Den gamla eken stod krokig men stolt mitt i skolgården på den lilla landsbygdsskolan i Hjo. Ingen mindes när den planterats, men alla var ense om att den var äldre än rektorn.
Skolfogden, Lars-Göran, skötte om trädet som om det vore en träfarbror. Varje höst sopade han löv med tålamod, och varje vår kontrollerade han att grenarna inte hade rostiga spikar från glömda gungor eller plankor.
Det här trädet har sett fler raster än vi alla tillsammans, brukade han säga.
En dag i början av terminen kom Elin, en nioårig flicka som just flyttat till byn. Hon pratade inte mycket och stod oftast i ett hörn av skolgården och ritade ensam i sin skissbok. Lars-Göran lade märke till henne.
Spelar du inte med de andra? frågade han.
De känner mig inte, svarade hon utan att titta upp. Och jag vet inte om jag vill att de ska göra det.
Lars-Göran pressade henne inte, men samma kväll börjande han arbeta på något. Han använde gamla plankor, rep och lånade verktyg. Varje dag efter skoltid klättrade han upp i eken och la till en ny detalj: ett räcke, ett litet fönster, en bänk.
Efter en vecka hade han byggt ett litet trädhus, gömdt bland de lägsta grenarna.
När Elin kom till skolan nästa morgon, ropade Lars-Göran på henne.
Jag vill visa dig något.
Hon följde honom, lite tveksamt. När hon såg den lilla trädörren mellan grenarna, blev hon stum.
Den är till dig om du vill, sa han. Här kan du rita, läsa, eller bara tänka. Ingen kommer hit upp utan din tillåtelse.
Elin klev in, lade skissboken på bänken och tittade ut genom det runda fönstret. Härifrån såg världen annorlunda ut mindre, tryggare.
Lite i taget började hon bjuda in de andra barnen. Först en klasskamrat som lånade henne en färgpenna. Sedan en pojke som lärde henne göra pappersflygplan. Trädhuset blev en liten vänskapsfristad.
En dag drog en storm in över byn med full kraft. Eken vajade våldsamt, som om den ville slita sig loss. Lars-Göran sprang oroligt ut för att se efter att trädhuset höll.
Elin dök upp, genomvåt.
Står det kvar? ropade hon över vinden.
Jag tror det, men det är bäst att du inte klättrar upp.
När stormen lagt sig stod huset kvar, fast en del av taket hade gått sönder. Lars-Göran suckade lättat, men innan han hunnit laga det, samlades barnen. Var och en kom med något: kartong, tyg, färg, rep. Tillsammans byggde de om sin tillflykt.
På väggen målade de en mening som Elin skrev med stadig hand:
Här finns alltid plats för en till.
Åren gick, och trädhuset såg många generationer komma och gå. Lars-Göran blev äldre, Elin växte upp, flyttade till stan och blev arkitekt.
Tio år senare återvände hon till byn för att hälsa på sin mormor. Hon passerade skolan och såg att eken fortfarande stod där, med trädhuset intakt, om än lite mer slit
