När jag gick ut i trappuppgången för att slänga soporna satt han fortfarande där precis vid dörren. Min Sigge. Röd, stolt, med kritvit “väst” på bröstet och den där lata, nästan retsamma blicken. Som om det inte var han som rusade in i köket för ett par timmar sen och vände grytlocket upp och ner. Jag nickade åt honom inte ens ett öra ryckte till.
På vägen tillbaka var dörrmattan tom.
Då fick jag inte panik. Han kunde ju lika gärna gått ner ett våningsplan, lagt sig utanför någon annan dörr som han gjort ibland förut. Jag ropade. Gick runt på våningsplanen. Kollade trapporna. Gick ut på gården. Ingenting.
Sigge brukade aldrig gå långt. Han hade sin strikta runda: porten, bänken vid entrén, busken med kattmynta och hem. Han brydde sig inte om bilar, inte om fåglar, och allra minst andra katter. Han var en observatör. Och nu var han plötsligt borta.
På kvällen hade jag letat igenom hela gården. Ropade, visslade, skakade på matpåsen och kände mig rätt löjlig. Inte ett ljud. Bara några gamla grannar som tittade medlidande:
Har han inte kommit hem än?
Redan borta en dag?
Ja, katter är ju sådana, de klarar sig själva…
Nej. Han var inte bara en katt. Han var min. Hemmakär. Inte en enda gång hade han försvunnit på sju år.
Efter tre dagar började jag sätta upp lappar. På varje ett foto: Sigge i fönstret, Sigge ihopkrupen i soffan, Sigge som blänger på kameran med sin missnöjda blick. Folk ringde. Frågade. En man var övertygad om att han sett en liknande katt på torget i ett annat område. Jag åkte dit. Slösade bort en timme. Det var en hund. Också röd. Men inte Sigge.
Efter en vecka fick jag höra av någon att det börjat hänga ungdomar i porten. En hade till och med frågat grannarna vems katt som satt utanför femte våningen. Sagt: “Tam, lugn, säkert dyr…”
Tror du någon har tagit honom?
Det verkar så, sa jag. Och för första gången kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
En månad gick. Sedan en till. Jag försökte tänka på annat, höll mig sysselsatt, gick till jobbet, lyssnade på stegen och dörrarna i trapphuset. Och varje gång hoppades jag kanske är det han? Men nej.
Skålen ställde jag till slut undan. Men filten lät jag ligga kvar. Tvättade, torkade, la fram igen. Ifall att…
En gång tog en vän med sig en kattunge. Liten, grå och sprallig, pep ständigt.
Du kan ju inte sitta här själv som om du sörjer, sa hon.
Jag behöll den lilla. Döpte honom till Lurvas. Han var busig och gosig och rolig. Men inte Sigge. Varje gång jag klappade honom ekade tomheten i bröstet. Inte för att kattungen var fel hjärtat mindes bara den gamle.
Nästan ett år gick. Vinter. Snö till knäna, isigt och halt. Jag kom hem från jobbet med tung påse och svor över hala trapporna och att jag glömt köpa te igen. Plötsligt hörde jag ett svagt skrapande. Nästan som inbillning.
Jag stannade till. Gick fram till dörren. Öppnade.
Där satt Sigge på dörrmattan. Utsvulten, smutsig, med frostskadade öron och darrande ben. Men i ögonen samma gamla blick. Som om han ville säga: Och var har du varit hela tiden?
Jag tordes knappt tro det. Satt mig på huk. Sträckte ut handen.
Sigge?..
Han jamade inte. Bara reste långsamt på sig, gick fram och tryckte huvudet mot min handflata.
Jag började gråta. Där i trapphuset, med påsen och limpan i handen, i vinterjackan. Tårarna bara rann. Och han strök sig mot mig, som om han själv inte kunde förstå att han var hemma.
Jag släppte in honom. Varmt vatten. Bad. Mat. Han åt som han aldrig ätit förut. Sedan kröp han upp i fåtöljen och somnade i en boll, direkt.
Senare gick vi till veterinären. Svansen förfrusen, fick ta bort yttersta biten. Några tänder brutna. Kroppen utmärglad. Ärr och blåmärken. Men han levde. Levde!
Någon måste ha hållit honom, sa veterinären. Väldigt tam, men alldeles för medfaren. Förmodligen stulen. Sen kanske släppt, eller så rymde han. Men han hittade hem.
Han tog sig hem själv…
Det händer sällan, men katter har ett otroligt luktsinne och minne. Vi fattar inte alltid hur smarta dom är.
Sedan dess sover han alltid i min säng. Filten rör han inte. Inte sugen på att gå ut längre. Lurvas försökte han mota bort i början, men gav sig till sist. Nu äter de ur samma skål, tvättar varandra, som bröder.
Ibland tänker jag: vad om jag just då inte öppnat dörren? Eller om jag kommit hem senare?
Men han väntade. Själv. Nästan ett år. Svag, mager, men levande.
Numera kollar jag alltid noga att dörren är ordentligt stängd till och med om jag bara ska gå ut med soporna.
Alltid.
Har du varit med om något liknande? Skriv gärna din historia. Ditt berättelse betyder mycket.
