Tidig vår
Den lilla fyråriga Elin betraktade den “nye” som nyligen dykt upp i deras gård. Det var en gråhårig pensionär som satt på en bänk, med en käpp i handen som han stödde sig på, som en trollkarl ur en saga.
“Farfar, är du en trollkarl?” frågade Elin rakt på sak.
När han skakade på huvudet såg hon lite besviken ut.
“Varför har du en stav då?” fortsatte flickan.
“Den hjälper mig att gå, så jag kan röra mig lättare,” förklarade Erik Johansson och presenterade sig.
“Är du väldigt gammal, då?” frågade den nyfikna Elin.
“Enligt dig kanske, men enligt mig inte riktigt än. Jag har ont i benet efter ett fall. Så nu behöver jag käppen ett tag.”
Då kom Elins mormor och tog hennes hand för att leda henne till parken. Birgitta Andersson hälsade på den nye grannen, som log tillbaka. Men vänskapen mellan den 62-årige mannen och Elin växte snabbare. Varje morgon, medan hon väntade på mormor, smet Elin ut lite tidigare för att berätta alla nyheter: om vädret, vad mormor lagat till lunch, och varför hennes kompis varit sjuk förra veckan.
Erik bjöd alltid sin lilla granne på en god chokladkola. Men han blev förvånad varje gång när hon tackade, öppnade den, tog precis en halv, och lade sedan den andra hälften i fickan.
“Varför äter du inte hela? Gillar du den inte?”
“Den är jättegod. Men jag vill ge lite till mormor också,” svarade Elin.
Pensionären var rörd, och nästa gång gav han henne två kolabitar. Ändå sparade hon fortfarande hälften.
“Vem sparar du till nu då?” undrade Erik.
“Nu kan mamma och pappa få lite. De köper själva, men de blir glada om de får present,” förklarade Elin.
“Då förstår jag. Ni har en fin familj,” sa grannen. “Du har ett gott hjärta.”
“Och mormor har också det. Hon älskar alla,” började Elin berätta, men mormor kom ut ur trapphuset och tog henne i handen.
“Förresten, Erik, tack för godisen. Men Elin och jag borde inte äta så mycket sötsaker. Förlåt.”
“Vad ska jag då bjuda på? Vad går bra?”
“Vi har allt hemma. Tack ändå,” log Birgitta.
“Nej, så kan jag inte låta bli. Jag vill verkligen bjuda er på något. Dessutom är det ju trevligt att vara goda grannar,” sa Erik.
“Då får det bli nötter. Och vi äter dem bara hemma, med rena händer. Okej?”
Elin och Erik nickade, och nästa dag hittade Birgitta hasselnötter i flickans ficka.
“Du, mitt lilla ekorre. Vet du inte att nötter är dyrt nu, och farfar behöver pengar till medicin?”
“Han är inte gammal och halt. Hans ben blir bättre,” försvarade Elin sin vän. “Och till vintern ska han åka skidor!”
“Skidor?” sa Birgitta tvivlande. “Då är han verkligen stark.”
“Köper du skidor åt mig, mormor?” bad Elin. “Så kan jag och Erik åka tillsammans. Han sa att han ska lära mig.”
När Birgitta promenerade i parken med Elin började hon se grannen gå energiskt utan käpp.
“Farfar, jag följer med!” ropade Elin och sprang ikapp honom.
“Vänta då på mig också,” skyndade Birgitta efter.
Snart gick de tre tillsammans regelbundet, och Birgitta tyckte om det. För Elin blev det en lek hon sprang, dansade, klättrade upp på bänkar och ropade:
“Ett, två, tre, fyra! Håll takten, se framåt!”
Efter promenaden satte sig Birgitta och Erik på en bänk, medan Elin lekte med kompisar men hon fick alltid nötter av Erik innan de skildes.
“Du bortskämmer henne,” sa Birgitta generat. “Låt oss spara det till högtiderna.”
Erik berättade att han blivit änkling för fem år sedan och nyligen flyttat till en etta i området för att sonen skulle få större lägenhet.
“Jag trivs här. Jag är inte den mest sociala, men grannsämja är viktigt.”
Två dagar senare ringde det på Eriks dörr. Där stod Elin och Birgitta med en bricka bullar.
“Nu vill vi bjuda dig,” sa Birgitta.
“Har du en tekanna?” frågade Elin.
“Självklart! Vilken glädje!” sa Erik och öppnade dörren på vid gavel.
De drack te i gemytlig värme. Elin fascinerades av Eriks böcker och tavlor, medan Birgitta såg hur tålmodigt han förklarade allt.
“Mina egna barnbarn bor långt borta och pluggar. Jag saknar dem,” sa Erik. “Men din mormor är ung än!” Han klappade Elin och gav henne papper och kritor.
“Jag gick bara i pension för två år sedan och har ingen tid att bli uttråkad,” sa Birgitta och såg på Elin. “Dessutom väntar min dotter sitt andra barn. Vi har tur som bor så nära.”
Hela sommaren umgicks de, och till vintern köpte Birgitta skidor åt Elin. Trippen tränade på den preparerade skidspåret i parken.
Erik och Birgitta blev så nära att de bara promenerade tillsammans. Elin, som inte gick i förskolan, var nästan alltid hos mormor. Men en dag åkte Erik till Stockholm för att besöka släkten.
Elin saknade honom och frågade när han skulle komma tillbaka.
“Han sa att han skulle stanna en månad. Men vi kan se efter hans lägenhet medan han är borta,” sa Birgitta, som också vant sig vid hans sällskap.
Efter en vecka saknade de honom redan. De tittade på den tomma bänken där han brukade vänta.
På åttonde dagen såg Birgitta Erik sitta där när hon kom ut.
“Välkommen hem! Vi väntade dig inte så snart.”
“Stockholmsbråket tröttade ut mig. Alla är upptagna. Jag såg dem, pratade, och det räckte. Jag trivs bättre här jag saknade er som om ni vore min familj.”
“Fick dina barnbarn godis?” frågade Elin.
De vuxna skrattade.
“Nej, de är för stora. Jag gav dem pengar istället.”
“Jag är glad att du är hemma,” sa Birgitta. “Alla våra är här nu.”
Elin kramade om Erik, som blev djupt rörd.
“Vi har många pannkakor hemma tunna och lätta. Kom och drick te och berätta om Stockholm.”
“Stockholm är vackert som vanligt. Men jag har med mig presenter.” Erik tog Birgitta under armen och Elin i handen när det började regna den första vårskuren.
“Varför är det så varmt idag?” undrade Erik.
“För att våren kommer snart!” sa Elin. “Snart är det kvinnod
