Kom tillbaka efter ett år
När jag gick ut på trappavsatsen för att slänga soporna satt han fortfarande där precis vid dörren. Min Sigge. Röd, stolt, med kritvit hals och den där lata, nästan hånfulla blicken. Som om det inte var han som två timmar tidigare kastade sig in i köket och rev ner locket från grytan. Jag nickade åt honomhan lyfte inte ens på örat.
Men när jag gick tillbaka var mattan tom.
Jag blev inte orolig på en gång. Han brukade ju ibland gå en våning ner, lägga sig utanför någon annans dörr, det hade hänt förut. Jag ropade. Gick runt på våningsplanen. Tittade i trapphusen. Gick ut på gården. Tomt.
Sigge brukade aldrig försvinna långt. Han höll sig alltid efter sin egna lilla runda: trappuppgången, bänken vid porten, busken med kattmyntaoch hem igen. Han brydde sig varken om bilar, duvor eller andra katter. Han var en observatör. Och plötsligt var han borta.
När kvällen kom hade jag gått runt hela innergården. Ropade, visslade, skakade med foderpåsen och kände mig löjlig. Ingen svarade. Bara grannarna, mest äldre damer, såg medlidsamt på mig:
Har han inte kommit tillbaka än?
Snart en dag nu.
Ja, katter kan vara så egna ibland
Nej. Han var inte bara en katt. Han var familj. I sju år hade han aldrig försvunnit.
På tredje dagen började jag sätta upp lappar. På varje en bild: Sigge i fönstret, Sigge ihopkrupen, Sigge som tittar in i kameran med sur blick. Folk ringde. Undrade. En herre påstod att han sett en liknande katt på torget i Västra Hamnen. Jag åkte dit. Slösade bort en timme. Det var en hund. Röd, visst. Men inte Sigge.
Efter en vecka fick jag höra att det börjat dyka upp några tonåringar i huset. En av dem hade till och med frågat vem katten vid femte våningen tillhörde. Sa: “Tam, lugn, måste vara dyrbar…”
Tror du de tog honom?
Det verkar så, svarade jag. Och för första gången orkade jag inte hålla tillbaka tårarna.
Månader gick. Sen flera till. Jag försökte sysselsätta mig, gick till jobbet, hörde stövlar gå över hallgolvet och dörrar slå igen. Hjärtat hoppade till varje gångtänk om det är han? Men nej.
Jag tog så småningom bort matskålen. Men filten lät jag ligga kvar. Tvättade, torkade, lade ut igen. Man vet aldrig. Om…
Min vän kom en dag med en liten kattunge. Liten, grå, nyfiken och gnällig.
Du kan ju inte bara gå runt såhär ensam, som om du sörjer, sa hon.
Jag behöll honom. Döpte honom till Pluppen. Han var busig, gosig, festlig. Men inte Sigge. Varje gång jag klappade honom sved det till av tomhet. Inte för att det var fel kattungeutan för att hjärtat fortfarande mindes sin förra vän.
Nästan ett år hade gått. Vinter. Snön låg djup, ishalka överallt. Jag kom hem från jobbet med en tung matkasse, svor över hala trappsteg och kom på att jag ännu en gång glömt köpa te. Då hördes ett svagt krafsande. Nästan ohörbart, som en dröm.
Jag stannade till. Gick fram till dörren. Öppnade.
Där satt han.
Sigge, trasig av kölden, smutsig, mager, öronen frostbitna, benen darrar. Men blicken var densamma. Den där förebrående: “Var har du varit hela denna tiden?”
Jag vågade inte tro det. Satt mig på huk. Sträckte fram handen.
Sigge?..
Han jamade inte. Bara reste sig långsamt, gick fram och stötte pannan i min handflata.
Jag började gråta. Där i trapphuset, med matkassen och brödet under armen, i vinterjackan. Tårarna rann hejdlöst. Han strök sig mot mig, som om han själv knappt trodde det var sant att han var hemma.
Jag släppte in honom. Varmt vatten, badkar, mat. Han åt som om han aldrig fått mat förut. Sen hoppade han upp i fåtöljen och somnade genast, ihopkrupen.
Sedan gick vi till veterinären. Svansenfrostskadad, toppen togs bort. Några tänder var av. Kroppen utmärglad. Ärr och blåmärken. Men levande. Levande!
Någon måste ha hållit honom inne, sa veterinären. Han är väldigt tam, och ser rejält sliten ut. Troligen stulen. Kanske dumpad, kanske rymt. Men han hittade hem.
Han kom hem själv…
Det händer, fast sällan. De har doft, minne. Vi förstår inte hur kloka de faktiskt är.
Sedan den dagen sover han bara i min säng. Filten rör han inte längre. Gården lockar honom inte alls längre. Pluppen jagade han först bort, men nu samsas de. De äter ur samma skål, tvättar varandras päls, som riktiga syskon.
Ibland tänker jag: tänk om jag inte hade öppnat dörren den kvällen? Eller kommit hem bara lite senare?
Men han väntade. På mig. Nästan ett år. Mager, svag, men levande.
Numera, även om jag bara går ut på trappan för en minut, kollar jag alltidär dörren verkligen ordentligt stängd?
Alltid.
Har du varit med om något liknande? Dela gärna med dig i kommentarfältet. Dina historier är viktiga.
