Tjejen kan inte grundläggande saker… Vad borde jag göra? Min svärmor gick bort för några år sedan och efter begravningen lovade jag mig själv att alltid hedra mottot: “Man talar gott om de döda, eller inte alls.” Jag svor också – vilken svärdotter som än kommer till mitt hem, ska jag aldrig bete mig som hon gjorde. Men en sak är intentioner, verkligheten en annan. Min ende son Alexi fyllde nyss 25 år och tog hem sin flickvän i början av sommaren. Trofast beslutet om att inte lägga mig i deras angelägenheter tog jag emot henne med öppet hjärta och lite halvt slutna ögon. Jag sa till mig själv att jag inte skulle titta snett på henne, inte leta fel, inte ge pekpinnar – allt sådant som min svärmor sysslade med tills vi ogillade varandra djupt. Jag vill inte skrämma bort Alexi eller hans flickvän. Jag tycker faktiskt om att göra kaffe till dem båda, jag har koll på vad de vill ha till frukost och skämmer bort dem på helgen – på vardagarna räcker inte tiden för sådana “extra”. Då försöker jag hålla mig borta – med maken till en sjö, till en väninna, hem till mamma för att koka sylt eller lägga in gurkor – så de får vara ensamma hemma. Men något småroligt och samtidigt slående hände nyligen, som jag måste dela. En kväll visade hans flickvän en ny blus hon köpt på väg hem från jobbet. Den var inte dyr och ännu billigare för att en knapp saknades. Hon provade den, vred och vände på sig – väldigt söt och den passade henne. Nästa dag, fredag, skulle vi iväg tillsammans och jag frågade om hon ville ha den nya blusen… Men hon tog den inte – för hon kunde inte sy i en knapp. ”Oj då!”, ramlade det ur mig, och jag blev verkligen förvånad över att en tjej på 22 inte äger synål, tråd eller extra knapp. Och imorgon då, älskling, hur ska det bli? Hur ska hon ta hand om ett hem och en familj, fatta viktiga beslut? Familjeliv – spel och utmaningar Så nu vet jag inte vad jag ska göra – bara sy i knappen direkt, visa henne hur man gör, eller låta det vara – vill hon ha blusen får hon fixa det, annars får den hänga med trasig knapp i garderoben. En sak vet jag – jag vill inte bli en elak svärmor, jag har sett det och ogillar det verkligen.

Min svärmor gick bort för några år sedan och efter att vi begravt henne lovade jag mig själv att alltid följa regeln: antingen pratar man gott om de döda, eller så säger man inget alls.

En sak till svor jagatt oavsett vilken svärdotter som skulle komma in i vårt hem, skulle jag aldrig bli som min egen svärmor.

Men intention är en sak, verkligheten en helt annan.

Min enda son, Algot, fyllde nyligen 25 och en tidig sommarmorgon kom han hem med sin nya flickvän, som heter Svea. Trogen mitt beslut att lägga mig i så lite som möjligt, tog jag emot henne med ett öppet sinne och ett halvt stängt öga.

Jag viskade för mig själv att inte döma henne, inte leta efter brister, inte hålla några föreläsningarallt det där gjorde min bortgångna svärmor, och tillslut gick vi båda alltid omkring med taggarna utåt. Jag vill verkligen inte köra bort vare sig Algot eller Svea.

Jag måste erkänna att jag faktiskt tycker om att ordna kaffe åt dem båda, jag vet exakt vad de gillar till frukost, och på helgerna skämmer jag bort dem lite extra. Vardagsmorgnarna är för stressiga för sådant. Då försöker jag istället lämna husetmed min man Olle till en glittrande insjö, till en väninna på en kopp kaffe, eller till mamma för att sylt och lägga in gurka. Så de får egentid tillsammans.

Men så hände något märkligt och lite skrattretande, men som ändå bet sig fast i mig. En kväll viftade Svea med en ny tröja hon köpt på väg hem från sitt jobb. Priset var lågt, dessutom ytterligare sänkt för att en knapp saknades.

Hon provade den, snurrade framför spegelnsnygg, ingen tvekan.

Nästa dag, fredag, skulle vi på middag och jag frågade om hon ville ha på sig nya tröjan. Men nej, hon hade inte kunnat sy fast knappen.

“Jaha…”, råkade jag utbrista och blev faktiskt paffhur kan en tjej på 22 inte ha nål, tråd och knapp? I drömmens värld stod tidningen fullt av brist på knappar och en regnskur av osydda manschetter föll utanför fönstret.

Och imorgon, älskling, hur ska världen te sig? Hur ska hon hålla ihop sitt hem, ta hand om familj, fatta kloka beslutallt börjar kanske med en knapp och en tråd.

Nu är jag vilsenska jag bara sy på knappen och låta det vara? Visa hur man gör? Eller låta tröjan ligga, knappfattig och ensam, i garderoben tills vidare?

Det enda jag vet säkert är att jag inte vill bli en sådan där skrämmande, arg svensk svärmor. Jag har sett nog, och det lockar mig inte alls.