattis på födelsedagen! Någon tycker verkligen om dig.”
Jag tog emot korgen. Den var tung. Satte den på hallbordet och stängde dörren. Sedan satte jag mig på pallen, vid jackorna, och satt kvar fem minuter, kanske tjugo. Blommorna doftade starkt, nästan överväldigande i den lilla hallen.
På kvällen ringde Inga den enda grannen jag fortfarande pratar med. Sjuttiofem år, bor en trappa ner, ensam hon med. “Elsa, det är din födelsedag, kom hit på te, jag har bakat äppelkaka.” Jag gick ner. Vi satt i hennes kök till tio. Inga frågade aldrig om barnen. Hon visste ändå.
På lördagen kom Erik. Själv, utan fru och barn. Tre timmar, varav en med telefon på balkongen. Han lämnade ett kuvert med pengar på hallbordet. Malva avbokade: “Något kom upp, mamma, men till jul, då kommer jag, lovar.”
Då insåg jag en sak. Inte att mina barn inte älskar mig. De gör det på sitt sätt, i sina kalendrar, mellan förhandlingar och konferenser i Göteborg. De älskar mig som jag älskade mitt sömnadsarbete ärligt, men med tankarna på maskinen, och blicken på klockan. I trettio år jobbade jag för deras framtid och var stolt över att de slapp arbeta så hårt som jag. Men ingen förberedde mig på att priset för deras bättre liv skulle bli min tomma lägenhet.
Ostkakan åt jag och Inga upp tillsammans. Buketten stod kvar en vecka, sedan slokade den. Kuvertet från Erik la jag i lådan där Sven hade sina SJ-papper.
Igår köpte jag en biljett till en bussresa till Dalarna. Två dagar, pensionärsresa. Inga följer med. När jag berättade för Malva i telefon blev hon förvånad. “Mamma, när har du börjat resa någonstans?”
“Sedan min sjuttionde födelsedag, lilla vän”, svarade jag.
Det blev tyst tre sekunder. Sedan sa Malva: “Vad roligt, mamma” och pratade om något annat. Men den där tystnaden, de sekunderna, betydde mer än alla hennes utropstecken i sms:en. Jag vet att hon en dag kommer att förstå. Kanske när hon själv fyller sextio och ett stolsben är tomt vid bordet. Men jag tänker inte vänta på det.
Jag är sjuttio år. Benen bär fortfarande, jag har en bussbiljett och en granne som bakar äppelkaka. Sven hade sagt: “Elsa, sluta hacka, åk iväg nu.” Så det gör jag.
