Tjugo år senare ser jag mitt yngre jag i en pojke Dagen före bröllopet misstänkte Anders att Maria varit otrogen mot honom. Trots att hon svor honom trohet ville han inte lyssna. Men tjugo år senare mötte han hennes son. Han var en kopia av Anders själv … De hade en kärlek som man bara läser om i böcker – passionerad, unik, enorm. Många avundades deras relation och försökte sätta käppar i hjulen. De unga förberedde sig sakta för bröllopet, som tyvärr aldrig blev av. Dagen före bröllopet berättade Maria för sin älskade att hon var gravid. Istället för glädje möttes hon av ilska och irritation. Anders trodde att hon varit otrogen, sa att hon inte kunde bli gravid så snabbt och sa henne rakt i ansiktet att han inte trodde henne. Men hon födde barnet. Många av hans vänner kallade honom dum. Alla såg hur Maria älskade honom. Men Anders var obeveklig. Relation tog slut och bröllopet ställdes in. Han föreslog abort, men Maria vägrade. Hon väntade in i det sista på hans ursäkt, men han ringde aldrig. Hon tänkte inte heller ringa. Anders var säker på att han hade rätt. De började nya, separata liv. Maria fick själv ta konsekvenserna. Även när deras vägar korsades igen låtsades Anders inte känna henne. Han såg henne på lekplatsen men vände alltid bort blicken, oförmögen att minnas det förflutna. Marias liv blev tufft. Hon var ensamstående mamma, men det hindrade henne inte från att vara lycklig. Visst, hon fick ge upp sitt eget privatliv, men hon hade en liten ängel och var beredd att göra allt för sitt barn. Hon gjorde allt för att sonen skulle vara lycklig och slippa sakna något. Hon jobbade på flera jobb för att säkra hans framtid. Kristoffer tackade sin mamma – han var hennes stöd och beskyddare. Han tog examen, gjorde lumpen och fick jobb. När han blev äldre slutade han fråga vem pappa var, för nu förstod han allt. I barndomen berättade Maria historier om hans pappa – men trodde han någonsin på dem? Svaret är klart. Kristoffer var sin pappas kopia. Vid 20 års ålder påminde han sin mamma om Anders, den man hon en gång älskat så djupt. Så en dag korsades deras vägar: Marias, Anders och Kristoffers. Det biologiska släktskapet gick inte att ta miste på och Anders såg det direkt. Han tittade länge, men kunde inte säga något. Först tre dagar senare kom han till Maria och frågade: – Kan du förlåta mig? – För länge sen … viskade Maria. Då återupplivades alla historier om pappa – och Kristoffer såg sin far för första gången.

Tjugo år senare känner jag igen mig själv i pojken.

Dagen innan vårt bröllop började Henrik misstänka att jag varit otrogen. Trots att jag svor honom evig trohet ville han inte lyssna. Men två decennier senare mötte han min son. Det var som att se honom själv i yngre upplaga

Vi var det där förälskade paret som folk skriver romaner om. Passionerade, unika, och med en kärlek som väckte avund och prat bland alla våra vänner. Vi förberedde oss långsamt för bröllopet, men den stora dagen kom aldrig.

Kvällen före vår vigsel berättade jag för Henrik att jag väntade barn. Men istället för glädje mötte jag ilska och misstankar. Henrik hävdade bestämt att jag måste ha bedragit honom det gick ju inte att bli gravid så fort, menade han. Han såg mig rakt i ögonen och sa att han inte trodde på mig. Jag födde ändå barnet.

Henriks vänner försökte tala honom till rätta, kallade honom idiot, påminde honom om min kärlek. Men han var orubblig. Förhållandet sprack, bröllopet ställdes in. Henrik ville att jag skulle göra abort, men jag vägrade. Jag väntade länge på ett samtal, på hans ursäkt, men han hörde aldrig av sig.

Jag tänkte inte böna och be. Henrik var övertygad om sin sak. Våra liv gick skilda vägar. Jag fick ta allt ansvar själv. I början, när vi såg varandra ute, låtsades han inte känna mig. Ibland såg jag honom vid lekparken, men då vände han bort blicken han ville inte bli påmind om det som varit.

Det var en tuff kamp att vara ensam mamma. Ändå hindrade det mig inte från att känna lycka. Visst, jag offrade mitt eget privatliv, men hade en liten ängel där hemma som gav mig kraft och mening.

Jag slet på flera arbeten, allt för att min son, Emil, skulle få det han behövde. Han visade tidigt tacksamhet blev min klippa, mitt allt. Han tog studentexamen, gjorde lumpen och fick ett fast jobb. Allt eftersom han blev äldre, slutade han fråga om sin pappa han förstod ju.

Visst, när han var liten berättade jag sagor om fadern, men innerst inne trodde han nånsin på dem? Jag vet svaret.

Emil var sin fars avbild. När han fyllt tjugo såg jag plötsligt Henrik i honom, den Henrik jag en gång älskade så förtvivlat. Så en dag korsades våra vägar igen mina, Henriks, Emils. Det gick inte att ta miste på släktskapet. Henrik betraktade oss länge i tystnad, men sa inget.

Först tre dagar senare kom han till mig och frågade lågmält:
Kan du någonsin förlåta mig?
Jag gjorde det för länge sen viskade jag.

Den kvällen vaknade gamla berättelser till liv och för första gången såg Emil sin far.