I trappuppgång sex, där trappavsatserna alltid doftade av våta paraplyer och gammalt cementpulver, kändes våren extra påtaglig. Luften var kylig, men på kvällarna dröjde sig dagsljuset kvar som om dagen inte hade bråttom att försvinna.
Familjen Lindström kom hem: fadern, modern och deras tonårsson. Under varje arm bar de påsar med grönsaker och bröd, ur vilka långa strån av gräslök stack upp. Vid dörren samlade sig vattendroppar någon hade nyss kommit in utan att skaka av sitt paraply.
På dörrarna och brevlådorna hängde nya lappar vita papper utskrivna på någons hemskrivare. Klarröda bokstäver förkunnade: “OBS! Akut byte av vattenmätare! Måste ske innan veckans slut! Böter! Telefonnummer står nedan.”
Pappret hade redan svullnat av fukt, bläcket runnit på ställen. Grannen från våningen under, tant Elsa, stod vid hissen och försökte slå numret med ena handen, medan den andra höll i en kasse full med potatis.
“De säger att det blir böter om man inte byter”, sa hon oroligt när Lindströms gick förbi. “Jag ringde, och en ung man förklarade att det bara gäller vårt hus. Kanske är det på riktigt?”
Fadern ryckte på axlarna:
“Känns lite för plötsligt. Ingen varnade oss i förväg. Fastighetsförvaltningen har varit tyst inga brev, inga samtal. Och det där med ‘kampanj’… Låter för dramatiskt.”
Vid middagsbordet fortsatte samtalet. Sonen drog fram ännu en lapp ur sin väska identisk, men hopvikt och instucken i dörrspringan. Modern vek upp den, jämförde datumet med mätaravläsningen i räkningen.
“Vår kontroll ska ju ske om ett år. Varför stressar de så?” undrade hon. “Och varför känner ingen till det här företaget?”
Fadern funderade:
“Vi borde fråga grannarna om de också fått lappar. Och vem är egentligen den här ‘servicen’ som delar ut dem?”
Nästa dag blev trapphuset livligare. Röster ekade mellan våningarna någon högt upp argumenterade i telefon, vid sopnedkastet diskuterades de senaste nyheterna. Två kvinnor från lägenhet tre delade sina farhågor:
“De sa till mig att vattnet skulle stängas av om vi inte byter!” utbrast den ena indignerat. “Och jag har småbarn!”
Just då hördes en ringklocka: två män i likadana jackor och med portföljer under armarna gick från dörr till dörr. Den ena höll i en surfplatta, den andra en bunt papper.
“God kväll, kära hyresgäster! Akut byte av vattenmätare enligt föreskrift! De som inte följer instruktionerna riskerar böter från fastighetsförvaltningen!”
Mannen hade en hög, självsäker röst men alldeles för inställsam. Den andre började genast banka på grannarnas dörr, som om han hade bråttom att hinna med så många lägenheter som möjligt.
Lindströms växlade blickar. Fadern kikade genom titthålet: okända ansikten, inga uniformer, inga legitimationer. Modern viskade:
“Öppna inte än. Låt dem gå till de andra först.”
Sonen gick till fönstret och såg: på innergården stod en bil utan identifieringsmärken, där föraren rökte och tittade i sin telefon. På motorhuven speglades gatlyktor och våt asfalt efter ett nyligt regn.
Efter några minuter fortsatte männen uppåt i trappan, lämnande våta fotspår efter sig. Droppar ledde som en orm längs matt
