Onsdag, 19 juni
Jag kommer aldrig glömma den här bussresan till min mammas hus i Västerås. Det var en kylig morgon, och jag hade köpt en plats åt min son 900 kronor, inte billigt alls, men vad gör man inte för att han ska ha det bra?
Min son, Alf, är fem år men så stor att många tror han är ett skolbarn. I vår familj behandlar vi honom som vuxen, han får bestämma själv och vi respekterar hans utrymme. Det vore omöjligt att ha honom i knät; han är lång, tung och hans skor hamnar överallt om han ska sitta på mig. Det är smidigare och mer bekvämt för både honom och mig att han har sin egen plats på bussen.
Vi tog oss tidigt till bussen och valde platser längst fram, så vi lätt kunde kliva av innan alla andra. Jag berättade för busschauffören att jag köpt biljett för min son så ingen skulle försöka ta hans plats.
När vi lämnade staden, stannade chauffören för att plocka upp en stor kvinna i femtioårsåldern. Hon steg ombord med sådan kraft att bussen nästan svängde till. Passagerarna blev tysta och betraktade henne när hon trängde sig in och slog igen dörren med ett brak. Chauffören suckade djupt medan han körde vidare och kvinnan började sträva mot oss längst fram.
Flicka, sätt barnet i ditt knä, snäste hon till mig. Jag förklarade lugnt att jag hade betalat för Alfs plats och att han sitter där. Chauffören tog mitt parti och påminde henne om att det fanns lediga platser längre bak. Men damen väste att hon minsann skulle sitta där vi satt, för hon brukade alltid ta platsen vid fönstret.
Jag gav inte upp min plats. Bussen accelererade och damen stod fortfarande kvar bredvid oss, obestämd om hon skulle gå bak eller tvinga ut oss. Jag försökte distrahera mig själv genom att prata med Alf, som satt och kikade ut genom fönstret. Det gjorde henne ännu mer rasande. Hon skrek: Flytta på barnet, jag ska sitta här! Vad är det för fel på dig? Jag svarade med sansad röst att Alf är stor nog att ha en egen plats, och att vi dessutom kommit ombord före henne.
Chauffören höll sig lugn, men jag märkte att han vant sig vid sådana typer. De andra passagerarna hade först inte reagerat några satt med hörlurar, andra sov men när damen blev mer högljudd fick hon råd från flera håll: Ta en ledig plats längre bak, och Du är inte hemma nu, sluta skrika. Hon hävdade att hon inte kunde gå bakåt på grund av sin storlek, fast alla såg att hon höll fast vid sin princip och riktat in sig på vår plats.
Stämningen blev allt mer spänd, och till slut hände något oväntat. Chauffören bromsade in, reste sig från förarstolen och gick bak i bussen. Han lyfte ut hennes väskor och bad henne snällt men bestämt att kliva av. Kvinnan hann knappt blinka innan hon stod ute på vägen, och chauffören körde därefter iväg medan vi alla satt i tystnad och samlade oss.
Vi bestämde oss gemensamt för att tillsammans betala honom de pengar han förlorat på damen. När vi kom fram, räckte vi över 900 kronor, och han blev så tacksam att han lovade att aldrig mer släppa ombord den kvinnan hon var alltid i bråk med alla.
Jag lärde mig den dagen att det faktiskt är viktigt att stå upp för sitt barn och för sig själv, oavsett hur andra försöker kliva över ens gränser. Det är bättre att vara rak och vänlig än att släppa någon trampas på det man har rätt till.
