**Dagboksinlägg**
*Här är klänningen! Kan du fatta att jag slängde den här?*
*Här är min klänning! Ska du påstå att jag stoppade in den där?* Ebba flämtade till när hon öppnade sopkorgen, blek som lärft.
Nästan varje dag ställde Ebba samma fråga till sig själv, utan att någonsin hitta svaret: vad fann hon egentligen i Markus?
Utåt sett var han inte särskilt imponerande ingen “prins” att skryta om för vännerna, som fortfarande trodde hon levde ensam. Bara hennes syster visste sanningen, att de delade livet.
Markus hade inte heller stulit stjärnorna från himlen. Han jobbade som plåtslagare på en metallfabrik.
Ibland, framför TV:n, kom Ebba på sig själv med att tänka att det var dags att avsluta förhållandet.
Men så kom han alltid hem med en buk av blommor eller en present, och hon sköt upp beslutet.
Innan Markus träffade Ebba hade han varit gift. Äktenskapet varade bara två månader, men hans ex blev gravid, och deras dotter föddes. När Ebba och Markus möttes var flickan tolv. Och Ebba hade aldrig brytt sig om att lära känna henne.
För första gången dök chansen upp precis före hennes födelsedagsfirande.
*Ebba* Markus lät skyldig *min exfru åker på jobbresa och ber att jag tar hand om Vera en månad…*
*En hel månad?* Ebba rynkade pannan, ovillig att få en sådan “present”.
*Varför så länge?* Hon blev irriterad. *Hon förstår väl att barn kostar pengar?*
*Hon har inte skickat något för underhållet* ryckte Markus på axlarna.
*Du betalar väl underhåll? Så nu ska din dotter bo här en månad, och hon får behålla pengarna?*
*Det är inte mycket att hämta, du vet hur min lön ser ut* skrattade han torrt.
*Hur ska det här funka?* Ebbas ilska växte. *Hon måste till skolan, behöver uppmärksamhet. Varför tog du på dig det här?*
*Jag är hennes pappa* Markus såg förvirrad ut. *Tycker du jag borde ha sagt nej?*
*Du bor inte ensam. För det andra är det min lägenhet, så du borde ha frågat mig. För det tredje det är min födelsedag, och jag vill inte att någon förstör den!*
*Jag ser inte hur Vera skulle störa* Markus lät defensiv.
*Allt kommer att gå åt skogen* Ebba korsade armarna.
Men Markus försökte lugna henne.
Nästa dag kom en rundkindad flicka med kraftig makeup hon såg ut att vara minst sexton.
Hon stirrade på Ebba, hälsade inte, och vände sig till sin far:
*Var ska jag sova?*
*I köket* Markus log svagt.
Vera rullade med ögonen och rusade in i badrummet för att gråta.
*Vad var det där?* fräste Ebba. *En oförskämd, ouppfostrad unge. Tur att jag firar på stan. Och du följer inte med.*
*Varför inte?* Markus såg chockad ut. *Jag trodde jag äntligen skulle få träffa dina vänner… Vi har ju bott tillsammans i ett halvår.*
*Du stannar med barnet* Ebba vände sig bort, glad att slippa presentera honom för sina vänner, som alla dejtade sportiga, vältränade killar.
*Jag förstår* Markus svarade lågt och sa inget mer.
På födelsedagen strök Ebba sin klänning och hängde upp den inför kvällen. Markus teg, inte ens en lyckönskan.
Ebba låtsades inte märka något.
När hon kom hem efter jobbet för att klä om, var klänningen borta.
*Var är min klänning?* Ebba stormade in i köket där Vera låg på gästsängen, uppslukad av sin telefon.
*Hör du mig?* Ebba ryckte telefonen ur händerna på henne.
*Ge tillbaka den!* Vera skrek, och Markus kom springande.
*Vad händer?* Han såg arg ut. *Ge henne telefonen!*
*Var är min klänning?* Ebbas naglar grävde in i handflatorna.
*Jag har inte tagit den* Vera log hånfullt. *Hon hittar på. Hon hatar mig!*
*Ge tillbaka telefonen, nu!* Markus röst var iskall.
*Självklart, hon skulle aldrig erkänna!* Ebba kastade telefonen i golvet.
Skärmen sprack, och Vera började snyfta. Ebba gick därifrån, klädde på sig första bästa s
