Medan jag skyndade mig hemåt, gick tankarna tillbaka till den morgon då min fru berättade att hon var gravid. För att överraska henne anordnade jag en festmiddag med vitaminrika frukter. Tre års försök att få barn hade äntligen lett fram till denna stund, och lyckan visste inga gränser.
Innan min fru kom hem, slank jag förbi en smyckesbutik på Drottninggatan och köpte ett par örhängen, säker på att de skulle sätta ett leende på hennes läppar. Men när hon väl kom hem såg hon blek och trött ut, och gick direkt till sängs. Orolig ville jag ringa sjukvårdsupplysningen, men hon lugnade mig och bad mig lämna henne ifred.
Vi småpratade försiktigt resten av kvällen, men festmåltiden förblev orörd. Tiden gick, och så småningom kom förlossningen vi så länge väntat på. Barnmorskan berättade att vi fått en son.
Men när jag följde med barnmorskan till läkarrummet, fick jag beskedet jag aldrig hade kunnat ana. Läkaren sa att pojken mådde bra, men att hans ben hade en missbildning som kunde hindra honom från att gå. Som om det inte var nog, hade Maria, min fru, redan bestämt sig för att lämna bort barnet.
Chockad och beslutsam försökte jag övertala Maria att behålla vår son. Hon stod dock på sig, trots att hennes egen mamma försökte få henne på andra tankar. Slutligen gav jag mig och gick med på att själv ta hand om vår pojke. Jag packade Marias saker, såg till att låsa lägenheten på Södermalm ordentligt och ordnade både spjälsäng och barnvagn.
Med ett orubbligt engagemang började jag leta information om min sons sjukdom, övertygad om att vi skulle klara denna prövning tillsammans. Efter ett tips om en kvinna i vår by, sökte jag upp henne för hjälp. Först trodde jag det skulle vara en äldre dam, men blev förvånad när jag mötte en ung kvinna som var redo att hjälpa till. Hon gick med på att stötta lille Markus, men bara om jag bodde hos henne.
Sex månader senare kröp Markus redan omkring i hennes trivsamma villa. Mina känslor för henne växte, och vi fick en djup relation. Trots åldersskillnaden kände jag aldrig att jag ville skiljas istället berättade jag öppet om mina känslor. Även hon kände likadant, och vi bestämde oss för att gifta oss. Nu hade Markus en kärleksfull mamma, och jag en trogen hustru.
Två år senare var vi på Sankt Görans sjukhus igen, firande födseln av vårt andra barn tillsammans med min nya fru och Markus. Plötsligt korsades våra vägar med Maria. Hon kände genast igen sin son, Markus, i den lille pojke som nu sprang glatt omkring och såg på honom med beundran.
