Telefonen rings. En kall röst i andra änden meddelade: “Er man har haft en olycka. Men det är inte slutet på historien” Rösten lät som en myndighetsmans utsago, så stel att den kunde ha kommit ur en manual. Jag kände hur blodet stannade i venerna. Innan jag hann fråga vad det innebar hörde jag: “Ni måste komma till sjukhuset. Han är vid medvetande, men någon annan var med honom.”
Jag rusade ut utan jacka, i flip-flops, med nycklarna i ena handen och telefonen i den andra. På gatan hoppade jag in i den första taxin jag såg. Föraren stirrade på mig som om jag hade tappat förståndet. I huvudet snurrade bara en fråga: Vem var den där personen? Mats skulle ju bara vara tillbaka från affärsresa, eller hur?
På Sjukhusets akutmottagning fördes jag till mottagningsrummet. Sjuksköterskan gav mig den där filmiska blicken en blandning av medkänsla, förvirring och en stark längtan efter att avsluta samtalet så snabbt som möjligt. “Man har haft en bilolycka. Inga benbrott, men han är kraftigt slagen och har drabbats av en hjärnskakning. Han ligger i observationssalen. Kvinnan var med honom i bilen. Hon omkom på plats.”
Jag stirrade förvirrat. Vilken kvinna? En kollega? En hejdal? Men Mats hade ju aldrig stannat för främlingar. Han pratade inte med folk han inte kände. Så härligt med en plot twist.
Jag gick in i rummet. Där låg han med ett bandage på pannan, en skrapad kind och en dropp. När hans ögon mötte mina vände han bort blicken. “Hej” mumlade han. Och plötsligt sprack allt i mig. “Vem var hon?” frågade jag. “Kollega?” Tystnaden svarade. Efter ett ögonblick sa han: “Det här är inte rätt tid.” Men jag visste redan.
Nästa dag, när de skrev ut honom till hemmet, fick jag sanningen. “Det var Ebba. Vi har träffats i ett år. Hon skulle gå tillbaka till sin man men ville ta farväl av mig. Jag körde henne hem, men körde för fort. Vi körde av vägen.” Sa han så lugnt som om han talade om vädret. Sedan lade han till: “Jag ville inte att du skulle få veta det så här.”
Jag kom hem med ett tomrum som en tom kaffekopp på köksbordet. Lägenheten såg likadan ut kaffekoppen på bordet, hans tofflor under radiatorn. Men allt kändes som om det hade bytt färg. Mats försökte låtsas att livet skulle gå tillbaka till det normala, att allt skulle “rulla på”. Jag kunde inte sova i samma säng, inte andas samma luft.
Ebba var trettiotvå år gammal och hade två barn. Jag hittade en artikel på nätet. Hennes man dök upp i lokala nyheter och sa att han inte förstod vad som hänt, att Ebba hade varit lycklig och att de planerade en semester. Jag stirrade på skärmen och kände att det var jag som borde ha suttit där jag som också var i mörkret.
Jag stängde mig in. Jag åt knappt. Jag svarade inte i telefonen. Min dotter kom på besök och sa: “Mamma, du måste göra nåt åt det här.” Men vad? Han hade förrått mig. Han hade fallit för någon annan och av misstag dödat kvinnan han älskade. Vad gör man då?
Efter två veckor började Mats prata om “att rädda äktenskapet”. Men det var inte längre ett samtal mellan två personer. Det var en ensam mans monolog, utan någon att vända sig till. Han grät inte för Ebba. Han pratade inte om henne. Det var som om han ville radera henne ur sitt minne. Jag kände att en del av mig hade dött den delen som litade på honom.
Till slut packade jag väskan och reste till min syster. Jag sa bara: “Jag vet inte hur länge, men jag orkar inte längre vara bakgrund för hans lögner.” Mats blev ensam. Han ringde, smsade. En gång dök han upp med en bukett. Men jag var inte längre samma kvinna.
