Tre år av renovering utan gäster
Lisa ställde temuggen på fönsterbrädan och hörde hur Johan stannade i hallen. Hon kunde riktigt ana det i ryggen trots att hon stod vänd mot fönstret. Pausen efteråt var så lång att man skulle kunna drunkna i den.
Du ställde koppen på fönsterbrädan, sa han till slut. Inte en fråga. Konstaterade bara.
Ja, Johan. Jag ställde den där.
Ytan är ju lackad. Det blir märken av värmen.
Jag vet.
Varför gör du det då?
Lisa vände sig om. Han var fyrtioåtta, såg ut precis därefter. Han stod i dörröppningen till köket i en grå sliten t-shirt, vattenpasset i handen. Han gick alltid med det där vattenpasset på helgerna som om andra går runt med mobilen.
För att det inte finns någon annanstans, svarade hon. Bordet är täckt med plast. Den andra stolen står upp och ner ovanpå bordet. Golvet i hallen är fortfarande blött från grundningen. Jag dricker mitt te stående vid fönstret, Johan. Jag har druckit mitt te stående här i tre år.
Han såg på koppen. Sen på henne. Sen på koppen igen.
Jag kan lägga något under som skydd.
Det behövs inte.
Men det blir märken.
Det får det vara.
Han kisade lite, så som han gör när han inte vet om hon skojar eller är allvarlig. Lisa visste knappt själv längre.
Lisa, men…
Det räcker, viskade hon och det föll mellan dem som en sten i vattnet. Det räcker, Johan.
Han såg förvirrad ut. Frågade:
Vadå, det räcker?
Jag börjar packa mina saker.
Pausen blev lång. Ute på gatan hördes en bil tuta och tystna. Johan sänkte sakta armen med vattenpasset.
På grund av fönsterbrädan?
Nej. Inte alls på grund av fönsterbrädan.
Lisa drack ur sitt te och ställde koppen tillbaka, med flit, på den lackade ytan.
Hon var fyrtiofem. Hon jobbade som ekonom på en mindre reklambyrå, gillade att läsa innan läggdags, hade en liten kaktus på kontoret som hette Sixten och det var väldigt länge sen hon bjöd vänner hem. Tre år, om man ska vara petig.
Hon gick in till sovrummet.
Tre år tidigare, när de köpte sin tvåa på femte våningen i ett tegelhus på Majorsgatan i Sundbyberg, var Lisa lycklig. Riktigt lycklig. Hon mindes hur de stod bland de tomma rummen, tapeterna hängde ner, golvet var nött. Hon tittade ut mot de höstgula lönnarna utanför och tänkte: Det här. Det här är hemma.
Johan var annorlunda då. Eller så trodde hon det. Han gick runt och mätte väggar med tumstock, antecknade i sitt block. Det där glödet i blicken, den som fått henne att bli kär, var där: någon som vet vad han vill och dessutom kan fixa det.
Lisa, kolla här, sa han och visade blocket fullt av skisser. Här öppnar vi upp mellan köket och vardagsrummet. Öppet, ljust. Här bygger vi in hyllor. Och här, spotlights med dimmer så man kan reglera ljuset.
Fint, sa hon och menade det.
Vi gör allt själva, i lugn och ro. Rätt från början, så håller det livet ut.
Just “livet ut” borde hon lyssnat mer noga på då. För där fanns nåt mer än bara att spara pengar på hantverkare.
Första halvåret kändes som ett äventyr. De bodde där i renoveringskaoset. Lisa lagade mat på ett litet kokkärl för att elspisen inte var inkopplad och de sov på en madrass direkt på golvet, eftersom sängen låg magasinerad. Engångstallrikar för det fanns knappt någon diskho. Lite krångligt, lite charmigt och helt okej. Då.
Sen förändrades något, sakta men säkert.
Johan höll på med renoveringen varje helg, ibland kvällstid också. Han jobbade ju som platschef ute på byggen och kunde det mesta om material och teknik, mer än många hantverkare. Det var bra. Det var fantastiskt. Problemet var inte kunskapen.
Det var att han aldrig blev klar.
Till en början märkte inte Lisa det så tydligt. Första gången hon riktigt insåg det var åtta månader in i renoveringen, när hon fikade med vännen Elin.
Så ni är snart klara nu? Jag vill ju komma på middag, du har ju lovat att bjuda på köttbullar.
Snart, sa Lisa. Johan säger att vi är färdiga till jul i alla fall.
Julen gick i fixarläge. Inga gäster, för i vardagsrummet låg gipsskivor och sågspån. De åt Janssons på köket, nästan klart. Nästan.
Johan, nästa jul blir det fest och riktig glögg, va? sa Lisa och hällde upp cider.
Såklart, när taket är klart och golvet lagt. Då firar vi.
Taket blev klart i mars. Men då var det nåt fel på tappvattnet i badrummet, enligt Johan han kunde inte se på installationen utan att reta sig. Sen var det altandörren: skummets fog hade släppt och skapade en glipa på, tja, tre millimeter. Johan hittade det med bladmått.
Lisa skämtade om det hennes man krigar mot tre millimeter! Vännerna skrattade. Hon också. Det var ju roligt. Då.
Golvet i vardagsrummet la de i maj, när det gick att vädra. Lisa bar stavar, tog fram verktygen. Johan jobbade tyst och koncentrerat, som en kirurg. Han testade varje rad med vattenpass och laser. Ibland rev han upp nyss lagda brädor och la om.
Johan, man ser ju inte! sa hon.
Jag ser, sa han utan att titta upp.
Det var första gången hon fastnade till. Inte sårad, men stannade liksom av inombords. Hon stod med dammtrasan och såg på honom, och kände något märkligt. Som om något viktigt lossnade men att hon inte riktigt förstod vad.
Golvet blev klart i juni. Det blev verkligen snyggt. Ljus ek, slät och vacker. Lisa drog handen över och sa ärligt:
Det är fint.
Jag ska lacka det också. Rätt lack, tyskt. Reptåligt, sa han.
När då?
Nästa vecka.
Nästa vecka hittade han listan som satt en halv millimeter fel i hörnet. Lackandet fick vänta.
Då, där och då, hände något. Lisa ringde Elin och bad att få ses. De satt på en uteservering, drack lemonad med is och Elin undrade:
Kommer jag nånsin på middag hos dig?
Snart, sa Lisa. Sen blev hon tyst.
Har det hänt nåt?
Nej. Jag bara… Vet du, Elin, jag tror han aldrig kommer att bli klar.
Alla män drar ut på det.
Nej, du förstår inte. Han bromsar aldrig. Han vill nog inte ens bli klar. Så länge det pågår har han en ursäkt. Slippa bjuda folk, slippa ställa i ordning. Slippa leva, på riktigt.
Elin såg på henne. Allvarligt.
Har du sagt det till honom?
Jag försöker. Men det är alltid, Bara lite till, sen blir det perfekt.
Och du, vill du ha det perfekt?
Lisa var tyst en lång stund.
Jag vill bara ha ett hem, sa hon till slut. Bara det.
Hemma den kvällen visade Johan färgprover. Han la ut säkert tjugo stycken lappar på köksbordet. Alla vita, men i olika nyanser.
Se här! Den här är varmvit med lite gräddton. Och här, kall vit, lite grått. Skillnaden ser man jättetydligt i dagsljus. Jag tycker den här blir bäst.
Lisa tittade på lapparna. Såg bara vitt.
Johan, det spelar mig ingen roll.
Han såg ut som om hon just sa något absurt.
Men så kan man inte säga! Vi ska ju bo här.
Just det. Vi ska bo här. Människor skiljer inte vita från vit på fyra väggar.
Jo, det gör de, fast de inte vet det.
Okej. Välj du.
Han valde. Han valde alltid själv, insåg hon. Det smög sig på: först var det skönt att han tog besluten, för han kunde mer. Sen började hon inse att hennes åsikt knappt efterfrågades, och till sist inte alls. Om hon sa den här kakeln gillar jag kom en föreläsning om teknisk kvalitet. Om kan vi ställa soffan där? visade han på paddan varför det blev fel enligt hans plan. Om jag tycker om det såhär, sa han, men det rätta är såhär.
Slutligen slutade hon säga vad hon tyckte. Varför skulle hon?
På hösten andra året skulle Johans barndomskompis Viktor komma på besök, han var en sväng uppe från Lund. Han frågade innan, ville bara sova över en natt. Lisa blev jättesugen på att ha honom hon köpte hem mat, plockade fram finporslinet.
Johan sa att Viktor inte kunde sova över för det jobbades i sovrummet.
Det gjordes inget där. Sängen stod där, garderoben också. Lisa visste.
Johan, vad för sorts arbete?
Han tvekade.
Under golvet är det fel, Viktor får huvudvärk av lim-lukten.
Det luktar inget.
Men varför ska han behöva se allt halvfärdigt?
Så halvfärdigt?
Att det inte är klart.
Lisa stod tyst. Marken sviktade under fötterna. Inte bildligt det var fysiskt. Hon insåg: han skämdes. För sitt eget hem, sitt projekt. Ljuger hellre för en vän än bjuder in.
Okej, sa hon.
Viktor kom, satt med middag i köket, gick på restaurang med Johan och sov på hotell. Lisa åt själv hemma.
Den natten kunde hon inte sova. Hon låg och såg på det perfekta vita taket han målat. Perfekt, men gäster hade inte varit där på två år.
Under vintern blev Lisas mamma sjuk. Bara en influensa, men Lisa åkte till henne tvärs genom stan ett par gånger per vecka och sov där ibland. Johan protesterade inte. Han höll på och lackade inne på balkongen. Något specialmedel.
En kväll kom Lisa hem tidigare än väntat. Johan satt på golvet i hallen med förstoringsglas.
Vad gör du? frågade hon.
Det är en springa här inne vid listen.
Hon orkade inte fråga mer. Hon visste han skulle förklara i millimeter.
Har du ätit? frågade hon.
Paus.
Minns inte.
Frukost?
Tror det.
Hon gick in i köket och kokade pasta, stekte ett ägg. Han kom in när maten var nästan klar.
Tack.
Varsågod.
De åt tysta, utanför föll snön. På bordet låg katalogen med beslag han hållt på med i evigheter.
Johan, sa hon.
Mmm?
Berätta nåt annat. Inte om renoveringen.
Han såg på henne som om hon bad honom sjunga på italienska.
Vadå?
Vad som helst. Hur dagen var. Något du tänker på. Något kul, något sorgligt Vad som helst, så länge det inte är fog eller täcklist.
Han tänkte. På riktigt. Hon såg att han kämpade. Han mindes inget.
Jag vet inte, sa han. Ingenting tror jag.
Efteråt låg Lisa vaken och tänkte: när blev han såhär? Eller har han alltid varit sån? Nej. Hon minns honom när han körde dem till Dalarna och berättade om stjärnbilder. Han pekade: där är Cassiopeja, där är Karlavagnen, där Plejaderna. Hon såg dem.
Vart tog Plejaderna vägen?
Tredje året slutade Lisa att säga till vännerna att det snart var klart. För det blev aldrig klart. Renoveringen blev aldrig färdig. För varje fel Johan hittade startade han om på nytt övertygad. Plattorna i badrummet, färgen på väggen, handtag som blev rätt men gångjärnet knarrade. Varje fel, ett nytt projekt.
Lisa köpte en liten sänglampa med tygskärm. Hon ställde den på nattduksbordet. En kväll dök Johan upp.
Var kommer den ifrån?
Jag köpte den.
Varför? Vi har ju planerat infällda spottar?
Jag vill läsa på kvällen.
Spottarna blir bättre.
När då?
Han svarade inte.
Just det, sa hon. Spottarna kommer när de kommer, men jag vill läsa nu.
Lampan stod där en vecka. Sen kom Johan med en lampa från förrådet:
Den här ger bättre ljus.
Lisas lampa hamnade i hörnet. Sen på hyllan. Sen i förrådet.
Hon sa inget. Bara ställde tillbaka sin lampa. Han flyttade den igen. Hon tillbaka igen. De sa inget.
Lampan stod kvar. Det var en liten seger och en liten sorg. För i ett hem, med normala relationer, hade det inte ens varit nåt att tänka på. Bara en lampa.
På våren tredje året messade Lisa Elin en tisdag på jobbet:
Elin, ska vi åka bort några dagar? Typ en spa-anläggning? Bara vi två.
Elin svarade direkt: JA! När?
De åkte i maj, fyra dagar i Roslagen. Lisa tog ledigt. Johan blev förvånad men brydde sig inte. Han hade just gett sig på badrummet igen.
På anläggningen hade Lisa ett rum med sliten trämöbel, blommigt överkast och ett litet fönster mot skogen. Allt var lite kantstött, repor och småskador här och där. Och Lisa insåg: Hon trivdes. Riktigt trivdes. Första kvällen låg hon på sängen, såg på sprickan i taket, och började gråta.
Elin låg tyst på sängen bredvid.
Jag bor i ett museum, sa Lisa. Ett vackert, dött museum.
Elin väntade. Sen:
Har du berättat det för honom?
Ja.
Och?
Han säger: snart blir det bättre. Han har alltid sagt snart.
Kanske skulle ni träffa någon, prata med nån klok?
Han vägrar. Tycker inte han har problem han har bara en renovering.
De låg tysta, och nattluften kom in genom fönstret, och Lisa tänkte att det är det här jag har saknat. Sprickan. Skogen. Överkastet som är valt utan någon plan.
Fyra dagar senare kom hon hem. Det luktade puts. Johan visade badrumsnischen. Allt var nu exakt symmetriskt.
Bra, sa hon.
Ja, nu är båda sidorna helt lika.
Jag ser det.
Hon gick in i sovrummet, bytte om, lade sig på sängen och stirrade på det perfekta taket.
I juni hände ett samtal hon minns i detalj. Det var söndag kväll, åtta. Johan målade i förrådet. Lisa lagade middag och ropade:
Johan!
Va?
Det är klart om tjugo minuter.
Jaja!
Tjugo och sen fyrtio minuter senare var han fortfarande där inne. Lisa åt själv, städade undan, diskade. Han kom ut halv elva.
Oj, jag tappade tiden!
Jag vet.
Ska jag värma?
Gör det själv.
Hon gick och la sig med en bok. När han kom in frågade hon utan att titta upp:
Johan, är du lycklig?
Lång tystnad.
Öh ja. Typ.
Är du säker?
Vad är det för fråga?
Bara en fråga.
Han lade sig. Tyst. Efter en stund sa han:
När förrådet är klart ska jag ta itu med balkongen också, så är hela lägenheten äntligen färdig.
Lisa slöt boken.
Vet du att det där var svar på min fråga?
Hur så?
Jag frågade om du var lycklig. Du pratade om balkongen.
Han hade inget svar. Bara låg där tyst.
God natt, sa hon.
God natt.
Ljusen släcktes senare. Lisa tänkte på ett parallellt liv där de kanske låg så här, pratade om allt möjligt: senaste Netflix-serien, om hennes mamma sagt nåt tokigt, att favoritkaféet bytt meny. Småprat.
I det livet fanns ett annat sorts tystnad. Deras var perfekt, som taket.
Det samtalet mindes hon på morgonen när hon ställde koppen på fönsterbrädan. Hon insåg att Det räcker legat inom henne länge. Hon behövde en kopp för att sätta ord på det.
Hon packade lugnt, utan tårar. Bara de saker hon visste var hennes. Några böcker, smink, kläder, tygbordslampan, pass, laddare, och lilla Sixten-kaktusen från jobbet som fått flytta hem; hemma fanns annars inga levande växter Johan tyckte inte om dem.
Johan stod i dörren och såg henne packa.
Lisa.
Ja?
Kan vi prata?
Om vad?
Du packar ju.
Ja.
På grund av koppen?
Men snälla Johan. Du vet exakt varför.
Jag vet inte. Jag förstår inte
Hon stannade, såg på honom. Han stod där förvånad, utan vattenpasset. Han såg faktiskt förvirrad ut. Det hade hon inte sett på länge.
Johan, vi har bott här i tre år.
Ja.
Vi har inte haft en riktig middag med gäster. Inte en enda! På tre år.
Men lägenheten är ju inte
Klar, ja. Den blir aldrig klar. Ser du inte det?
Han sa inget.
Du kommer alltid hitta nåt att rätta till. Så funkar du. Men jag kan inte bo såhär, jag har blivit trött på att bo på en byggarbetsplats…
Snart
Nej. Hon sa det mjukt men bestämt. Det handlar inte om snart. Inte om att stå ut lite till. Det är att jag bott här som gäst i mitt eget hem. Gått på tå för att inte repa, ställt muggar på fat, gömt min lampa i garderoben, inte bjudit hit mina vänner för att du skäms för att det aldrig blivit klart. Jag…
Rösten brast, hon tog ett andetag.
Jag vill leva. Vanligt. Med repor i golvet och kaffefläckar på fönsterbrädan. Med gäster på söndagar. Med din gamla jacka på stolen. Allt sånt som gör ett hem levande, men vårt blev det aldrig.
Han var tyst länge. Sen:
Vart ska du?
Till mamma ett tag.
Hur länge?
Vet inte.
Hon drog igen väskan, tog med Sixten, gick till hallen, tog på jacka, snörde på sig skorna och undvek att titta på det perfekta golvet.
Lisa, sa han bakifrån.
Ja?
Jag jag visste inte att det var såhär.
Jo, sa hon. Du ville bara inte tänka på det.
Dörren slog igen bakom henne, försiktigt, liksom som allt i lägenheten.
Han blev kvar.
Johan satt kvar i hallen länge. Sen gick han in i vardagsrummet och sjönk ner på soffan. Den hade han valt efter månader av letande efter rätt tyg. Soffan var stadig och bekväm, inget skräpade på den. Han satt där och såg sig omkring.
Lägenheten var vacker. Riktigt snygg. Ljusmålade väggar i perfekt ton, parketten låg tight, taket slätt. Hyllorna från golv till tak. Ljuset var perfekt, inget bländade eller kastade skuggor åt fel håll. Balkongdörren tät. Kaklet i badrummet felfritt.
Han såg på allt och kände inget av det han trott skulle komma. Inte stolthet. Mer som illamående, fast högre upp.
På hyllan stod några böcker kvar som hon lämnat. Han försökte minnas när han senast sett henne bara sitta och läsa, i soffan, under lagom ljus. Inte inklämd mellan flyttlådor, inte undangömd. Det var länge sen. Väldigt länge sen.
Han gick till köket. Koppen stod kvar på fönsterbrädan. Han såg på ringen där. Det fanns inget märke. Teet hade kallnat för länge sen.
Han tog muggen, diskade, satte den i torkställningen. Sen gick han till sovrummet. Lade sig på sängen, med kläderna på. Något han aldrig brukade göra. Stirrade i taket.
Taket var perfekt.
Han låg där, en timme, kanske två tiden tappade betydelse. Sen gick han till förrådet. Där stod färgburkar, verktyg på rad, grundkartonger. Han plockade upp en liten kakelbit han sparat, vred på den. Lade tillbaka.
Förrådet var perfekt. Bara han var kvar där inne.
Senare värmde han någon slatt mat, åt utan att känna smaken. Lyan var orimligt tyst. Annars var det alltid något som pågick handfasta saker, ljud av spackel eller skruvdragare, lukten av färg. Nu inget. Bara perfekt tystnad.
Han slog på tv:n. Stirrade på en film, minns inget, slog av.
Så tog han mobilen och såg på hennes namn. Ringde inte. Tänkte.
Han tänkte inte på sätt att få tillbaka henne. Han tänkte på det hon sagt. Om gäster. Om lampan. Om att vara gäst i sitt eget hem i tre år. Det ordet. Gäst. I sitt eget hem.
Han mindes Viktor. När han ljög om sovrummet. Varför? Då sa han till sig själv: Det är inte klart, det ska vara bättre sedan. Ändå, hemmet hade varit klart att bo i redan då. Det enda var att det inte stämde med bilden i hans huvud. Bilden han hade lovat sig själv.
Han skulle bygga det perfekta hemmet. Men han nådde aldrig dit för perfekt finns inte. Det är som horisonten alltid längre fram.
Lisa förstod det. Han hade vägrat.
Han gick runt i lägenheten, tände lampor. Stannade i vardagsrummet. Såg på hyllorna.
Allt stod ordnat där. Böckerna i storleksordning, pynt jämnt fördelat. Hans princip: var sak på sin plats, inget överflödigt, allt estetiskt och funktionellt.
På tredje hyllan stod ett litet hjärta av glas. Rödtonat, snett, handblåst. Lisa köpte det för två år sen på någon marknad. Han hade sagt: “Det där samlar bara damm.” Hon sa: “Jag gillar det.” Han sa inget och lät det stå, en liten kompromiss.
Nu tog han det i handen. Det kändes varmt. Eller så inbillade han sig.
Han tänkte på allt detta i tre dagar. Gick rastlöst runt, gjorde ingenting, åt vad som fanns hemma, sov dåligt. På jobbet snubblade han på ett bygge, fick göra om något. En kollega frågade: “Johan, är det något?” “Nej då, allt är bra.”
Fjärde dagen messade han Lisa.
Lisa, kan vi prata?
Hon svarade en timme senare: “Kan vi.”
Han ringde. Hon svarade på andra signalen.
Hej, sa han.
Hej.
Hur är det?
Bra. Hos mamma är det fint.
Paus. Han hörde henne andas. Han visste inte hur man började såna samtal. Hon var bättre på det.
Lisa, jag har tänkt de här dagarna.
Jag med.
Du vet nog vad jag vill säga.
Ungefär.
Jag inser att… att jag missade det viktiga. Egentligen inte missat, utan han letade efter ordet jag valde fel.
Tystnad.
Du pratade om gäster. Om lampan. Jag minns allt nu. Jag förstod inte. Eller ville inte förstå.
Varför säger du det nu?
För att jag vill att du ska komma hem igen.
Lång paus.
Johan
Du behöver inte säga ja nu. Men jag säger det ärligt. Jag vill att du kommer tillbaka. Och jag vill försöka göra annorlunda. Jag vet inte om jag klarar det, men jag vill försöka.
Hon var tyst länge. Han hörde henne greja i bakgrunden, kanske ställde hon en kopp på mammas fönsterbräda.
Förstår du att det inte räcker att bara säga “jag försöker”? frågade hon till slut.
Jag förstår.
Förstår du att jag inte kan komma hem och leva på som förut?
Jag förstår.
Jag tror inte det. Ta inte illa upp Men du är rädd nu och säger rätt saker. Man kan inte bara bestämma sig för att bli någon annan. Det är inte som att slå i en spik.
Jag vet.
Vad föreslår du?
Han tänkte till.
Vi kan ses. Prata. Inte på telefon.
Okej, sa hon efter en paus. Vi ses.
De möttes på ett vanligt kafé, med vingliga stolar och en griffeltavla till meny. Lisa kom i sin beigea jacka, lite trött men lugn.
De tog varsin kaffe. Johan såg på henne. Länge sen han verkligen sett henne bara så: sett på riktigt, utan parallella tankar om fogar eller vinkel.
Hur mår mamma? frågade han.
Bättre. Hon odlar tomater på balkongen och är glad att få sällskap.
Det gläder mig.
De var tysta.
Johan, jag vill att du förstår en sak. Det handlar inte om renoveringen som sådan. Att du vill göra saker ordentligt är jättebra. Men du gjorde hemmet till själva målet. Meningen är ju att hemmet ska vara en plats där man lever.
Ja, sa han.
Säger du det för att det låter rätt eller för att du fattar?
Jag förstår.
Hur vet jag det?
Han lyfte sin kopp. Höll den. Ställde ner den.
Det vet du inte, erkände han. Jag vet det knappt själv. Men jag vet att det inte funkar som vi haft det. Att när du gick så blev lägenheten bara en snygg ask.
Lisa såg på honom.
En snygg ask, upprepade hon tyst.
Ja.
Bra att du fattat.
Kommer du tillbaka?
Hon tittade ut. Ute regnade det, tanter skyndade med sina kassar, utanför blomsterhandeln stod första tulpanerna i vinddraget.
Jag kan försöka, sa hon till slut. Om vi gör såhär:
Säg.
Ingen renovering på en månad. Inte en spik, inte en färgkarta, inget snack om kataloger. Vi lever.
Okej.
Nästa söndag bjuder vi Elin och hennes sambo Marcus, och Viktor om han kan. Vi äter och umgås här som det är nu.
Han nickade.
Och. Om du gör en repa till en katastrof säger jag det direkt, och du lyssnar.
Okej.
Förstå att det är svårt, på riktigt? Att det är svårt för dig.
Jag vet. Men jag vill pröva.
Lisa såg på honom länge, den där blicken som letar efter riktiga saker bakom orden. Sen sa hon:
Okej.
De gick hemåt i regnet. Inte hand i hand, men nära. Hon hade Sixten i jackfickan, han bar hennes väska. Vid porten stannade hon till och såg upp på huset, våning fem.
Fint hus, sa hon.
Ja, sa han.
De tog hissen. Han låste upp. Hon gick in först. Gick till vardagsrummet, ställde Sixten i sitt kruka på fönsterbrädan utan fat under.
Johan såg på kaktusen. På lackytan.
Han sa inget.
Lisa gick till köket. Han hörde tekokaren starta. Vatten, klick.
Han satte sig i soffan. Såg på hyllorna. Glas-hjärtat stod fortfarande lite snett. Han lät det vara.
På söndagen ringde de Elin. “Äntligen!” sa hon och skrattade så högt att Lisa fick skratt i rösten. Viktor kunde inte komma denna gång, men skulle försöka nästa. Marcus tog med vin, Elin hembakat. Lisa kokade köttbullar, som hon lovat för tre år sen.
De dukade i vardagsrummet. Johan ställde tallrikarna och tänkte att de inte stod exakt rakt. Han flyttade en. Stannade. Lät dem vara.
Det blev lite trångt, lite stökigt. Elin råkade välta ett vinglas, rödvin på duken. Alla utbrast “oj”! Johan kände paniken stiga, och såg på Lisa.
Hon såg på honom. Inte oroligt, bara neutralt.
Han tog en servett, torkade rent.
Ingen fara.
Elin andades ut. Lisa log snett.
De satt länge, skrattade, pratade, drack te efteråt. När gästerna gått var det över midnatt. Lisa diskade, Johan torkade. Tystnaden var inte som förut.
Fläcken kanske inte försvinner, sa han om duken.
Det gör inget, svarade hon.
Nej, det gör det väl inte.
Hon såg på honom. Räckte över en tallrik.
Johan.
Ja?
Idag var det bra.
Det var det.
De blev klara. Gick in i vardagsrummet. Kopparna stod kvar, fläcken på duken. Glas-hjärtat, kaktusen.
Johan såg på det. Tänkte att fläcken måste blötläggas imorgon annars fastnar den säkert. Tänkte också att kaktusen utan fat skulle lämna en ring på lacken. Tänkte en stund på koppen som stod snett.
Men han mindes också att Lisa skrattat två gånger ikväll när Elin berättade om sin katt, och när Marcus sa fel i brödskålen. Lisa skrattade som hon gjorde förr, när han såg på henne och tänkte: Det här är hon.
Hon gick in till sovrummet, stannade i dörren:
Kommer du?
Strax, sa han.
Han såg en gång till på vardagsrummet. På fläcken, kaktusen, hjärtat.
Släckte.
Krypte ner i sängen. Hon låg redan där, lampan med tygskärm bredvid henne.
Lisa.
Mmm?
Hör du vad jag säger när jag pratar om lister och millimetrar?
Hon la ner boken och såg på honom.
Jag hör.
Vad tänker du då?
Hon tänkte efter.
Jag tänker att du är långt borta då.
Ja, sa han. Antagligen.
Lisa lyfte boken igen.
Han låg där och visste inte alls hur det skulle gå. Tre år är länge, något i henne är annorlunda, nåt i honom med. Ungefär som en spricka som går att spackla och måla över, men materialet är ändå förändrat. Det visste han bättre än nån.
Han tänkte på det, tills han höll på att somna. Sen tänkte han: Imorgon sätter jag Sixten på ett fat ändå, annars blir det ring på lacken.
Han öppnade ögonen.
Taket såg ut som förut. Perfekt, utan sprickor.
Bredvid honom bläddrade Lisa tyst i sin bok.
Han log, blundade igen. Sixten kan vänta till imorgon.
