”Trångt men trevligt”
”Astrid, det är ingen fara, du får väl bara flytta dig lite. Det är ju din egen syster,” sa mamman med en stålhård röst som inte tållde några invändningar.
”Mamma, vad menar du med ’flytta på mig’? Det här är vårt hem, Anton och jag bor här! Var ska vi göra plats?” Astrid höll tillbaka ilskan med knapp nöd.
”Ska hon bo i det där sunkiga studentboendet då? Vi har inte råd att hyra, har du sett priserna? Punkt slut: Linnea bor hos er. Då vet jag att hon är i trygghet.”
”Mamma, vi kom aldrig överens om det här!”
”Nu har vi gjort det. Vi är en familj, vi hjälps åt.”
”Familj? På riktigt? Kom ihåg hur…”
”Nu har jag inte tid. Jag köper biljetterna och hör av mig.”
Samtalet bröts. Astrid stod mitt i köket med telefonen i handen, som om den kunde ge henne svar. Hon var chockad över mammans fräckhet. Fast varför bli förvånad?
Astrid hade alltid varit det mindre älskade barnet. När mamman gifte om sig och födde Linnea fick Astrid, som var sex år, växa upp fort.
”Du är stor nu, du måste hjälpa till med lillasystern,” sa mamman gång på gång. Och så kom alla sysslorna: dammsuga, moppa golv, byta blöja, handla, leka med Linnea, och senare lära sig laga mat. Styvpappan lämnade dem strax efter Linnes födsel, och de blev kvar, bara de tre.
Mamman avgudade Linnea, skämde bort henne så mycket hon kunde. Den godaste godisen – till Linnea. Nya kläder – till Linnea. På café fick Linnea beställa vad hon ville, och på bio såg de den film hon valde. Flickan växte upp med kärlek och omtanke, mamman lät henne slippa alla hushållssysslor.
Linnea strödde kläderna, städade aldrig, krävde och gnällde:
”Ellinor fick en ny mobil av sina föräldrar, jag vill också ha en sådan!”
”Vad är det till middag? Igår mat igen? Vi beställer sushi!”
”Var är mina favoritjeans? Astrid, du har inte tvättat dem? Ska jag göra det? Jag kan inte, varför skulle jag?”
”Städa? Nej, jag har ont i huvudet. Du får göra det själv.”
Mamman ifrågasatte aldrig Linnea. Astrid försökte protestera men fick bara höra:
”Linnea växer upp utan pappa, det är svårt för henne.”
”Jag växte upp utan pappa jag med, mamma!”
”Jag vet. Men du är stark. Linnea är ömtålig som en blomma. Hon behöver extra trygghet.”
Mamman spenderade hela lönen på Linnea, tog lån för hennes nycker. När Astrid behövde nya skor eller en vinterjacka sa mamma irriterat att hon fick leta på rea eller köpa begagnat. Hon frågade aldrig hur det gick i skolan eller vad Astrid tyckte om.
Astrid tröttnade på orättvisan och lovade sig själv att flytta hemifrån. Hon pluggade hårt, jobbade extra: delade ut reklamblad, skrev artiklar, körde bud. Inte mycket pengar, men hon sparade varje krona i en gammal teburk som hon gömde högst upp i garderoben.
En dag kom hon hem efter fyra timmar ute i kylan. Fingrarna var stela, men hon hade klarat jobbet. Hon öppnade burken – och fick en chock: den var tom.
”Linnea! Har du tagit mina pengar?”
”Vilka pengar?” sa Linnea slött medan hon åt chips.
”Från burken!”
”Åh, de där slantar? Ja, jag tog dem. Jag behövde betala för en klädleverans och nya skor. Mamma hade inga pengar. Och sen beställde jag sushi.”
”Är du inte klok?! Det är mina pengar, jag har sparat dem! Vem sa att du fick ta dem?”
”Nämen, vad är det för pengar? Brödsmulor. Tycker du inte jag är värd det?”
”Om det var något viktigt – visst! Men sushi och skitkläder? Titta på vad jag har på mig!”
”Köp något själv då! Vem hindrar dig? Varför skriker du?”
Astrid stängde in sig på sitt rum och grät av maktlöshet.
När mamma kom hem blev det gräl:
”Hur kan du gnälla om pengar? Hon tog dem, big deal!”
”Mamma, hon la dem på sushi och skräp hon inte behövde!”
”Är du snål? Vi är en familj, Astrid! Skäms!”
”Skäms inte hon för att sno?”
”Hon är ett barn! Du är vuxen, fattar du väl.”
”Vem fattar mig då?”
”Sluta gnäll! Gå och diska istället!”
Astrid klarade alla prov och kom in på handelshögskolan i Göteborg. Hon fick studentrum, och livet blev lättare. Hon pluggade, hängde med vänner, gick på museer med studentrabatt, jobbade på café, bibliotek, butik. Tuff barndom hade lärt henne att arbeta hårt.
Mamma och Linnea brydde sig inte. Mamma ringde bara för att påminna: ”Linnes födelsedag snart, glöm inte att gratulera.” Astrid skickade pengar, och där slutade all kontakt.
På sista året fick hon jobb som bokhållare och började tjäna bra. Då ringde mamma oftare, frågade om lönen och hintade om hjälp. Astrid skickade några småsummor, men kunde inte ge mer – hon och Anton bodde tillsammans och sparade till bostad.
De gifte sig och köpte en etta. Bröllopet var bara med nära. Antons föräldrar kom, men mamma och Linnea tackade nej:
”Äsch, Astrid, varför åka? Det är ju bara en vigsel. Du har ingen klänning, bara en tråkig kostym. Inte ens en riktig bröllop. Och biljetterna är dyra.”
”Mamma, det är en viktig dag. Du sa ju att vi är en familj.”
”Vi kan inte. Jag ska ta Linnea till kurort, inga pengar.”
Och nu, två år senare, sa mamma att Linnea skulle bo i deras etta under studierna. Inte fråga – bara informera. Det fanns ingen plats, och Astrid ville inte ha henne där. Men någonstans inom henne växte en rädsla: om inte hos dem, var då? Studentboendet var inget bra alternativ.
Astrid pratade med Anton. Han var emot det, men gick med på att Linnea fick bo där temporärt.
Linnea kom på kvällen och direkt:
”Vilket område! Mörkaste skogen! Kunde ni inte hitta något närmare stan? Hur ska jag ta mig till universitetet?”
”Hej,” sa Astrid torrt. ”Ta av dig skorna, tvätta händerna, maten är klar.”
”Vilken liten lägenhet,” fnös Linnea. ”Som en bur.”
”Du kan hyra ett slott i stan om du vill,” fräste Astrid.
”Ge mig pengar då. Annars finns det inga, du vet hur det är.”
”Du sover här,” sa Astrid och pekade på en uppblåsbar madrass. ”Dina grejer får plats i garderoben.”
”P**”Nu är det nog – din tur att stå på egna ben.”**
