Tre år av renovering utan gäster
Majken ställde ner sin kopp på fönsterbrädan och hörde hur Anders frös till ute i hallen. Hon kände det i ryggraden, även om hon stod med ansiktet mot fönstret. Pausen som följde gick att drunkna i.
Du ställde koppen på fönsterbrädan, sa han till slut. Inget frågetecken. Blott ett konstaterande.
Ja, Anders. Jag ställde koppen på fönsterbrädan.
Där är det lackat. Varmt lämnar märken.
Jag vet.
Så varför?
Majken vände sig om. Han var fyrtioåtta, och såg exakt ut som någon som är fyrtioåtta, varken äldre eller yngre. Han stod i köksdörren, i sin grå bomulls-tshirt och med vattenpasset i handen. Vattenpasset bar han alltid med sig hemma på lediga dagar, lite som en annan människa håller mobilen.
För att det inte finns någon annanstans att ställa den, svarade hon. Bordet är täckt med plast. Den andra stolen står upp-och-ner. Golvet i hallen har inte torkat efter grundningen. Jag dricker te stående vid fönstret, Anders. Jag har gjort det i tre år.
Han såg på koppen. Sedan på henne. Sedan på koppen igen.
Jag kan lägga en grytlapp där.
Nej, strunta i det.
Men det blir märken.
Låt det bli det.
Han kisade. Så brukade han se ut när han inte visste om hon drev med honom eller ej. Majken var själv inte lika säker längre.
Måjs, men vad…
Det räcker, sa hon tyst, och ordet föll i köket med tyngden av en sten i en vik. Det räcker, Anders.
Han förstod inte riktigt. Frågade igen:
Vadå “det räcker”?
Jag packar mina saker.
Paus igen. Någonstans utanför tutade en Volvo innan det blev tyst. Anders sänkte vattenpasset.
På grund av fönsterbrädan?
Nej. Inte på grund av fönsterbrädan.
Majken drack upp, ställde koppen tillbaka på lacken. Med full avsikt, stenhårt, utan ånger.
Hon var fyrtiofem. Hon jobbade som redovisningsekonom på ett mindre företag, älskade att läsa innan hon somnade, hade en liten kaktus på jobbet döpt till Bertil, och det var länge sedan, mycket länge sedan, hon bjöd hem en vän. Tre år, faktiskt, om man ska vara noga.
Hon gick mot sovrummet.
Tre år tidigare, när de köpt sin tvåa högst upp i ett tegelhus på Södermalm, hade Majken varit glädjehög. På riktigt; glädjen var fysisk. Hon minns tydligt hur hon och Anders stod mitt i de tomma rummen med tapetskräp på golvet och slitna plank, hon tittade ut över björkarna i höstrusket och tänkte: här. Här är vårt hem.
Anders var annorlunda då. Eller så såg hon honom så. Han gick runt och mätte väggarna med tumstock, skrev anteckningar i sitt Moleskine-block, och ögonen glödde av det där drivet hon en gång älskade: Mannen med koll, som vet vad han vill och kan fixa det själv.
Måjs, kolla, sa han och höll upp ett rutblock med skisser. Här zonar vi, kök och vardagsrum blir öppet. Du ser? Hyllor från golv till tak här. Och spotlights med dimmer för stämningen.
Snyggt, sa hon, och det var ärligt.
Vi gör allt själva, i lugn och ro. Ordentligt. En gång för alltid.
Det där “en gång för alltid” borde hon lyssnat närmre på. För där bodde något större bakom besparingsivern.
Första halvåret var ett äventyr. De bodde mitt i renoveringen. Majken lagade mat på en liten kokplatta, för spisen var inte inkopplad. Madrass på golvet, för sängen fick inte plats. De åt ur plastburkar det gick inte att diska. Opraktiskt men ändå charmigt; uthärdligt. Då.
Sedan började marken långsamt glida. Anders renoverade varje helg, ibland mitt i veckan om han kunde ta ledigt. Han var byggledare till yrket och kunde mer om spackel än de flesta målare. På ett sätt var det en kompetens. Det var egentligen inget fel på kunskapen.
Men han kunde aldrig sluta.
Först märkte Majken inget. Det var först efter åtta månader, på ett fik med vännen Ylva, när Ylva frågade:
Är ni färdiga snart? Jag vill verkligen komma hem till dig du har ju lovat bjuda på ärtsoppa!
Snart, svarade Majken. Anders säger att allt är klart till jul.
Julen passerade mitt i renoveringskaos. Ingen bjöds in; vardagsrummet var fullt av gipsskivor och verktyg. De åt sillen två i ett kök som nästan var klart. Nästan.
Nästa år tar vi en riktig jul, sa Majken och hällde upp julmust.
Absolut, sa han. Bara jag får ordning på taket och lagt parketten.
Han blev klar med taket i mars. Men då skulle vattnet fixas i badrummet rören låg snett, enligt en tidigare firma, och det kunde inte Anders stå ut med. Sedan blev det balkongdörren: fogen sjönk och han upptäckte, med bladmåttet, en glipa på tre millimeter.
Majken brukade skämta om det. Hon sa till Ylva: “Min man krigar mot tre millimeter.” Alla skrattade. Det gjorde hon också. Fast det var roligare förut.
Parketten lade de i maj. Majken hjälpte till, bar stavar, sög byggdamm. Anders låg koncentrerad och mätte varje rad. Han lyfte och lade om flera gånger när springan blev för stor.
Men syns det ens? frågade hon.
Jag ser det, svarade han.
Där någonstans stannade Majken första gången. Inte för att hon var ledsen, men för att hon kände något gå sönder. Hon stod där med dammtrasan och såg på hans nacke. Det var som om hon förstod något viktigt, men inte visste vad.
De blev klara med parketten i juni. Riktigt snygg. Ljus ek, precis som i Elle Interiör. Majken kände och sa:
Fint.
Vi lackar sen, med tysk tvåkomponents, den bästa.
När då?
Nästa vecka.
Nästa vecka upptäckte han att golvlisten släppte i ett hörn en halv millimeter. Ingen lack.
Just den junin ringde hon Ylva och bjöd ut henne. De satt på uteserveringen och drack iste. Ylva frågade:
Hur går det? När blir det inflyttningsfest?
Snart, sa Majken. Sedan tyst.
Något har hänt?
Nej, men du vet… Jag börjar misstänka att han aldrig kommer att bli klar.
Så är det alltid. De drar ut på det.
Nej Ylva, han drar inte ut på det. Han… vill inte bli färdig. Så länge det finns något kvar att fixa är det okej att inte bjuda hem folk, att slippa välja soffa, att inte leva riktigt. Det är som en ursäkt.
Har du sagt det till honom?
Jag försöker. Han förklarar varje gång att det bara är lite kvar, sedan blir allt perfekt.
Och du, vill du ha perfekt?
Majken funderade.
Jag vill bara ha ett hem, sa hon till slut.
Den kvällen visade Anders henne färgprover. Tjugo nyanser av vitt.
Se här, sa han. Varmvit, kallvit, lite blå underton avgörande i dagsljus.
Majken såg bara vitt. Vitt som vitt.
Men Anders, det är samma för mig.
Han såg på henne som om hon just erkänt att Elvis lever.
Hur kan det vara samma? Här ska vi ju bo.
Ja. Vi ska leva här. Som folk gör. På riktigt.
Folk ser skillnader. De brukar inte tänka på det.
Välj du, sa Majken.
Han valde. Det gjorde han alltid. Det var en utveckling. Först var det skönt att han bestämde han hade koll. Sedan blev det mer sällan hon ens fick tycka till. När hon föreslog en kakelplatta, förklarade han varför den tekniskt var sämre. När hon sa “låt oss ställa soffan här”, visade han i en app att det störde flödet i rummet. “Jag tycker om det”, sa hon. “Men så här är det mer rätt,” svarade han.
Så småningom slutade hon säga vad hon tyckte. Varför liksom.
På hösten, år två, fick Anders besök av sin gamle vän Per från Uppsala. Han ringde och ville bo över en natt. Majken blev glad, handlade mat, plockade fram porslinet.
Anders: Nej, Per kan inte bo här. Sovrummet redoveras!
Sovrummet redoverades inte. Där stod säng och färdigt skåp.
Vilka “arbeten” Anders?
Han tvekade.
Golvet måste ju fixas i ett hörn ändå. Och det luktar av färgen…
Vadå lukt? Det gör det väl inte.
Men varför ska någon se hur det… ser ut nu?
Hur ser det ut nu då?
Ofärdigt.
Majken såg hur han skämdes. Sin egen lya! För att den inte matchade drömmen i hans huvud. Och han ljög för en av sina äldsta vänner.
Okej, sa hon. That’s it.
Per spenderade tre timmar med te i köket, mötte Anders på restaurang, och fick sova på Radisson. Majken åt middag själv.
Den natten låg hon och såg på taket. Perfekt målat, felfritt, över en perfekt säng. Men inga gäster på två år.
När Majkens mamma blev sjuk (bara influensan) och hon började pendla kors och tvärs genom stan två gånger i veckan, brydde sig Anders knappt. Han målade om balkongdelen i någon mirakellack.
En kväll när Majken kom hem tidigare än vanligt, satt Anders på hallgolvet med förstoringsglas och kollade springan mellan taklist och vägg.
Har det hänt något? undrade hon.
Det är en glipa här.
Hon frågade inte vilken. Det var ändå alltid mått i decimaler.
Har du ätit något idag, Anders?
Paus.
Minns inte.
Imorse?
Något.
Hon fixade makaroner och stekte ett ägg. Han kom lagom till sista tuggan. Satte sig.
Tack.
Varsågod.
De åt i tystnad. Ute föll snön. På bordet låg en katalog med beslag till garderoben i hallen.
Anders, säg någonting. Helst inte om renovering.
Han såg oförstående ut, som om hon bett honom tala finska.
Vad då?
Allt. Berätta vad du tänker, vad som är roligt, ledset, vad som helst bara inte om fogar eller material.
Han var tyst länge, på riktigt försökte komma på något. Han lyckades inte.
Jag vet inte, förlåt. Kanske inget, egentligen.
Senare den kvällen undrade hon, när började han vara funktionsmaskin och slutade vara man? Eller hade hon bara inte märkt innan? Hon mindes honom ju annorlunda. Han som kunde berätta stjärnbilder längs E4:an mot dalarna, peka upp, säga Kalliope, Karlavagnen, Plejaderna och hon såg.
Vart tog Plejaderna vägen?
År tre slutade Majken säga åt folk att hon skulle bli klar snart. Renoveringen tog ju aldrig slut. Nytt fel, nytt fix. Kaklet i badrummet “höll inte för tunga smällar”, färgen var “för sval”, dörrhandtaget var okej men gångjärnet gnisslade vintertid. Varje fel = ny start.
Majken köpte en liten nattlampa, enkel med tygskärm. Ställde på sängbordet. Nästa kväll kom Anders han hade med sig en spott-lampa i stål. “Den här ger bättre ljusflöde.” Majkens lampa hamnade i hörnet. Sedan på en hylla. Till slut låg den i förrådet bredvid lim och penslar.
Hon sa inget. Plockade helt sonika fram den igen och parkerade den på nattduksbordet.
Anders flyttade den tillbaka. Hon flyttade ut den igen.
Ingen sa något.
Nattlampan stod kvar. En pytteliten seger. Och samtidigt tragiskt för i ett normalt hem är en lampa bara en lampa.
Våren det tredje året, i april, sms:ade Majken Ylva: “Ylva, vad sägs om att åka bort några dagar, spa eller pensionat, bara vi två?”
Ylva svarade genast: “Ja! När?”
I maj sov de fyra nätter på en sliten pensionat vid havet. Majken tog ledigt. Anders blev förvånad men sa inget. Han byggde om i badrummet.
På pensionatet hade Majken ett rum med gamla trämöbler, ett blommigt överkast och ett fönster med drag från havet. Allt var slitnare, nött och så vansinnigt skönt. Hon låg på sängen den första kvällen, stirrade på en spricka i taket, och grät stilla.
Ylva låg bredvid i tystnad.
Jag bor i ett museum, sa Majken till slut. Ser du? Ett vackert, perfekt och dött museum.
Ylva tänkte efter.
Har du pratat med honom?
Ja.
Och?
Han säger alltid att det snart blir bättre. Det är alltid snart.
Tänk på terapi! Gå tillsammans?
Han? Nej du, Anders säger att terapi är till för folk med riktiga problem. Inte för honom. “Han som bara renoverar.”
De låg kvar så. Det drag genom fönstret, havslukt, blommigt överkast köpt utan tanke på färgkoder eller snitt. Livet.
Fyra dagar senare kom hon hem. Allt luktade puts. Anders mötte i hallen. Ville visa ombyggnaden.
Snyggt, sa hon.
Nu är nischen i badrummet helt symmetrisk! Höger sida var ju 1,5 cm bredare.
Jag ser.
Har funderat länge på bästa sättet, så kaklet slipper spricka.
Duktigt.
Hon gick till sovrummet, bytte om, la sig på sängen och såg på det där perfekta taket.
I juni kom samtalet hon memorerat. Söndag kväll, vid åtta-tiden. Anders målade nåt i förrådet, Majken lagade mat, hörde honom greja med målartejp.
Anders! ropade hon.
Vad? hördes det genom väggen.
Middag om tjugo!
Mmm…
Han dök inte upp efter tjugo minuter, inte efter fyrtio heller. Hon knackade på dörren.
Nu kallnar det.
Fem minuter!
Ytterligare en kvart senare åt hon ensam, diskade, torkade bordet. Han kom ut vid halv elva.
Oj, tappade bort tiden, sa han.
Jag vet.
Ska jag värma?
Gör det själv.
Hon gick till sovrummet. Tog en bok.
När han kom in frågade hon utan att lyfta blicken:
Anders, är du lycklig?
Lång paus.
Eh… tror det väl.
Är du säker?
Jaha, vad menar du?
En vanlig fråga.
Han la sig bredvid. Tyst. Så sa han:
När jag är klar med förrådet tar jag balkongen. Måste isolera under laminatet. Då är vi klara.
Majken slog igen boken.
Du förstår att du just svarade på min fråga?
Hur?
Jag undrade om du var lycklig. Du berättade om balkongen.
Han kom av sig helt.
Godnatt, sa hon.
Godnatt.
Hon lät lampan lysa länge. Såg på taket. Lyssnade på hans andning. Tänkte att någon annanstans, i något annat liv, låg de här och pratade om något oviktigt en serie, något hennes mamma sagt, att de bytt meny på kvarterskrogen. Pratade. Bara det.
I den här verkligheten var det bara tystnad. Perfekt tystnad, som taket.
Det var den konversationen hon tänkte på när hon ställde koppen på fönsterbrädan den där morgonen. Nu var ordet “det räcker” färdigjäst. Koppen var bara alskäl för att det skulle pysa ut.
Hon packade metodiskt, utan gråt. Tog sina saker. Några böcker. Smink, kläder, tygskärmslampan. Pass, papper, laddare. Kaktusen Bertil hemflyttad från jobbet ett halvår tidigare. Anders brydde sig inte. Kaktusen lämnade inga märken.
Anders stod i sovrumsdörren och såg på.
Måjs.
Ja?
Ska vi prata?
Om vad?
Ja, om vad? Du packar ju.
Ja.
Bara för en kopp?
Snälla nu. Du fattar.
Jag fattar inget. På riktigt.
Hon stannade, mötte hans blick. Han höll inte ens i vattenpasset längre. Såg förvirrad ut. Hon hade glömt hur han såg ut då.
Anders, vi har bott här i tre år.
Ja.
Inte en enda middag med gäster. På tre år.
Men, vi kan ju inte… det är ju inte…
Den blir aldrig färdig. Du förstår det, va?
Han sa inget.
Du hittar alltid nya fel. Det är så du funkar. Det är inte dåligt men jag står inte ut med byggarbetsplats längre.
Snart…
Nej. Hon sa det vänligt, men bestämt. Det handlar inte om tid. Jag har levt i mitt eget hem som gäst. Gått försiktigt. Ställt koppar på dukar. Plockat undan min lampa. Slutat bjuda hem vänner för att du skäms för ogjord renovering. Jag…
Hon snörvlade till.
Jag vill bara leva. Få repor i golvet, kafferingar på fönsterbrädan. Gäster på söndagar. Din gamla jacka över stolen. Sånt som finns i ett levande hem. Det blev aldrig så för oss.
Lång tystnad.
Vart ska du?
Hem till mamma så länge.
Hur länge?
Vet inte.
Hon drog upp dragkedjan, tog Bertil, gick genom hallen, tog på jackan och sneakers och undvek att se på det perfekta parkettgolvet.
Måjs, sa han.
Mm.
Jag visste inte att det blivit så här.
Jo, sa hon. Bara att du aldrig tänkte på det.
Dörren gled igen utan smäll. Så försiktigt som allt annat i den lägenheten.
Han blev kvar.
Anders stod i hallen en minut till, gick sedan till vardagsrummet och satte sig i soffan. Det tog honom tre månader att välja tyg när den köptes slitstark, luktfri, maskintvättbar. Han satte sig i sin utmärkta soffa i sitt utmärkta vardagsrum.
Lägenheten var vacker. På riktigt. Väggarna i rätt varm ton. Parketten lagd utan fel. Taket var felfritt. Inbyggda hyllor, raka. Ljuset rätt draget. Inga springor, tät balkong. Kakel invigt.
Han såg sig omkring och kände… illamående. Men inte i magen. Högre upp.
Böckerna som hon inte tagit stod kvar. Han undrade när hon sist satt i soffan med en bok, under rätt belysning, bara så.
Han gick till köket. Koppen stod på fönsterbrädan. Inget märke syntes. Tiden hade gått; teet var kallt.
Han diskade. Ställde tillbaka.
Gick till sovrummet. Lade sig påklädd. Blickade upp.
Taket var perfekt.
Där låg han i en timme. Eller två. Tiden slutade betyda nånting. Till slut gick han till förrådet. Där stod färgburkar, gipsnät, grund, verktygen upplinjerade. Han bläddrade bland kakelprover.
Inget överflödigt förutom han.
På kvällen värmde han rester, åt, diskade. Total tystnad. Förr var det alltid ljud, material, lukt. Nu inget. Bara fullständig tystnad i perfektionen.
Han startade teven. Efter tjugo slöa minuter stängde han av.
Tog fram mobilen och tittade länge på hennes namn. Ringde inte. Tänkte.
Han tänkte inte på att vinna tillbaka henne. Han tänkte på allt hon sagt. Om gäster. Lampan. Att vara gäst i sitt eget hem i tre år. Gäst. Det skavde. Gäst hemma hos sig själv.
Han mindes Per-besöket, lögnen om jobbet i sovrummet. Varför? Han hade aldrig varit ärlig ens mot sig själv. “Inte färdigt än.” Fast det varit beboeligt längre än så. Det var bara inte drömhemmet i hans huvud.
Han lovade sig göra den perfekt. Och höll på. Och den blev aldrig klar, eftersom ideal är omöjliga. Ett mål som fjärmar sig när man närmar sig.
Majken insåg det. Han vägrade.
Han gick genom rummen, tände i varje rum, stannade till i vardagsrummet. Böcker och prydnader stod exakt. Mellan dem, på tredje hyllan, stod ett litet glasrött hjärta snett och ojämnt, köpt av Majken på Hornstulls marknad för två år sedan. “Det samlar damm”, hade han sagt. “Jag gillar det,” svarade hon. Det blev kvar av ren lättja.
Nu tog han upp det, höll det i handen. Glaset kändes nästan varmt. Eller så var det inbillning.
Han grubblade i tre dygn. Gick fram och tillbaka, gjorde inget, slarvade på jobbet. Kollega frågade: “Läget, Anders?” Han mumlade “allt lugnt”.
Dag fyra sms:ade han.
“Majken. Kan vi prata?”
En timme senare: “Det kan vi.”
Han ringde. Hon svarade efter andra signalen.
Hej, sa han.
Hej.
Hur är det?
Bra. Hos mamma.
Paus. Han hörde henne. Tvekade.
Majken, jag har tänkt mycket.
Jag förstod det.
Då vet du ungefär vad jag vill säga?
Ganska exakt.
Majken, jag fattar att jag… missade något viktigt. Egentligen inte missade, utan… han letade ord. Jag prioriterade fel.
Hon sa inget.
Du pratade om gästerna. Om lampan. Jag minns. Jag förstod inte då, eller låtsades inte förstå.
Varför säger du det här nu?
För att jag vill att du ska komma hem igen.
Tystnad.
Anders…
Inte direkt, jag förstår det. Men ärlig nu. Jag vill försöka ändra på saker. Jag vet inte hur det går. Men jag vill försöka.
Lång tystnad. Han hörde henne flytta något; kanske satte hon ner en kopp på fönsterbrädan eller köksbordet, vem vet.
Du förstår att det inte räcker med “jag försöker”? frågade hon.
Ja.
Du fattar att jag inte kan komma tillbaka till det som varit?
Ja.
Det är svårt, Anders. Du är rädd och säger rätt saker, men du kan inte bara bestämma dig för att ändra dig, det är inte som en spik.
Jag vet.
Vad föreslår du?
Tystnad.
Att vi ses för att prata. På riktigt. Inte över telefon.
Okej, sa hon.
De sågs på ett café, neutral mark. Platsen var som ett riktigt svenskt café: rangliga stolar, kaffet svagt, allting lite lagom. Majken kom i sin beiga jacka, såg trött ut men stadig.
De beställde kaffe.
Hur mår mamma? frågade han.
Bättre. Hon planterar om blommor, är glad att ha mig där ett tag.
Vad bra.
Tyst.
Det handlar inte om själva renoveringen, säger du? frågade han.
Exakt inte. Det är fint att du vill ha ordning. Det är ditt syre. Men vårt hem blev ett självändamål istället för ett redskap för liv.
Ja, sa han.
Fattar du? Eller säger du bara ja nu?
Han höll koppen, satte ner den.
Nej. Jag fattar. Jag vet inte hur lätt jag kan ändra mig. Men så här går det inte. När du gick blev lägenheten bara en snygg låda.
Majken såg ut genom fönstret. Regn. Folk skyndade förbi. Röda tulpaner i krukor utanför ICA.
Jag kan försöka igen, sa hon. Med några villkor.
Okej.
Ett: Inga renoveringar på en månad. Inte ens lilla spiken. Vi lever bara.
Yes.
Två: På söndag bjuder vi Ylva, Gustav och Per. I lägenheten. Som den är. Vi äter, pratar.
Han nickade.
Tre: Om du börjar stressa upp dig över repor, säger jag det rakt. Och du måste vara beredd att höra.
Okej.
Du förstår att det är svårt. På riktigt?
Ja. Men jag vill försöka.
Hon såg på honom länge. Sedan:
Då så.
De gick hem till fots genom regnet. Majken med Bertil i fickan, Anders med hennes kasse. Vid porten såg hon upp på huset.
Fin kåk, sa hon.
Ja, sa han.
De tog hissen, öppnade dörren. Majken gick längst fram. Satte Bertil på fönsterbrädan, helt utan underlägg.
Anders kollade. Inget gnäll.
Majken gick till köket. Han hörde när vattenkokaren sattes på.
Han satte sig i vardagsrummet. Hjärtat i glas stod snett. Han rättade inte till det.
Söndagen ringde de Ylva. “Äntligen!” skrattade Ylva. Per kunde inte komma, men lovade nästa gång. Gustav tog vin, Ylva hade med kladdkaka, Majken serverade ärtsoppa enligt gammalt löfte.
De åt i vardagsrummet. Anders led av att tallrikarna stod ojämnt. Han rättade till en, stoppade sig, lät resten vara.
Vid middagen råkade Ylva välta ett glas rödvinshav på duken. Alla drog efter andan. Anders kände ett tryck i bröstet, sneglade på Majken.
Hon såg på honom. Lugnt.
Han tog hushållspapper.
Inget farligt.
Ylva andades ut. Majkens munvinklar darrade av en liten, liten seger.
De satt länge, skrattade, diskade tillsammans. Tystnaden efteråt var annorlunda nu. Inte kall.
Fläcken kanske går bort, sa han.
Eller inte, sa hon.
Äsch, det gör inget ändå.
Hon log, räckte honom en tallrik. Han torkade.
Anders.
Ja?
Det var trevligt.
Ja. Det var det.
Vardagsrummet såg… levande ut. Kopp felvänd. Bertil på lacken. Hjärtat på fel plats. Fläck på duken.
Anders såg på det. Tänkte: imorgon blötlägger jag duken. Bertil kanske gör en ring på lacken. Några koppar står snett.
Men Majken skrattade idag. Först åt Ylvas katt-historia, sen åt Gustavs felsägning vid skålen. Hon skrattade som förr, för länge sedan.
Hon gick mot sovrummet. Stannade.
Kommer du?
Snart, sa han.
Han såg ut över rummet ännu en gång. På fläcken. På Bertil. På hjärtat.
Släckte.
La sig bredvid henne. Hon läste. Lampan med tygskärm lyste milt.
Majken.
Mm?
Hör du vad jag pratar om när det gäller millimetrar och fogar?
Hon sänkte boken och tittade på honom.
Ja.
Vad tänker du då?
Hon tog tid på sig.
Att du är långt borta.
Ja, sa han. Kanske det.
Hon öppnade boken igen.
Han tänkte: vet inte om jag kan lyckas. Tre år är lång tid; något är redan annorlunda i oss båda. Det är som en spricka man lagar, men det är aldrig riktigt samma sak efteråt. Det visste han bättre än någon.
Tankarna snurrade, sedan somnade han in. I gränslandet mellan vaken och sömn tänkte han: imorgon sätter jag Bertil på ett underlägg. Annars får vi ringar i lacken.
Han öppnade ögonen.
Taket var fortfarande perfekt. Utan sprickor.
Bredvid bläddrade Majken sida i sin bok.
Han slöt ögonen igen. Bertil kunde vänta till imorgon.
