Ingen visste vad han hette.
Han var en nioårig pojke, mager och med en liten trasa på tröjan.
Varje eftermiddag, när skolan var slut, gick han förbi skomakaren i grannskapet.
Där stannade han, alldeles stilla, och stirrade på de röda gymnastikskorna som hängde i skyltfönstret.
Han rörde inte vid glaset.
Han sa ingenting.
Han bara tittade.
En dag bestämde sig butiksinnehavaren, herr Gustav, för att gå ut och fråga:
—”Tycker du om dem där?”
Pojken sänkte blicken och svarade:
—”Nej, herrn. Jag bara minns dem.”
Herr Gustav förstod inte.
Så pojken förklarade:
—”De var likadana som min bror hade.
Men han är inte här längre… och jag vill inte glömma hur de såg ut.”
Herr Gustav stod tyst.
Rösten darrade lätt när han till slut tog ett beslut.
Den eftermiddagen packade han ner gymnastikskorna i en låda och gav dem till pojken.
Men det var ingen vanlig gåva.
Han sa:
—”Varje gång du tar på dem, kom ihåg att bröder inte glöms bort för vad de har på fötterna…
man minns dem för vad de lämnar i hjärtat.”
Pojken tog med sig skorna hem, men han använde dem inte genast.
Han ställde dem i ett hörn, bredvid en bild av sin bror.
Varje eftermiddag, istället för att stanna vid skyltfönstret, tittade han på lådan.
Och när han äntligen bestämde sig för att sätta på dem, var det inte för att springa eller leka.
Det var för att gå till parken där han brukade vara med sin bror, sätta sig på samma bänk… och le.
För ibland är saker inte bara saker.
De är broar.
De är sätt att inte släppa taget.
De är sätt att fortsätta älska, utan att behöva säga adjö.
