Jag har aldrig skämt bort min son. Han skötte skolan, hjälpte mig hemma och var en artig och föredömlig pojke. När Erik berättade att han skulle börja arbeta, blev jag riktigt orolig. Jag ville inte bli ensam.
Hur är det med Ebba? frågade jag om hans flickvän. Vi har gjort slut.
Jag blev förvånad, för jag trodde det skulle bli bröllop. De passade så bra ihop. Visst blev jag ledsen att det tog slut så här, men jag lade mig inte i deras relation.
Min son flyttade iväg. Vi höll kontakten och pratade ofta. Han hittade vad han sökte, både jobb, vänner och så småningom sin kärlek. Jag kunde bara vänta på att få träffa den nya flickvännen. Men Erik verkade inte ha bråttom att introducera oss. Under tiden skaffade jag en liten kattunge som jag pysslade om.
En kväll när jag kom hem från jobbet hörde jag någon viska: Hej!
Jag tittade upp och såg silhuetten av Ebba i mörkret. I famnen hade hon ett litet barn. Men lilla vän, vad gör du här? Och vem är det där? Du får döma mig om du vill, men det är ditt barnbarn. Jag vågade inte berätta för Erik att jag var gravid, eftersom vi hade gjort slut på ett jobbigt sätt. Jag flyttade hem till mamma och födde där, men mamma gick bort för en månad sedan och jag har inga andra släktingar. Så jag kom till dig. Och hur har du tänkt göra nu? Jag har inget hem, ingenstans att ta vägen, så fostermamma är väl det enda alternativet. Jag ville bara att du skulle kunna besöka ditt barnbarn om något hände med mig. Nej men, nu får du sluta. Vi tar hand om henne tillsammans. Kom in, så går vi in i värmen.
Så Ebba och hennes dotter flyttade in hos mig. Den lilla flickan liknade min son så mycket, så jag tvekade aldrig på Ebbas ord. Ebba hjälpte till hemma och jag jobbade ihop pengar vi hade det faktiskt riktigt bra tillsammans. En dag ringde Erik och sa att han skulle komma inom kort. Jag visste inte om han skulle komma själv eller med någon. Han svarade aldrig riktigt på frågan.
När Erik till slut kom, satt jag och gav den lilla flickan mat. Oj, vem är det här för en liten sötnos? Det är din dotter, min son. Jaha. Och jag är faktiskt inte ensam heller, sa Erik och bar in en babysäng. Vem är det där då? Min son. Hans mamma dog när han föddes, så jag kunde inte lämna honom.
Ebba gick ut i hallen och stod länge och betraktade Erik. De pratade länge där ute den kvällen jag lade mig inte i deras samtal. Men det viktigaste var att, ett år senare, gifte de sig och båda barnen växte upp i en riktig familj.
Nu håller min son på och bygger ett stort hus för att flytta från sin trånga lägenhet. Och om jag får avslöja en hemlighet snart får jag mitt tredje barnbarn. Sådan lycka!
