Kära dagbok,
Igår kväll hörde jag en röstmeddelande från Johan: Kan du låna mig femtio kronor? Jag har ingen pengar, och bensinen är på noll. Jag öppnade bankappen i tystnad, tryckte på överföringsknappen och skickade femhundra kronor till Lars på ett ögonblick, innan jag ens hängde med i min egna tankar.
Tack, solstrålen, du är bäst! svarade han en minut senare. Jag lade ifrån mig telefonen och stirrade upp i taket i min lilla lägenhet i Stockholm. Bäst? Ja, vem annan skulle kunna skicka pengar klockan elva på kvällen utan att fråga varför? Vem annan skulle inte påminna mig om de tre tusen kronorna jag lånade för två veckor sedan?
För ett halvt år sedan var allt annorlunda. Jag, Lars, Märta och Kjell tjänade ungefär lika mycket runt femtusen kronor i månaden, så lite att vi kunde dela på pizzan, dela notan på caféet och ingen räknade på varandras plånböcker. Men så klarade jag av min examen, fick en befordran och skiftade avdelning. Lönen fyrdubblades inte bara 1,5 eller 2 gånger, utan hela fyra.
Jag märkte först inte förändringen. De första månaderna levde jag som förr, sparade för svarta dagar, köpte mat på rea och räknade varje köp som om det kostade mer än tusen kronor. Det var en vana. Mina vänner såg dock snabbt att något skiftat som om ett neonljus hade tänts på min panna: Nu är du en miljonär, kom och häng!
Jag satt på sängen, drog knäna upp mot bröstet och mindes kvällen efter min befordran. Märta kom med en billig läsk, Kjell med en påse chips, och Lars anlände tomhänt men med ett brett leende. Jag beställde sushi, köpte riktiga drycker, ost och frukt. Som vanligt delade jag kostnaden på fyra och skickade beloppet i vår gruppchatt. Ingen betalade. Jag väntade en dag, två, en vecka, och skickade sedan en påminnelse med ett leende smiley.
Mats, vad är det du tror? Du har ju nu pengar att bränna på! svarade Märta.
Ingen fara, vi betalar nästa gång, lade Kjell till.
Nästa gång kom inget. Eller snarare, allt upprepades: jag dukade upp, de kom, åt och gick, och jag betalade hela notan igen. Jag bestämde mig för att fråga rakt på sak när vi åt den pastan jag lagat i två timmar.
Alltså, hur tänker vi dela på kostnaderna? Jag har lagt ut ungefär fem tusen kronor på allt, började jag.
Lars hostade till ett glas vin. Märta blinkade med ögonen. Kjell låtsades studera dukningsmönstret noggrant.
Mats, du är ju nu rik. Fem tusen för dig är som femhundra för oss, sa Märta med den där tonen man använder mot en bortskämd unge.
Exakt, svarade Lars. Du blir inte fattig, men vi har det redan tajt.
Kanske du ska dela lite mer, klappade Kjell henne på axeln. Vi är ju vänner.
Jag nickade, log och lade ämnet åt sidan. Jag ville inte bråka eller framstå som snål, särskilt inte när lönen var sextiotusen kronor i månaden. Men efter den kvällen började jag undvika att bjuda in dem så ofta. Jag skylde på jobbet, trötthet eller andra planer och ibland ljög jag bara för att slippa känna mig utnyttjad.
Att gå och handla med dem blev som en tortyr. Någon glömde plånboken, någon hade ingen tid att ta ut kontanter, någon lämnade kortet hemma. Två tusen här, tre tusen där jag räddade dem varje gång, för att säga nej när kön stod bakom mig kändes oartigt. Men pengarna kom aldrig tillbaka. Aldrig.
Sedan kom nyårsafton. Den 31 december stod jag i mitt vardagsrum och blickade på ett dukat bord: Janssons frestelse, sill med gräddfil, ugnsstekt kyckling, kex och en hög mandariner i en kristallvas. Allt vackert och festligt och allt på min bekostnad.
Jag hade planerat att fira ensam, se någon löjlig nyårsfilm och gå och lägga mig runt två på morgonen. Men vännerna kom på sig själva.
Mats, hur kan du vara ensam på nyår? Vi kommer, det blir kul!
Du har ju en stor lägenhet, det finns plats för alla!
Du kommer inte att lämna oss i sticket, va?
Jag gick med på det, fortfarande i hopp om att de hade förändrats, att de kanske skulle bidra eller åtminstone säga tack.
TV:n mumlade i bakgrunden. Jag fixade den glittrande julgranskulan på den konstgjorda granen i hörnet och kollade klockan. Elva. Snart var de här.
Klockan slog kvart i tolv när dörrklockan ringde. Märta anlände först, svävande i en dimma av söta parfymer och glitter.
Mats! Gott nytt år! Jag har en present till dig!
Bakom henne kom Lars och Kjell.
Vilken fin bordsdukning! utbrast Kjell, satte sig i soffan och sträckte sig genast efter Janssons frestelse. Mats, du är en stjärna. Jag har inte ätit sedan morgon.
Jag hämtade glasen, hällde upp dryckerna och vi skålade för det gångna året, det nya, och för vänskapen. Jag log och sa de rätta sakerna, men någon rörde vid mig inombords, en klämning som jag tryckte ner. Inte nu, inte tio minuter före tolvslaget.
När klockan slog tolv önskade jag mig ett nyårslöfte: att nästa år skulle vara ärligare.
Presenter! tjöt Märta. Låt oss öppna dem!
Jag räckte ut paketen.
Här, Mats! ropade Märta och gav mig en liten påse.
Inuti låg en duschgel med vattenmelons doft.
Tack, sa jag och snurrade den i handen. Vattenmelon. Vad gulligt.
Kolla här! sa Kjell och räckte fram sin påse.
Röda strumpor med renar på. Priset stod kvar på kvittot 120 kronor.
Kul, la jag dem åt sidan.
Och här! Lars överräckte en liten låda.
Tre plastiga julgranskulor med flagnande färg.
Jag tittade på mina gåvor: duschgel, strumpor, kulor. Totalt omkring trehundra kronor. Jag nickade åt mig själv. Rätt. Allt rätt.
Nu är det min tur, sa jag.
Märta rev upp paketet först. Inuti låg en dagbok, godis och ytterligare ett par renstrumpor, lite finare.
Kjell fick ett rakset och några sötsaker. Lars en termos och en halsduk.
Alla tre drog sina ansikten i samma ögonblick, som om de övat på reenactment.
Eh är det allt? frågade Märta och höjde dagboken i luften. Det här är hela presenten?
Vad menar du? svarade jag, lutad bak på soffan med benen i kors.
Ja, det är allt? fortsatte hon, med en röst som om hon inte kunde förstå.
Jag svarade sakta: Ja. Är något fel?
Mats vi trodde du skulle du vet, spendera lite mer. Du har ju råd.
Jag ger er ungefär samma värde som ni ger mig. Det är rättvist.
Orättvist! skrek Märta. Du tjänar hundra gånger mer än oss!
Fyra gånger, rättade jag. Det betyder inte att jag måste spendera mer på er än ni på mig.
Det är vår plikt! utbrast hon och hoppade upp. Vänner delar!
Jag såg på henne från nedifrån, på hennes rodnande kinder, glitter i håret, svävande läppar av ilska.
Dela? upprepade jag. Jag har betalat för alla våra möten i ett halvt år. Ni återbetalar inget. Ni kommer med tomma händer och slukar min mat. Och nu säger ni att jag måste ge er mer?
Du är snål, sa Kjell. Bara snål. Du har pengar, men beter dig som om du är fattig.
Jag är trött på att bli utnyttjad, svarade jag och reste mig. I år har ni lånat mig mycket och återbetalat en krona. Ikväll kostade bordet femton tusen kronor. Något bidrog ni? Nej. Något erbjöd ni? Nej. Ni kom, satte er och åt.
För du är rik! skrek Märta. För dig är det bara småpengar!
Oavsett om det är småpengar eller miljoner, de är mina. Jag har tjänat dem själv och jag behöver inte slösa dem på människor som ser mig som en plånbok med ben.
Tystnaden föll. Kjell pustade ut högt. Lars vände blicken mot fönstret. Märta stod kvar med röda fläckar på kinderna och dagboken fortfarande i handen.
Du har förändrats, mumlade hon. Du var tidigare helt normal.
Hon kastade dagboken på soffan.
Kom igen, grabbar. Vi har inget kvar att göra här.
De samlades i tystnad, tog på sig jackor och skor utan att se på mig. Lars vände sig om i dörren.
Det var dumt av dig, Mats. Vi har varit vänner i så många år.
Vi har varit vänner, svarade jag. Och sedan bestämde ni att jag skulle försörja er.
Dörren slog igen. Stegen på trappan försvann. Jag stod ensam i lägenheten, där lukten av Janssons frestelse och brända bengaliska ljus hängde kvar.
Jag gick tillbaka till bordet, fyllde ett glas, åt en sked av salladen den var riktigt god med hemgjord majonnäs. Tog en mandarin, sedan en till. TV:n visade Irrsinnet av ödet. Jag log och tog upp mobilen. Först blockerade jag Märta, sedan Lars, sedan Kjell. Tog bort dem från alla sociala nätverk och rensade konversationerna.
Denna vänskap klarade inte testet med pengar. Jag trodde att vänner skulle förbli vänner oavsett hur många nollor som stod på lönen. Men pengar fungerar som lakmuspapper: de visar vem som är där för dig och vem som bara är där för plånboken.
Jag åt upp Janssons frestelse, svepte in mig i en filt och bytte kanal. Utanför hördes fyrverkerier. Färgglada blixtringar målade himlen över hustaken. Jag tittade på dem och log en äkta, inte påtvingad, leende.
Det här är inte slutet. Jag kommer att hitta nya människor. De som värdesätter mig för den jag är, med eller utan pengar. De som inte räknar min lön eller funderar på vad de kan få ut av mig.
Mandarinerna doftade av helg och barndom. Jag skalade en till, delade den i klyftor och lade den i munnen. Söt. Saftig. Perfekt.
Gott nytt år, Mats. Ett nytt liv, viskade jag för mig själv.
