Jag minns det som igår, trots att åren gått. Jag träffade Irmelin nästan ett helt år. Jag sparade inte på örena när det gällde henne och hennes högt älskade barnbarn. Men den där gången jag bad henne packa med några kanelbullar hem till mina egna barnbarn, insåg jag genast min plats i hennes värld.
Vi satt på ett mysigt café vid Vasagatan i centrala Stockholm. Musiken smög sig försiktigt ut ur högtalarna, men inom mig pyrde ett vagt men växande missnöje. Servitören ställde försiktigt ner en plastlåda framför oss, där biten med nästan orörd chokladtårta redan låg prydligt förpackad. Irmelin drog till sig asken med ett belåtet leende, det där leendet som för länge sen fick mig att tappa fotfästet.
Algot älskar allt med choklad, log hon. Och jag är redan mätt, det vore synd att slänga. Eller hur?
Jag nickade tyst, vinkade på notan och betalade, självklart för både tårtan, min kaffe och hennes sallad. Pengar var aldrig bekymret jag skulle inte gå i konkurs av det. Det handlade snarare om en mönster, som vuxit fram under det sista halvåret utan att jag riktigt märkte det. Jag försökte låtsas att inget särskilt var på gång, att allt bara handlade om mormorskärlek. Men nästan varje gång vi sågs och nästan alltid på min nota packade Irmelin ihop godsaker att ta med sig hem till sitt älskade barnbarn, sexåriga Algot. Jag har visserligen bara sprungit på honom ett par gånger, men vet uppriktigt mer om honom än om mina egna röntgenbilder.
Det började märkas ordentligt för tre månader sedan. Vi gick på bio, någon stor premiär, och så snart vi löst biljetter beställde Irmelin det största lådan med karamellpopcorn och en cola. Jag blev lite förvånad hon var annars noga med figuren och undvek sötsaker. Jag tänkte att det kanske var dags att unna sig något under filmen. I biomörkret såg jag hur hon smekte popcornlådan, tog locket som hon särskilt bett om, och åt inte en enda bit själv.
Varför smakar du inte? viskade jag. De är jättemumsiga.
Åh, jag är inte sugen, svarade hon lågt. Jag tar hem dem till Algot. Han delar sällan bio-popcorn med någon, och föräldrarna köper knappt sånt.
Jag blev först alldeles paff. Det visade sig att jag köpte popcornlådan inte åt oss, utan till hennes barnbarn, helt utan att vi ens pratade om det. Resten av filmen kändes märklig. Att smyga ur en handfull popcorn ur hennes bevakade låda kändes nästan fel. När jag sedan skjutsade hem henne, bar hon popcornlådan mot ytterdörren, nöjd som en sol, och jag kände mig mest som en chaufför en chaufför som dessutom stått för kalaset.
Och Irmelin hade gott ställt, det visste jag. Hon jobbade kvar som mellanchef, såg alltid välklädd ut och körde egen bil. Det handlade inte om brist, det visste jag säkert.
Den verkliga insikten kom dock förra lördagen. Jag var bjuden hem till Irmelin på middag och såg extra mycket fram emot det äntligen skulle jag få smaka hennes berömda kanelbullar. Jag dök inte upp tomhänt: en flaska gott vin, färska svenska äpplen och en förpackning rökt lax ville jag bidra med. Doften i hennes kök slog emot mig, söt och mjuk av hembakt.
På köksbordet stod en stor bunke täckt av kökshandduk. Under den ett berg av gyllene bullar, glänsande av smör. Vi satte oss. Irmelin hällde upp kaffe och la upp fem bullar på ett fat.
Smaka på dem medan de är ljumna, sa hon mjukt.
Och vilka bullar! Jag åt tre med kanel, två med vanilj proppmätt och glad. Vi småpratade, drack av vinet, och det kändes så genuint svenskt och hemtrevligt.
Imponerande, Irmelin, andades jag nöjt ut. Ikväll kommer min dotter, hon tar med barnbarnen som ska stanna över helgen. Kan jag få ta med några bullar till dem? De får mest butiksbakade annars, nu får de smaka nåt riktigt.
Det var då, på en sekund, hennes ansikte förändrades. Leendet slocknade. Hennes blick blev avvaktande och bister. Hela hennes kroppsspråk blev stelt och tillbakadraget.
Oj, Edvin började hon på ett beklagande men samtidigt bestämt tonfall. Jag skulle gärna göra det, men det finns inte så många över. Algot kommer strax det var främst för honom jag bakade.
Hon gick bort till den stora bunken, lyfte försiktigt på handduken och fiskade fram en liten plastpåse. Däri stoppade hon tre bullar två med vanilj, en med kanel.
Här, sa hon och höll ut påsen mot mig. Bjud barnbarnen. Men jag kan inte ge bort fler, Algot ska ju också få till kvällsfikat.
Jag stirrade på de tre bullarna i min hand. Där bakom fanns ett helt berg kvar, och nyss hade jag kommit dit med vin, lax och frukt. Jag hade aldrig snålat för hennes skull. Men hon tyckte ändå det var rimligt att dela upp tre små bullar på mina två barnbarn?
Men Irmelin, det finns ju hur många som helst? Svara mig, med en anstrykning av leende. Din Algot orkar väl inte alla själv? Mina barnbarn kan väl få två var de är ju ändå två.
Hon knep ihop munnen, la tillbaka handduken nästan som ett försvar och sa bestämt:
Edvin, jag har räknat ut ingredienserna precis. Jag lovade Algot bullar. Du har fått smaka, och det är jag glad för. Men resten är för min pojke.
Hon kallade det “att dela ut”, som om jag var en tiggare, någon som tigger matrester, och inte den person hon faktiskt hade ett förhållande med och just nyss bidragit till middagsbordet.
Varför hamnade jag på en lägre nivå än hennes sexåring?
Efter en halvtimme ursäktade jag mig det fanns alltid något jag måste göra. De tre bullarna låg ensamt på passagerarsätet och doftade nu, inte längre hemtrevligt, snarare avlägset nästan avvisande. Jag försökte förstå hur hon tänkte, men slutsatserna blev aldrig ljusa.
Jag har alltid sett att i ett sunt förhållande är man två vuxna som sätter varandra främst. Barn och barnbarn är enormt viktiga men ändå efter oss. Men hos Irmelin var det solklart: Algot var centrum. Jag bara en slags resurs sponsorn, ni vet, en trygghet vid cafédisken.
Så länge jag betalade för choklad till hennes barnbarn då var det självklart, det var “vi är ju ändå familj”. Men när jag bad om något till mina egna, då blev det jag kan inte dela ut bullarna. Allt flöt bara åt ett håll. Hennes barnbarn var tronföljaren mina, ja, de fick tre bullar på delning och ett påklistrat leende.
Hemma hos mig var barnbarnen redan där. Min dotter var trött efter jobbet, packade upp matkassarna.
Oj, pappa! Det luktar nybakat!
Jag tog fram den lilla påsen med bullar, kände plötsligt en skamkänsla.
Det är från Irmelin, mumlade jag, undvikande hennes blick. Smaka ni.
Bullarna försvann på ett ögonblick, förstås de var utsökta.
Finns det mer? undrade min dotterdotter förväntansfullt.
Nej, gumman, det är slut, svarade jag och gick själv ut på den svala balkongen.
Jag stod där och funderade över allt. Varför gör jag det här? Varför träffa någon som tycker att mina pengar är gemensamma när det gäller hennes barnbarn, men när det gäller hennes bullar är det en helig reserv? För det handlar ju inte alls om mat om så vore, kunde jag beställt vad som helst hem. Det handlar om attityd.
Kvälls ringde hon upp, lättsam och glad: “Algot kom, åt sig mätt, nu ser han på barnprogram”. Jag lyssnade tyst. Ville nämna att mina frågade efter fler bullar och att det kändes snålt men jag lät bli.
Känner ni igen såna dubbla måttstockar? När det bästa alltid går till den egna sidan och man själv mest är till för att bidra. Borde det tas upp, eller är det kanske något typiskt någon sorts “typisk kvinnlig sparsamhet”, medan jag mest börjar muttra på äldre dar?
