Jag skämde inte bort min son. Han skötte skolan väl, hjälpte till hemma och var en höflig och föredömlig pojke. När Erik berättade att han skulle börja jobba blev jag orolig. Jag ville inte bli ensam kvar.
Och hur är det med Linnea då? frågade jag honom om flickvännen. Vi har gjort slut.
Jag blev förvånad, för jag trodde de skulle gifta sig. De passade så bra ihop, tyckte jag. Visst kändes det sorgligt att allt tog slut, men jag lade mig aldrig i deras relation.
Min son flyttade iväg. Vi höll kontakten ofta. Han hittade snabbt ett arbete, nya vänner och inte långt därefter en ny flickvän. Jag hade bara att vänta på att få träffa denne kärlek. Men Erik dröjde med att presentera henne för mig. Jag skaffade mig istället en liten kattunge som jag tog hand om.
En kväll när jag var på väg hem från jobbet hörde jag ett svagt: Hej…
Jag tittade upp och i dunklet såg jag Linneas figur. Hon höll ett litet barn i famnen.
Men vännen, vad gör du här? Vem är det du bär på? frågade jag.
Du får döma mig om du vill, men det här är ditt barnbarn. Jag vågade inte berätta om graviditeten för Erik, vi hade ju gjort slut på ett tråkigt sätt. Jag flyttade hem till mamma och födde mitt barn där. Mamma gick bort för en månad sedan, och jag har inga släktingar kvar. Så nu kom jag till dig… Vad har du tänkt göra? Jag vet inte… Om jag inte hittar någon väg fram övervägde jag att lämna bort henne. Jag har ingenstans att bo längre. Jag ville bara… Om det händer mig något, kanske du kan gå och hälsa på henne ibland.
Säg inte så dumt. Vi tar hand om henne tillsammans. Kom, vi går hem till mig.
Så tog jag in Linnea och hennes dotter. Den lilla flickan var slående lik min son, så jag tvivlade aldrig på Linneas ord. Linnea hjälpte till hemma och jag försörjde oss båda vi hade det riktigt bra med våra små medel.
Så en dag ringde Erik och berättade att han snart skulle komma hem på besök. Han ville inte säga om han skulle komma ensam eller ej.
När han kom hem höll jag just på att mata den lilla flickan.
Vem är den här lilla sötnosen då? frågade Erik.
Det är din dotter, sa jag.
Oj då. Och jag är inte ensam heller, svarade Erik och bar in en liten vagga i hallen.
Vem är det där då? undrade jag.
Det är min son. Hans mamma gick bort under förlossningen, och jag kunde inte överge honom.
Linnea stod länge tyst i hallen och såg på Erik. Sedan pratade de länge för sig själva den kvällen jag blandade mig inte i. Ett år senare gifte de sig, och de två barnen växte upp tillsammans i en hel familj.
Idag håller min son på att bygga ett stort hus utanför Uppsala för att lämna den lilla lägenheten. Jag kan avslöja en liten hemlighet snart blir jag farmor för tredje gången. Sådant är livet, och vilken lycka det har blivit!
