**Dagbok – En prövning av girighet**
“Så du har bestämt dig för att testa Lova?” frågade Makars kompis med ett hånfullt leende. “Bra idé! Du vill ju inte råka ut för ännu en guldgrävare som bara bryr sig om siffrorna på ditt bankkonto.”
“Påminn mig inte,” grymtade han och gjorde en grimas. Hans senaste flickvän hade varit precis sådan—hon hade sugit ur honom massor av pengar! Tur att han vaknade i tid och slapp den bördan. “Lova verkar vara en enkel tjej, ingen som sträcker sig efter stjärnorna. Men man kan aldrig vara för säker. Klarar hon testet får hon den lyxigaste bröllopsfest och ett liv fullt av shopping, spa och resor.”
Makar hade tänkt på allt. Han hyrde en liten etta (enligt honom en riktig hundkoja), lejde en begagnad svensk bil (han ryckte på näsan bara han såg den) och köpte kläder som halva Sverige redan hade. Han ville verka så vanlig som möjligt, så att hon inte skulle ana ugglor i mossen. Fast han gjorde några misstag, men Lova verkade antingen inte märka det—eller låtsades som ingenting.
“Hon tror jag jobbar som en vanlig kontorist, sparar till en kontantinsats,” sa han, och båda skrattade. Makar kunde köpa en lyxlägenhet i city på direkten. Livet var lätt som son till rika föräldrar. “Och hon tror jag är föräldralös.”
“Du har verkligen fantasi! Hur har du inte åkt dit än? Du vet ju inget om hur vanligt folk lever! Privat chaufför sedan barnsben, dyra privatskolor, tjänstefolk…”
“Jag fick hjälp av en kille från säkerheten. För en liten slant lärde han mig allt.” Makar kastade en blick på klockan och reste sig. “Okej, dags att byta om och hämta Lova. Jag lovade att träffa henne efter skolan. Kanske tar vi en fika på vägen.”
“Se till att inte bli matförgiftad,” skrattade kompisen. “Den maten är du inte van vid.”
*************************
Makar väntade otåligt med den billigaste blombuketten från blomsterkiosken. För honom var summan så obetydlig att han brukade betala mer för en kopp kaffe. Men han måste hålla fasaden uppe, så han ignorerade försäljarens föraktfulla blick.
Där kom Lova. Men idag såg hon helt förstörd ut—blek som ett lakan, nästan gråtfärdig.
“Vad har hänt?” frågade han oroligt. Hade någon sårat henne? “Lova, vad är det?”
Hon tryckte sig mot honom, och han kände sig helt lost. Sedan kom han ihåg att hon nämnt sin pappas sjukdom. Kanske var det värre än läkarna sagt?
“Är det din pappa?” Hon nickade, oförmögen att prata. “Kom, vi går och tar en fika. Då kan vi prata.”
Han hade rätt—det handlade om hennes pappa. Operationen var inte komplicerad, men hans ålder gjorde det riskabelt. Läkaren sa rent ut att oddsen för en lyckad utförsök ökade om de betalade en summa pengar.
“Tiotusen kronor! Tiotusen!” Hon var så upprörd att hon inte såg Makars snabba flin. Den summan kunde han slänga iväg på en middag utan att blinka. “Var ska vi få så mycket ifrån? Allt går till mediciner!”
“Jag vill hjälpa, men jag kan inte ta ut pengar från mitt sparkonto nu—för mycket förlust,” sa han med låtsad sorg. “Är du säker på att du måste betala?”
“Självklart!” Hon torkade tårarna. “Pappas hälsa är viktigare än pengar!”
“Men tänk efter,” sa han lågt. “Om ni betalar nu, kommer ingen sjuksköterska röra honom utan extra betalning efteråt! Anmäl läkaren till Socialstyrelsen! Man kan inte låta dem tjäna på andras lidande!”
“Vi kan inte bevisa något, och pappa kanske inte överlever!”
Lova insåg snabbt att hon inte kunde förvänta sig hjälp från Makar. Visst, hon hade inte rätt att begära något. Men hon visste också att han ljög—hon hade sett tjocka sedlar i hans plånbok.
Det fanns bara en lösning. Hon skulle inte lämna sin pappa utan behandling, även om hon måste hoppa av universitetet. Det spelade ingen roll att hon var på fjärde året och hade höga betyg.
Familjen kom först.
***************************
Tre veckor senare.
Lova var på strålande humör. Hennes pappa tillfrisknade, och hon hade hittat ett bra jobb. Hon skulle absolut avsluta sin utbildning—senare, men hon skulle göra det. Hon tänkte inte ge upp sin framtid.
Och nu hade Makar skrivit om en “överraskning”. Vad kunde det vara?
Men hennes humör sjönk snabbt när hon såg honom.
“Du klarade testet,” sa han, klädd i dyra märkeskläder, med en exklusiv klocka på handleden och en lyxbil bakom sig. “Nu vet jag att du inte är ute efter mina pengar. Gifta dig med mig!”
Han föll inte på knä, men den röda sammetsskrinet fanns där. Lova knöt nävarna när hon såg ringen som glittrade i solen.
“Den här ringen är värd en halv miljon,” skröt han. “Du förtjänar den! Vi ska ha det finaste bröllopet, du ska inte sakna något—”
En hård örfil avbröt honom. Lova höll nätt och jämnt tillbaka ilskan. Hur kunde han göra så här mot henne? Den här ringen var fem gånger dyrare än summan som räddade hennes pappas liv! Om han ville ha en framtid tillsammans, varför erkände han inte sanningen tidigare? Då kunde hon ha fortsatt studera!
“Vad i helvete?” gapade han. Han hade väntat sig glädjetjut, inte ett slag.
“Dra åt helvete!”
Hon pratade aldrig med honom igen.
