Sådana tider kommer och går
Hör du, min lilla, nu är det så här…
Ingrid visste att mamma skulle börja ett långt samtal. När mamma drog ut på “hööör duuu” så där mjukt, brukade ingenting gott följa.
Kommer du ihåg Märta, min kusin Lisas dotter? Egentligen är hon ju någon slags din syssling, det vet du väl.
Någon slags… Mamma, jag såg henne en gång på farmors begravning för tio år sedan.
Spelar ingen roll! Släkt är släkt. I alla fall, de har råkat ut för trubbel. Hon, hennes man och sonen måste lämna sin hyreslägenhet. Ägaren ska sälja lägenheten. Kan du tänka dig det?
Ingrid masserade pannan. Utanför fönstret bleknade det grå decemberdagens ljus och hennes kaffe blev kallt lika obönhörligt som hennes tålamod tog slut.
Mamma, jag beklagar, men vad har det med mig att göra?
Nu ska du lyssna! Du har en stor trerumslägenhet. Bor där ensam. De kunde få bo hos dig ett tag, bara en månad eller två, tills de hittar något…
Nej.
Ordet kom ut innan Ingrid hann fundera klart.
Vadå nej? mamma blev ärligt förvånad av hennes svar. Du har ju inte ens lyssnat!
Mamma, jag tänker inte släppa in folk i min lägenhet som jag knappt känner. Och med barn dessutom. Och utan att veta hur länge.
Jag sa ju, det är bara tillfälligt! Max några månader. Märtas man har jobb, de kan spara ihop till insatsen och flytta sen. Ingrid, de har en pojke på åtta år. Ett barn kan hamna på gatan om du inte hjälper!
De får väl stå ut med ett rum, ett vandrarhem, hotell, vad som helst.
Men på vad? De är helt utan pengar! De blir ju utslängda, fattar du? Ut på gatan!
Mamma, det är inte mitt bekymmer.
Mamma började gråta, tyst och med små hackande andetag, inte högljutt eller för att få sympati. Ingrid blundade.
Jag känner inte igen dig längre, sa mamma under tårarna. Min dotter har blivit så… kall. Främmande. Släkten har det svårt och du bryr dig inte.
De är inte min närmaste släkt. Det är din.
Och därmed även din! Har du glömt vad familj är? Att hjälpa de sina?
Mamma, jag jobbar hemifrån. Jag behöver lugn och ro och mitt privatliv. Jag kan inte leva med främlingar.
Bara tillfälligt! Herregud, vad kostar det dig? Du har ju tre rum! Tre! Du sitter där ensam som en uggla, inte ens en katt har du. Om du ändå fått lite nytta av lägenheten…
Det finns nytta. Jag bor ju här.
Din egoist, snyftade mamma. Jag har fostrat dig till egoist. Jag trodde aldrig min egen dotter skulle neka släkten en bit bröd.
Jag nekar inte bröd. Jag nekar folk jag inte känner att bo i mitt hem.
Samtalet gick runt i cirklar. Mamma tog om samma argument, Ingrid svarade med samma invändningar. Efter fyrtio minuter märkte Ingrid att hon redan två gånger hade lovat “att tänka på saken”. Till slut hörde hon sig själv säga: “I princip, det kan kanske gå”.
Bara en månad, sa hon till slut. Max två. Och om det inte fungerar måste de flytta direkt.
Självklart, självklart! Ingrid, du fattar inte hur tacksam jag är!
En illamående känsla kröp i magen. Inte kroppsligt, utan den där känslan när man vet att man just gjort något dumt.
Nästa morgon ringde det på dörren klockan sju. Ingrid, yrvaken och irriterad, öppnade och hann knappt backa undan innan resväskor, flyttlådor och barnskrik vällde in.
Ingrid! Solstråle! Märta rusade in, pussade värdinnan glatt på kinden. Tack-tack-tack! Du räddar oss!
Bakom henne kom en stor karl i mjukisbyxor och en pojke i åttaårsåldern som genast sprang iväg för att utforska lägenheten.
Erik, hämta den stora väskan! ropade Märta.
Ingrid räknade snabbt: sju resväskor, fyra lådor och två gigantiska plastbackar. För att vara “några månader” var det mycket.
Vi gör oss snabbt hemmastadda, försäkrade Märta. Du märker oss knappt.
De första två veckorna var rent kaos. Ingrid gömde sig i sitt sovrum, jobbade till ljudet av TV:n från vardagsrummet och barntramp i hallen. Hon intalade sig att det var tillfälligt. Så farligt var det väl inte.
Sen började Märta möblera om i köket för att “det är smidigare så”. Erik tog över balkongen som relaxhörna. Lille Gustav bröt handtaget på badrumsdörren och ingen brydde sig om att laga det.
Märta, jag måste tala med dig, sa Ingrid en dag i köket. Ni har varit här snart en månad. Hur går det med bostadssökandet?
Vi söker hela tiden, sa Märta och tummade på mobilen. Allt är så dyrt nu, du fattar inte. Men vi hittar något snart, oroa dig inte.
Jag vill ha ett exakt besked.
Märta mötte Ingrids blick, och något blev plötsligt annorlunda där.
Men Ingrid, vart skulle vi ta vägen? Ut på gatan med ett barn?
Jag menar inte det. Jag menar…
Vi söker! Märta höjde rösten. Vad vill du mer? Vore du hellre vi sov på järnvägsstationen?
Erik kom ut från rummet.
Problem?
Ingrid såg på bägge. Deras ansikten inte längre tacksamma, inte längre blyga.
Nej, sa Ingrid. Inga problem.
Och hon gick in till sig.
Problem var det, förstås. Allt fler för varje dag. Erik blockerade badrummet varje vardagsmorgon, just när Ingrid skulle till kundmöten. Märta flyttade hennes mat längst ner i kylen, lade sin egen överst, “för det är lättare att ta”. Gustav skrålade med tecknade filmer på maxvolym, även på lördagsmorgnar.
Ingrid arbetade sporadiskt, somnade till TV-ljud och väcktes av smällar när Erik tappade något i hallen.
En dag kom Ingrid hem och fann sitt skrivbord belamrat med Gustavs leksaker. Märta satt i hennes kontorsstol och skrollade.
Åh, är du hemma! sa Märta. Du, vi borde verkligen fixa snabbare internet. Det här är ju uselt.
Det där är min arbetsplats.
Men Gustav har ju inget att leka med. Hans rum är så trångt.
Ingrid samlade ihop leksakerna och bar ut dem. Märta fnös, men sa inget.
Snart kom elräkningen. Kostnaden hade fördubblats. Ingrid lade kvittot på köksbordet när alla satt och åt.
Vi måste diskutera kostnaderna.
Erik åt utan att titta upp. Märta skar sin pannbiff.
Vad för kostnader?
El och vatten. Ni är tre, jag en. Det är rimligt att dela fakturorna åtminstone rakt av.
Märta lade ifrån sig gaffeln.
Ingrid, är du allvarlig? Vi är ju familj. Skulle du ta betalt?
Jag vill bara dela kostnaderna. Det är vanligt.
Vanligt? Erik lyfte blicken. Vanligt är att hjälpa sin familj. Inte att räkna kronor och ören med folk som har det svårt.
Ni har bott här två månader. Gratis. Utnyttjat mitt internet. Jag säger inte ett ord om någon hyra bara om elkostnaden.
Vet du vad, sa Märta och reste sig, om du är så snål, kan du lika gärna säga det rakt ut. Låtsas inte vara någon välgörare.
Ingrid såg dem lämna köket. Gustav stoppade den sista brödbiten i munnen, Erik slängde ur sig “snåljåp”.
Hon satt kvar vid bordet till midnatt. Räknade ut vad snällheten kostat. Mindes mammas ord om “släktens plikt”. Började fundera på hur länge hon skulle orka.
Nästa morgon gick hon till vardagsrummet där Märta och Erik satt med tv:n på.
Ni har en vecka på er.
Märta vände sig inte ens om.
Vad pratar du om?
En vecka på er att hitta något och flytta ut.
Nu vände båda ansikten mot henne.
Har du blivit galen? Erik rusade upp. Vart ska vi ta vägen?
Det är inte min sak. Jag har gett er två månader. Ni har inte letat bostad, betalat för er, respekterat mitt hem. Nu räcker det.
Vem tror du att du är? Märta reste sig också. Bara för att du fått en fin lägenhet tror du att du är något?
Jag är den som äger den här lägenheten. Och jag vill att ni flyttar.
Vet din mamma hur du behandlar oss? Erik tog ett steg mot henne. Ska vi ringa henne?
Gör det.
Märta greppade telefonen. Ingrid stod orörlig. Hon skulle låta dem ringa och skrika, gråta och anklaga. Nu hade hon bestämt sig.
En vecka, sa hon igen. Om sju dagar är ni kvar, ringer jag polisen.
Fy skäms! Märta flåsade av ilska. Du… Hur vågar du! Vi har hjälpt dig! Vi…
Ni har inte hjälpt mig. Ni har bott här gratis. Det är stor skillnad.
Ingrid gick till sitt rum, låste dörren, satte sig på sängen och kramade knäna. Hjärtat bankade, men ett märkligt lugn bredde ut sig.
Veckan blev en plåga. Märta vägrade städa, Erik “råkade” knäcka en hylla i hallen, Gustav ritade med tusch på tapeten. Ingrid dokumenterade allt med mobilen.
På åttonde dagen flyttade de ut. Erik kämpade med väskorna och svor. Märta vände sig i dörren:
Hoppas du får allting tillbaka en vacker dag!
Ingrid stängde dörren bakom dem.
Hon gick igenom rummen, plockade bort deras saker, öppnade balkongdörren för att vädra. Möblerna i köket sattes på plats igen.
Framåt kvällen kändes lägenheten som hemma igen.
Ingrid hällde upp ett glas vin och satte sig på soffan. Telefonen var tyst mamma hade nog inte hämtat sig än efter Märtas klagomål. Det brukade ordna sig ändå.
Snällhet är en fin egenskap. Men snällhet utan gränser blir lätt svaghet. Och svaghet utnyttjas.
Ingrid lovade sig själv: Aldrig mer. Inga “släktplikter”, inga “tillfälliga gäster”. Inga främlingar i hennes hem.
Hon drack upp vinet, diskade glaset och lade sig. För första gången på flera månader i fullständig tystnad.
