Medan jag skyndade mig hemåt tänkte jag tillbaka på den morgonen när min fru berättade att hon var gravid. Efter tre års längtan och försök hade vi äntligen nått dit, och glädjen jag kände då var obeskrivlig. För att överraska henne bestämde jag mig för att laga en riktig festmåltid fylld med vitaminrika bär och svenska frukter.
Innan min fru kom hem tog jag vägen förbi en smyckesbutik på Drottninggatan och köpte ett par vackra örhängen jag visste att det skulle få henne att le. Men när hon kom hem såg hon blek ut och gick direkt in till sovrummet för att vila. Orolig försökte jag ringa sjukvårdsrådgivningen, men hon försäkrade mig snabbt på sitt lugna sätt att allt var okej, och bad mig ge henne lite tid för sig själv.
Vi pratade bara lite smått senare under kvällen och middagsbordet stod orört hela natten. Tiden gick och tillslut kom den dramatiska dagen då förlossningen startade. Barnmorskan på Sahlgrenska berättade att vi fått en son.
Men när jag följde med barnmorskan in till läkaren fick jag ett besked jag inte hade väntat mig. Läkaren sa att pojkens hälsa var god, men att han hade en fotdefekt som kanske skulle hindra honom att gå ordentligt. Samtidigt klargjorde min fru, Emma, att hon redan bestämt sig hon ville inte behålla pojken.
Chockad och förtvivlad försökte jag övertala Emma att vi skulle klara det tillsammans, men hon var orubblig även när hennes egen mor försökte prata med henne. Till slut insåg jag att jag skulle ta ansvar själv för vår son. Jag packade ihop Emmas saker, låste om vår lägenhet, och köpte både spjälsäng och barnvagn till vår lille pojke.
Med uthållighet och envishet började jag söka all information jag kunde om sonens sjukdom. Snart fick jag höra talas om en kvinna i vår lilla by utanför Göteborg som kanske kunde hjälpa oss. Till min förvåning var hon inte alls en äldre dam som jag trott, utan en ung kvinna, Elvira, full av energi och godhet. Hon gick med på att hjälpa lilla Mattis, men bara om jag och han flyttade in hos henne.
Sex månader senare kröp Mattis runt i Elviras kök och hela huset fylldes av liv. Jag hade blivit förälskad i Elvira, och det växte fram ett starkt band mellan oss. Trots åldersskillnaden kände jag ingen tvekan och berättade öppet hur jag kände. Elvira kände likadant och snart gifte vi oss borgerligt. Nu hade Mattis en varm och kärleksfull mamma i Elvira, och jag hade funnit en lojal hustru.
Två år senare var vi återigen på Sahlgrenskas förlossningsavdelning, den här gången för att välkomna vårt andra barn. Plötsligt korsades våra vägar med Emmas. Hon såg på Mattis, när han sprang bredvid sin lillasyster, och hennes blick fylldes av beundran och värme när hon insåg att det var hennes son.
