Påhäng
Gun, men hon har ju ett påhäng! Ska det verkligen passa dig? sa Darja och lutade sig mot gärdsgården, med ett snett leende mot grannen. Kunde du inte hitta någon bättre? Du är ju varken skev eller krokig, en hygglig karl är du! Flickor finns det gott om här, men tydligen så valde du ändå!
Gunilla suckade. Hon ville inte ens erkänna för sig själv att hon ogillade sonens val, och att höra det från sin gamla rival Darja gjorde henne dubbelbesviken.
Barn är ju en glädje, Darja! svarade Gun kort. Vad är det för fel på flickan? Ung, vacker, sansad och redig, det vet jag minsann. Och att hon har barn vad är fel med det? Det är ju inte så att hon gömt ungen, han är född i äktenskap. Och att bli änka så ung, sånt rår ingen för. Vi hjälper till att fostra, och får kanske ännu ett barnbarn. Du kan sluta babbla nu!
Gunilla smalnade med munnen och jagade iväg grannens lurviga katt, som smugit sig längs staketet.
Har fått smak! Den där har redan tagit tre kycklingar för mig, Darja. Håll koll på din egen best, annars släpper jag lös Aslak, så se upp!
Haha! skrattade Darja och knuffade skrattande bort den tjocka randiga katten. Den ene jagar den andre! Jag ska hålla monstret inne. Förra året jagade han mina med. Men han rensar råttor så bra att jag inte kunnat göra mig av med honom. Instinkter, du vet!
Låt honom utöva sina instinkter hemma!
Just det, Gun, förresten burkarna! Sylten är klar!
Och du står här och pratar, medan någon annan får röra om i grytan?
Det är Olga. Hon kom igår för att hjälpa till med trädgården.
Men är hon inte höggravid?
Jo, därför pysslar alla ute, medan hon rör om sylten. Hon vägrar vara sysslolös. Ingen svärdotter hon är renaste guldet!
Du berömmer henne bakom ryggen, men styr henne i ansiktet?
Måste ses till att det blir ordning! fnissade Darja. När du blir svärmor ska du ta lärdom. Är du för snäll, trampar de dig på nacken!
Vi får se, vi får se Gun vinkade till sig. Var det burkar du ville ha, då? Jag har inte tid att bara prata nu måste jag jobba.
När Gunilla vinkat av grannen satte hon igång med degen. Sonen skulle komma i morgon och ta med sig sin blivande brud hem. Brud Gunilla slutade knåda, lutade sig över bordet och stirrade ut genom fönstret. Vad väntade egentligen?
Saga, henne hade Gunilla aldrig riktigt lärt känna. Hört talas om henne bara, och sett henne på håll någon gång när hon hälsade på sin syster i byn intill. Det fanns inget märkvärdigt med henne. En blond, storögd kvinna. Och lång, som hennes Max. Men vilken flicka? Hon var en ung kvinna, änka, med ett barn på tre år. Lönen för Sagans möda hade varit kort. Föräldralös sedan barnsben, uppfostrad av mormor och morfar, och bara de hann glädjas åt sitt första barnbarn innan Saga blev ensam i världen. Hennes man omkom i en trafikolycka, kvar blev Saga och den lille pojken. Hur skulle man inte kunna känna för henne? Men Gunilla hade hellre hållit sig på distans. Hennes hjärta för Max sved skarpt. Sedan Gunillas make dött var Max hennes enda stöd. Hon kände både glädje och oro över att ha honom nära. Han var vuxen, det var dags för honom att bilda familj, men han bara väntade. På hennes frågor svarade han skämtsamt, alltid att han väntade på den stora kärleken. Och nyligen sa han att han funnit Saga.
Gunilla kastade sig iväg till sin syster. Hon måste ta reda på vem Saga var. Men Lidia fräste till.
Vad gapar du för, som värsta hönan?
Vad är det för en människa? Ska hon följa med honom hit?
Hem till dig ett tag, men sen flyttar de.
Hur då?
Max har fått farfars hus av mig. Visst, huset är fallfärdigt, men tomten är stor. De bygger nytt.
Tusen tankar som vita kaniner studsade runt i Gunillas huvud. Skulle sonen flytta, och hon bli kvar ensam? Avståndet mellan byarna var kort, och bussen gick regelbundet. Men det var en sak att ha Max under samma tak, en annan när han levde sitt eget liv och kom bara till högtider.
Ser du så sur du blev! Lidia mjuknade och slog sig ner bredvid. Du måste släppa taget, Gun. Max har vuxit upp nu. Det är dags för egen familj.
Du har rätt, men jag är rädd. Om det inte funkar? Och barnet
Hör nu, jag skulle inte säga goda ord om Saga om det inte varit en särskild flicka det handlat om.
Och det skrämmer mig. Hon är för perfekt.
Du blir aldrig nöjd! snäste Lidia. Hade hon varit dålig, hade du väl jublat? Gun, sluta! Viktigast är att de får leva. Och gör inget du får ångra du riskerar att förlora din son.
Hur då? Gunilla blev blek.
Om du säger nej till henne förlorar du honom. Jag har sett på dem. Det är kärlek, Gun.
Efter sistone fanns det alltid en hård boll i Gunillas inre den växte och oroade, och hon visste inte varför eller vad den ville henne. Hon ryckte sig samman, ruskade de stela händerna och fortsatte knåda deg. Svärdottern skulle inte kunna säga att hon inte var välkommen. Lidia hade rätt nu gällde det att visa sig värdig. Resten fick tiden utvisa.
De små, perfekta pirogerna lades en och en på ett stort fat. Gun suckade och mindes hur mycket hennes man tyckt om dessa munsbitar.
Som solrosfrön, sa han! Hur många man än äter, blir det aldrig nog! Så himla goda!
Han brukade kyssa hennes hand när hon bakat, och Gun skrattade och kramade honom. Hon snyftade till. Vad hon saknade Ivan nu! Hans råd och lugnande ord.
Natten blev sömnlös; Gun vände och vred sig utan att finna ro låt det redan bli morgon
Saga stod bakom Max, vågade inte möta Gunillas blick. Den lille pojken, Simon, vred sig i hennes famn och studerade det nya stället. Så mycket spännande! En stor hund satt på kedja han skällde inte, konstigt. Hemma hos mormor skäller alltid hunden. Katten gick målmedvetet förbi med svansen i vädret. Simon drog i mammas ärm.
Stanna här nu.
Låt honom springa, jag stänger in Aslak, fast mer finns inget att vara rädd för. Du ser honom hela tiden. Gunilla granskade sin nya svärdotter.
Vad var det egentligen för en flicka? Gud förlåte, men så smal och blek. Man skulle inte tro att hennes barn var så stabil. Något rörde sig i Gunillas bröst, något mjukt. Simon fick gå ned, och han gick direkt till Gunilla och såg storögt upp på henne.
Vart gick katten?
Vilken katt? Gun blev förvånad. Jag har ingen katt. Var såg du den?
Simon pekade bort mot farstun och Gun spärrade ögonen.
Vi får skynda oss och jaga bort den, annars tar den kycklingarna!
Simon sprang efter Gunilla, som han egentligen varken förstod eller kunde namnge. Katten hann de ikapp hos hönsen.
Din lilla bov! Skynda iväg härifrån! Gunilla tog av sig tofflan och kastade den mot katten.
När Simon skrattade var det omöjligt för Gunilla att inte le tillbaka. En bra pojke, pigg och vänlig. När hon tog upp en kyckling för att visa honom vågade han knappt ta på den bara klappade försiktigt.
Han är så liten!
Senare satt Simon redan på Gunillas knä och mumsade piroger. Sagas blick mot Max refererade Gunilla med ett leende:
Du har en riktigt fin pojke, Saga! Smart och matglad. En riktig dröm för varje mormor!
Då såg Gunilla lättnaden i Sagas anlete. Alltså, hon är en bra mamma, tänkte Gunilla, och där, någonstans, kröp orosbollen ihop och gömde sig längre in. Inte helt borta men nu var det lättare att andas.
Max skojade om bröllop, Saga teg och stirrade ner i tallriken. När Gunilla var ensam med henne:
Varför är du så tyst, Saga? Hon stoppade några körsbär framför Simon. Här, ät, min vän! Sött och gott.
Vad ska jag säga? Jag har ju sagt till Max att jag inte vill ha ett stort bröllop. Hade hellre gift oss i smyg, bara så där.
Lyssnar han inte?
Nej. Han menar att det vore fel. Alla väntar ju.
Han har väl en poäng. Men du ska inte tiga. Varför vill du inte fira?
Saga såg rakt på Gunilla med sina grå ögon. Tveksamt, men så sa hon:
Jag är rädd. Lyckan trivs bäst i tystnad. Första gången gifte jag mig med pompa och se hur det gick
Du tänker för mycket på det förgångna, Saga. Jag vet att du förlorat mycket, och sorgen är stor. Men hör här han skulle velat att du fann lycka igen. Vi får alla våra portioner av lycka och sorg, men vi vet det inte på förhand. Du ska ta emot det du får, vara tacksam eller ej men ödet går ingen förbi.
Jag var så rädd
För vad då?
Att ni skulle döma mig.
Varför det då?
För att gifta mig igen, efter en sån man som Max. Han hade kunnat välja vem som helst, men det blev jag
Simon vred sig i Gunillas famn och hon satte ner honom på golvet.
Vem är du? undrade pojken, med samma grå ögon som sin mor.
Jag är ju din mormor nu, Simon. Säg Gun-mormor till mig.
Bra! sa Simon allvarligt.
Bröllopet blev så som Max ville. Släkten pratade, men när Gunilla pressade samman läpparna försvann skämten snabbt.
Nästan ett år bodde Max och Saga kvar hos Gunilla. Hon hade glömt sin taggiga boll, och sina tvivel också. Hon såg på den omtanke Saga gav Max och förstod; nu fick hon lära sig att släppa oron. Det var lättare sagt än gjort. Och ibland kom ändå missnöjet igenom, men Saga på ett märkligt sätt slätade alltid över allt. Svarade inte med ilska, bara med tålamod.
Varför tiger du alltid, Saga? Gråt ut en gång, berätta för Max! Då kanske Gunilla slapp oroa sig Darja drev ut kon genom grinden.
Då blev alla bara ovänner, eller? Mor och son i luven bra tips, verkligen! svarade Saga torrt och gick in.
Darja fnös, och en ny skvallerhistoria startade sin vandring i byn.
Huset som Max började bygga efter bröllopet blev klart året därpå. De flyttade, och dagarna fylldes av arbete. Snart kände Saga att kroppen värmde på konstigt sätt, och hon gick till doktorn.
Gravid? stirrade Saga på läkaren.
Är du förvånad? Vill du inte ha barnet?
Jo! Jo, för all del! Men är det inte konstigt? Första gången var det så annorlunda.
Det blir några dagar på sjukhus, för säkerhets skull. Men vi ska ta hand om er båda.
Gunilla kom samma dag för att hjälpa till mer Simon. Saga öppnade och stannade till.
Vad är det?
Inget särskilt. Saga såg hur Gunilla packade upp presenter.
Tack, Gun-mormor! ropade Simon och rattade sin nya lilla racerbil.
Varsågod, min vän! Men Saga, varför hoppade du bakåt när jag kom in?
Du såg så arg ut, jag trodde du var sur på mig.
Gunilla höjde ögonbrynen. Den där Darja alltså! Det är hennes fel, tänkte Gunilla. Hon förstörde hela min dag i morse.
Vad, tyckte du det inte räckte med ett påhäng nu fick han en sjuk också? Vem vet vad hon föder, Gun? Hinner du stoppa det hela
Men vad är du för en människa? Hur kunde din mor missa att omfamna dig som barn? Var fick du så mycket bitterhet, Darja? Vad har Saga gjort dig?
Hon rör mig inte! fnös Darja men backade för Gunillas ilskna min. Okej då, jag bara skojade! Låt det gå bra för dem!
Gunilla vände henne ryggen och gick. Hon försökte slappna av, men när hon kom hem genomskådade Saga genast Gunillas humör.
Bry dig inte om mig, Saga! Två tanter bråkade i bussen, det gjorde mig sur. Varför kan folk inte leva i fred?
Saga log, för Gunilla var aldrig någon lögnare. Om svärmor försökte trösta henne, var det inte henne ilskan gällde.
Ska vi packa dina grejer? Behöver du hjälp?
Jag har redan förberett det mesta. Vill inte alls till sjukhuset, bara.
Gunilla såg allvarlig ut:
Det måste gås dit! Om det är för barnets skull ska du inte tveka. Är det Simon du oroar dig för, så behöver du inte. Jag har ögonen på honom. Allt ska gå fint!
Max skjutsade Saga till sjukhuset, och väntan blev lång. Vecka på vecka, tills läkare nickade belåtet snart skulle hon få komma hem.
Ni får gå hem en period. Har du någon som hjälper dig?
Självklart. Min svärmor är kvar. Hon passar min son.
Svärmor? Är det verkligen så bra?
Jaså, ni också! skrattade Saga. Jag har en fantastisk svärmor! Inte den där sorten man hör om i skämten.
Det är ovanligt, det!
Medan Saga längtade hem sprang Gun mellan husen och höll på att tappa håret av oro. Simon hade nämligen försvunnit på morgonen. Gunilla litade annars på att han aldrig gick ut ensam, så hon lät honom leka ute medan hon förberedde middag. Saga skulle hem från sjukhuset det måste vara nygjord mat.
Köksbordet stod mot fönstret så Gunilla kunde se Simon i sandlådan han byggde så fokuserat. Hon vände bort blicken för att röra i kompottgrytan, men när hon tittade igen var Simon borta.
Var är du? mumlade hon, torkade av händerna på förklädet.
Ute på verandan såg hon att Simon inte fanns.
Springande över gården. Grindporten stod vidöppen. Gatan var alldeles tom. Hur länge sedan hade hon sett honom? En minut? Två? Var kunde han ha sprungit?
Hon visste inte att Simon hört något intressant från andra sidan; ett litet svartvitt hundvalp pep förtvivlat när äldre barn hade satt en snara om hans hals.
Låt honom vara! Han har ont! ropade Simon och försökte öppna grinden.
Barnen bara skrattade och retades, sparkade mot valpen. Simon slängde sig efter men blev bara puttad. Han såg inte ens när de bytte kvarter. Till slut fick en tant nog och skrek åt barnen, som lämnade valpen åt Simon.
Vad är det för uttryck? Att man kan vara så? Ni fick för lite stryk som små!
Kvinnan rynkade pannan åt Simon, som höll valpen tätt intill sig.
Ska du också plåga den?
Nej! Han är liten! Han har ju ont!
Bra då.
Kvinnan gick vidare. Simon såg sig omkring men kände inte igen sig. Gun-mormor skulle bli orolig, mamma också! Han kramade sin nya vän. Valpen blev stilla.
Mamma sa, blir man vilse ska man stanna där man är. Då hittar de dig fortare. Simon kände sig lättad. Nog skulle han hitta hem om han bara väntade.
Han satte sig vid en grind på en bänk och väntade.
Simon förstod inte hur långt han gått, men Gunilla letade endast på de närmaste gatorna.
Max parkerade bilen och sa till sin fru:
Vänta här, jag ska bara ta in bilen.
Han såg direkt att något var fel Gunilla var ingenstans. Huset dött. Han letade snabbt upp henne på en gata längre bort.
Mamma! ropade Max. Vad är det?
Simon! Han är borta!
Är han? Men hur? Förklara!
Gråtande berättade Gunilla allt.
Du har letat här runtomkring?
Jag trodde inte han kunde gå långt!
Vem vet? Leta vidare här, jag letar längre bort. Men gå inte hem än Saga får inte oroa sig.
Max hittade Simon en timma senare. Pojken sov på en bänk, kramandes valpen som nu skällde på Max.
Blir nog en bra vakthund av dig! Max kliade valpen bak öronen och klappade Simon. Vakna, pojken min!
Pappa jag satt här, jag gick ingenstans, som ni sa.
Bra, då kunde jag ju hitta dig. Vem är det där? Han nickade mot valpen.
Pappa Visst är han lik Aslak, som Gun-mormor har?
Snarare som Portos. Tjock och rund! Ska vi ta hem honom?
Får vi? Simon log hoppfullt.
Såklart! Ett hus utan hund är det ens ett hus? Vi får se vilken best han blir.
De gick hem. Gunilla stod i början av gatan, förskräckt. När hon såg Max och Simon satte hon sig ner utmattad.
Nu då, mamma. Det är bra nu. Han är hittad.
Gunilla tog Simon i famn och kramade honom.
Du skrämde mig!
Mormor, jag ville inte! Jag gör aldrig om det!
Gunilla grät tyst. Vem hade sagt något om att Simon inte var riktig familj? Darrande brydde hon sig inte om vad Darja tyckte de där barnen var hennes verkliga liv.
Saga fick höra om allt först senare. Simon berättade inte han förstod att mamma inte fick oroa sig just nu. De skrattade tillsammans när de tvättade av den extremt lopprika valpen, och omfamnade varandra med blöta kläder.
Jag har saknat dig!
Och jag har saknat dig mer!
Simons lillasyster föddes i exakt rätt tid. Hon blev döpt till Gunilla, efter mormor. Gunilla blommade av lycka och hälsade på så ofta hon kunde i den nya byn. Hon trodde först att Saga skulle klandra henne för Simons försvinnande, men så blev det aldrig.
Det kunde ha hänt mig lika gärna, mamma. Klandra dig inte. För honom är ett levande väsen viktigare än sig själv. Han bär till och med nyckelpigor från vägen till gräset.
Han utvecklas fint. Det är gott!
Gunilla kom aldrig med råd, utan hjälpte där det behövdes tacksamheten i Sagas öga när hon sa det där lilla:
Tack, mamma.
Och när Simon sprang henne till mötes för att kramas, när Saga lös upp och räckte över lilla Gunilla, förstod Gunilla att allt var precis som det skulle.
Ska du till barnbarnen igen? Darja lutade sig mot grinden, såg Gunilla låsa sin.
Till barnbarnen, Darja. Jag har två.
Men bara ena är din!
Nej, två stycken. Både barnbarn och barnbarn. Även om du aldrig förstår det. Gunilla stoppade nycklarna i väskan. Vill du höra min hemlighet, du som alltid ska ge råd?
Ha! Försök chocka mig.
Kärlek, Darja, det är en dubbelriktad sak. Vill du bli älskad, måste du själv anstränga dig. Jag är älskad, av både mina barn och barnbarn är du det?
Jag är respekterad, det räcker.
Kanske det. Men jag tror kärlek är bättre. Eller hur, Darja? Gunilla blinkade åt henne och flämtade till när hon såg på klockan. Bara en stund till bussen, och där väntar de på henne.
