**Tonåren**
Annika gick hem trött och utmattad. I en hand höll hon en väska, i den andra en påse med mat hon köpt på vägen. Benen kändes tunga som bly. Hon ville bara sjunka ner på marken och inte röra sig mer. Men hemma väntade Max. Hennes son. Den enda meningen med hennes liv. Utan honom skulle hon för länge sedan ha gett upp sitt värdelösa liv.
Vissa föds med en guldsked i munnen, allt faller dem i famnen. Andra, som Annika, föds för evigt lidande. I tionde klass, på en klasskamrats födelsedag, träffade hon en kille två år äldre. Han verkade vuxen, stark, som om inga regler gällde för honom. Hon blev kär och tappade huvudet.
Annika var inte vacker, men söt och tilldragande, som alla flickor i den åldern. Öppna gråa ögon, rakt ljust brunt hår, välformade läppar och en slank figur med kurvor där de skulle vara.
I januari blev hennes mamma inlagd på sjukhus med lunginflammation. Lägenheten blev Annikas och pojkvännens. Det var då det hände, det som händer med oerfarna flickor vid sjutton år. Hon gav efter för hans övertalning, löften och kärleksord som kärleken lätt väcker.
När Annika förstod att hon var gravid sprang hon direkt till sin älskade.
“Vad har jag med det att göra? Vilken pappa skulle jag vara? Titta på mig. Hitta nån annan idiot…” sa han och försvann ur hennes liv lika plötsligt som han dykt upp.
Vad skulle hon göra? Vem kunde hon rådfråga, dela sin sorg med? Tiden gick, men Annika kunde inte förmå sig att berätta för sin mamma.
Våren kom, dags att ta fram lättare kläder. Annika stod framför spegeln och försökte knäppa jeansen över sin rundade midja. Blusen spände över bröstet.
“Du har gått upp lite”, hörde hon sin mammas röst bakom sig. Annika ryckte till. “Låt mig se…” Mamma vände henne mot sig, flämtade till och lade handen mot halsen.
“Vems är det? Hur långt gången? Varför har du inte sagt nåt?” började hon tjata.
Mamma skrek, förolämpade henne och jagade den gråtande Annika genom lägenheten med en handduk i handen. Sedan satt de i soffan, omfamnade varandra och grät tillsammans. För abort var det för sent.
Annika klarade skolans slutprov men sökte ingen vidare utbildning. I slutet av september födde hon en söt pojke, i vars ansikte hon såg spåren av sin lättsinnige och ansvarslöse älskare.
När sonen växte upp ordnade Annikas mamma, via en väninna, ett jobb åt henne på bostadsbolaget. Hon trivdes inte där. Besökarna klagade ständigt, krävde saker och hotade med våld. Huvudet snurrade. För extra pengar städade hon kontor och trappor på kvällarna. Sonen behövde kläder, förskolan skulle betalas.
Max växte upp som en lugn pojke utan att oroa sin mamma eller mormor. Annika gav upp allt för honom, sonen saknade ingenting när det gällde kärlek, omtanke eller leksaker.
När Max började skolan blev mamma sjuk och dog efter åtta månader. Annika tog ytterligare ett extrajobb – hon städade på ett grannkontor. Att moppa golvet var inte svårt, men fönstren och byggstöket efter renoveringen tog på krafterna. Hon kom hem som en levande vrak.
Sedan kom tonåren. Max blev uppnosig och tillbakadragen. Han undvek hennes frågor om skolan, morrade tillbaka. Annika visste att han behövde tillsyn. Det skulle inte ta lång tid innan han testade droger. Men hon kom hem sent, och orkade knappt laga en enkel middag och fråga hur det gick i skolan.
På senaste tiden lade Annika märke till skrapsår i Max ansikte, blåmärken på armarna. Han ryckte bara på axlarna. “Ramlat på gympan, snubblade…”
En dag såg hon honom med en tjej. Det var inget fel med det, men hon såg udda ut. En svart tröja fyra storlekar för stor, vida byxor, ljusrött hår och en ring i näsan. Kanske var hon snäll, det var bara så ungdomar klädde sig nu för tiden. Fast inte alla.
Annika försökte prata med Max, men han morrade som vanligt och stängde in sig på sitt rum. Vad kunde hon göra? Hon tänkte att hans första kärlek var som en sjukdom – den måste gå över. Förbud och bråk hjälpte inte. Men hjärtat värkte. Han var hemma ensam hela dagar. Han fick inte upprepa hennes misstag eller något ännu värre.
Hon gick hem från jobbet med ben som darrade av trötthet och försökte se ljuset från lägenhetsfönstren genom trädens unga löv. De mörka fönsterrutorna talade sitt tydliga språk – Max var inte hemma.
Hon släpade sig uppför trappan med blicken i golvet och huvudet hängande, som en släphäst. Handtagen på matpåsen skar in i fingrarna, hon ville bara släppa den. Hon hann knappt luta sig mot väggen när Linus, Max vän, rusade förbi.
“Linus!” ropade hon efter honom. “Varför springer du som om det brann?”
Pojken stannade inte förrän han kommit några steg längre ner. Han tvekade en sekund, sedan hoppade han uppför trapporna igen.
“Tant Annika…” Linus flåsade. “Jag trodde jag hörde fel… Max är inte hemma. Då är han med dem…”
“Berätta nu, vad har hänt? Var är Max? Vilka är ‘dem’?” frågade Annika oroligt.
“Jag hörde en grej… Tjejen han hänger med, Tova, har övertalat några killar att testa honom. Om han hoppar från ett tak till ett annat, älskar han henne. De ska filma det och lägga upp det. Jag sprang för att varna Max. Men han är inte hemma. Jag tror jag såg honom med dem,” babblade Linus. “Jag måste springa, kanske hinner jag stoppa honom.” Linus rusade ner igen.
“Linus!” skrek Annika efter honom, men ytterdörren slog redan igen.
Hon öppnade handen, och den tunga matpåsen föll till marken. Varorna rullade ut på trappan. Mjölkpaketet sprack, och vita strömmar rann nerför trappstegen.
Dörren till en lägenhet öppnades, och en ung man kom ut. Han såg Annikas förvirrade blick och maten på trappan och gick fram till henne.
“Vad hände? Ble”Jag ska hjälpa dig hitta honom,” sa mannen med en bestämd röst, och tillsammans sprang de mot de höga husen medan hjärtat bankade hårt i Annikas bröst.
