Taxin stannade vid kyrkogårdens grindar. En kille klev ur och gick fram till kvinnan som sålde blommor:
Tolv tulpaner, tack!
Han betalade, böjde på huvudet och gick in på kyrkogården.
För ett år sedan hade Markus trott att han var den lyckligaste människan på jordens yta han älskade och var älskad. Men allt förändrades den där dagen då hans kära Elin inte överlevde en bilolycka.
Det tog en månad innan Markus ens kunde tänka klart. Hans arbetskamrater hjälpte honom tillbaka till något som liknade ett normalt liv.
Vid gravstenen satt Elins mamma på en bänk.
Hej, tant Karin! sa han.
God dag, Markus! Kvinnan kastade sig mot honom, begravde ansiktet i hans bröst och brast i gråt.
Han stirrade på gravstenen där Elin log mot honom från fotot.
När Karin lugnat sig hjälpte hon honom att ordna blommorna. De stod tysta en lång stund innan hon frågade:
Du har inte gift dig än?
Nej. Jag kan inte glömma din dotter. Det känns som om Elin kallar på mig.
Karin nickade och sänkte sorgset huvudet. Det som hänt för över ett år sedan var som en dimma i hennes minne. Sjukhuset dottern på ett vitt bord och mannen och kvinnan som knäböjde framför henne
Hon vände sig mot Markus, ville säga något, men när hon såg hans bedrövade ansikte teg hon.
Markus hade gått ut polishögskolan och jobbat i två år, nyligen befordrad till överkonstapel. Han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar.
Tragedin med hans fästmö hade skakat hela familjens lugna vardag. Deras son hade inte varit sig själv på ett år. All ledig tid tillbringade han instängd på sitt rum. Och nu den här lördagen kom han hem igen med dystert humör.
Markus, vill du äta? ropade hans mamma från hallen.
Han nickade och gick in i badrummet. Efter att ha tvättat händerna satte han sig vid bordet. Mamman började genast prata:
Din pappa och jag var på kyrkogården hos farfar och farmor idag Hon tystnade tvärt när hon såg sonens mulna min.
Jag var också hos Elins grav idag.
Snälla, det har gått ett år nu. Vi kan inte få till Elin, men du måste leva.
Jag kan inte, mamma. Det känns som om hon ropar på mig.
Markus, vad säger du? Mamman blev rädd.
Det är okej. Jag vet att du och pappa hoppas att jag ska gifta mig, men prata inte om det nu.
Han åt upp och försvann till sitt rum.
Att vara polis var inget enkelt jobb, ibland fick man jobba nätter. Markus lade sig på sängen och somnade innan han märkte det.
Han drömde att Elin ropade på honom. Sådana drömmar var inte ovanliga, men den här gången var det annorlunda som om hon var i fara och behövde hjälp.
Han vaknade och rusade ut i hallen.
Vad är det, sonen?
Mamma, jag går ut en stund.
Utanför porten förde benen honom nästan av sig själva.
Han kom till parken och gick längre in. Där såg han tre berusade killar som omringat en tjej. Hennes ögon var fyllda av rädsla.
Vad händer här? Markus gick fram.
I tjejens blick byttes rädslan mot en tyst bön om hjälp.
Vad vill du? morrade en av killarna, men hamnade direkt på marken.
Ta er kompis och försvinn! befallde Markus de andra två.
De fattade vinken, hjälpte upp sin vän och försvann.
Tjejen stod som förstenad, handen mot bröstet, sedan tog hon med darrande hand en tablett ur fickan och lade den under tungan. Tårarna rann.
Lugna dig nu. Markus lade lätt en arm om henne.
Tack! stammade hon.
Ska jag följa dig hem?
På vägen lugnade hon sig lite, och han frågade:
Vad heter du?
Linnea.
Jag heter Markus. Berätta, vad hände?
Jag brukar gå här. Läkarna sa att jag skulle motionera. Och de där killarna försökte hon förklara.
Okej. Har du hjärtproblem?
Sedan barnsben. För ett år sedan slutade det funka. Jag fick en operation. Det blev bättre. Läkarna sa att allt skulle bli bra.
Medan Markus lyssnade kände han något lätt i bröstet, som om Elin var nära.
De kom fram till en ny niovåning:
Jag bor här, sa hon och tittade sorgset på honom.
Glad att vi träffades
Markus, kom upp till mig. Så får du träffa min mamma.
Är det okej? Han kunde inte dölja sin glädje.
Självklart!
Lägenheten var fin, med dyra möbler. En kvinna kom ut från ett rum och tittade förvånat på sin strålande dotter och killen bredvid.
Mamma, det här är Markus. Han räddade mig från några busar.
Linda, sa kvinnan och log. Kom in i köket och berätta!
Hon dukade medan Linnea ivrigt berättade. När hon var klar skakade mamman på huvudet.
Linnea, gå inte dit mer. Sedan tittade hon på Markus. Hur kom du dit?
Hjärtat förde mig dit, skämtade han.
Vad jobbar du med?
Jag är polis.
Då förstår jag varför du hanterade busarna så lätt. Hon tvekade, men frågade sedan: Gift?
Nej. Svaret gjorde henne både glad och misstänksam. Hur gammal är du?
Snart tjugofem.
Misstankarna växte. Snygg kille, tjugofem år, ogift. Hon teg. Markus förstod precis.
Jag hade en tjej. Han sänkte huvudet. Hon dog för ett år sedan.
Markus, förlåt.
De drack te under tystnad. Efteråt reste han sig:
Tack för teet! Jag går nog nu. Han log mot Linn
