Taxichauffören som teg
Du lyssnar aldrig!
Jag kastar tallriken i diskhon så vattenstänken når taket. Elva år. Samma ord mellan samma väggar. Och varje gång är det han som börjar som om det är mitt fel, som om skulden ligger på mig ensam.
Adam står i dörröppningen till köket, armarna i kors. Fyller snart fyrtio, men argumenterar som en tonåring envis, vresig, in i det sista. Jag kan hans min utantill. Spända käkar. Blicken förbi mig. Han vänder sig mot fönstret, markerar att samtalet är slut.
Men för mig börjar det just nu.
Du glömde ringa mamma, säger jag, rösten darrar redan. Min mamma. Hon är sextiotre. Har väntat hela dagen. Det behövdes ju inget paket bara ett samtal. Tre minuter. Men det gick inte för dig.
Jag glömde, det händer. Måste du alltid göra en höna av en fjäder?
Händer? Du glömmer jämt. Födelsedagar, bröllopsdagar, min födelsedag förra året också glömt?
Vi har tagit det här tusen gånger. Jag bad om ursäkt.
Och så glömde du igen! Så ska jag behöva påminna dig varje gång? Är jag din väckarklocka?
Han vänder sig mot mig. Ilskna, trötta ögon.
Du lyssnar aldrig, upprepar han tystare. Jag säger en sak, du hör något annat. Jag orkar inte förklara hela tiden.
Jag greppar jackan från kroken och känner mobilen i fickan.
Vart ska du?
Till mamma.
Igen till mamma. Alltid till mamma.
Jag hör inte längre. Dörren smäller igen bakom mig, trapphuset tar emot med marskvällens fuktiga kyla. Mina fingrar dansar över skärmen långa, med utstående knogar av vanan att knyta nävarna när jag är upprörd. Boka taxi. Täby. Betala med kort. Tre minuters väntan.
Jag står ute, kragen uppfälld, och studerar köksfönstret på andra våningen. Fryser. Känner mig ledsen. Arg på mig själv för att jag återigen startat ett gräl. Ljuset släcks aldrig där. Alltså står han kvar. Armar i kors. Väntar på att jag ska komma tillbaka.
Men jag kommer inte tillbaka. Inte ikväll.
En mörk Volvo glider tyst intill trottoaren. Jag sätter mig bak utan att titta på föraren. Det luktar gran inte sån där billig doftgran, utan riktig barrskog, som om någon lagt en kvist under mattan. Det är tyst. Väldigt tyst. Inget radio, ingen GPS-röst, ingen musik. Bara navigatorn lyser blått över instrumentpanelen.
Föraren nickar mot skärmen och vi kör iväg.
Jag lutar pannan mot rutan och blundar. Behöver en minut av ro. Men lugnet vägrar komma. Allt stormar inom mig, och orden vill ut. Jag har ju precis smällt i dörren. Jag har precis lämnat min man mitt under ett bråk och åkt till mamma som jag gjort tio gånger de senaste tre åren. Varje gång lovar jag mig: Nu får det vara nog. Och ändå gör jag om det.
Ska vi leva såhär? Tills allt tar slut?
Ursäkta, säger jag ut i den tomma bilen. Jag måste prata. Får jag det? Jag måste liksom säga det här högt. Till någon.
Tystnad. Inget svar. Men inte heller något nej. Jag tar det som ett ja.
Vi har varit gifta i elva år, börjar jag och rösten sviktar redan på andra ordet. Jag var tjugofem när vi gifte oss. Då trodde jag att nu, nu har jag hittat någon som förstår. Som hör mig när jag pratar. Som inte vänder ryggen när det känns tungt.
Utanför sveper Täbys gatlyktor förbi. Jag känner igen varje en. Och de känns lika likgiltiga som hela den här kvällen. Bilen svänger mjukt och jag följer med i rörelsen.
Sen blev allt likadant. Förstår du? Varje gräl som kopierad. Han säger att jag inte lyssnar. Jag säger att han inte hör. Vi båda har rätt, och båda har fel. Och man vet inte vad man ska göra vi har provat allt. Prata lugnt testat. Vara tysta testat. Gå till parterapeut Adam gav upp efter tre gånger. Ska inte slösa pengar på att nån annan ska lära mig leva. Och så var det.
Jag möter förarens blick i backspegeln. Ögonen är brett isär, bärnstensbruna, med små skrattrynkor i hörnen. Han ser mest på vägen, men hans blick nuddar mig i spegeln, som bara att notera min närvaro.
Och jag fortsätter. Det behövs.
***
Vet du vad som gör mest ont? jag pratar nu bara ut mot de förbiflygande gatlamporna i Vallentuna. Att han, Adam, är egentligen snäll. Riktigt snäll. Han super aldrig, går aldrig ut på krogen, kommer hem med hela lönen. När jag blev sjuk för tre år sen bronkit blev lunginflammation då satt han vid min säng i två veckor. Koka buljong. Visst, salt och grumlig, men han gjorde det.
Bilen byter fil smidigt. Rutten på skärmen anpassas, säkert en kö framför oss. Jag märker att navigatorn fortfarande är tyst. Inga röstanvisningar alls. Märkligt. Men kanske gillar han bara tystnad. Jag förstår honom.
Men han hör inte mig, säger jag lägre. Inte med vilja. Han kan bara inte. Jag säger: det är tungt, jag är ensam, jag vill bara att du visar att du märker mig. Han svarar: vad mer behöver du, vi har ju boende, bil, jag jobbar ju.
Tystnaden är speciell. Inte ansträngd, inte tom. Som ett tomt rum där man kan skrika och väggarna dömer dig inte. Konstig tanke: jämför taxi med ett tomt rum. Jag måste vara riktigt trött.
Men det blir faktiskt lättare. På riktigt.
Vi grälar om struntsaker. Idag om mammas födelsedag. Förra veckan för att han lämnade en blöt handduk på sängen. Blöt handduk! Jag skrek som om han sålt lägenheten. Han gapade tillbaka att jag retar upp mig över småsaker. Och båda hade rätt. Och båda inte.
Jag gnider bort smink med handryggen. Mascaran spretar säkert, men det spelar ingen roll. Jag är på väg till mamma. Hon har sett mig både gråtmild och osminkad. Hon behöver inte ett fint ansikte. Hon vill att jag kommer.
Kan inte ringa en vän. Malin är i stugan, täckningen svajar. Anna hennes man är inlagd på sjukhus, har inte tid. Och ringer jag mamma och gråter då blir hon orolig, sover inte, kollar telefonen varje timme. Så jag åker alltid hit, så hon ser att jag är okej. Mamma öppnar dörren, ser på mitt ansikte, fattar allt. Säger inget. Sätter på tekokaren.
Jag sneglade mot föraren. Han tittar på vägen. Trygga, fyrkantiga händer vilar på ratten varje finger som en tuschpenna. Stadig, robust man. Över femtio troligen. Han nickar lätt, som om han håller med sig själv. Eller så lutar bara vägen.
Men jag uppfattar det som fortsätt. Så jag pratar vidare, glömmer helt att han är en främling.
Jag är skyldig, jag också. Jag förstår det. Jag skriker, säger saker man inte kan ta tillbaka. Igår sa jag: kanske var det ett misstag att vi gifte oss. Och såg hur det drog till i hans ansikte. Men jag kunde inte hejda mig. Förstår du? När det bara rinner ur en, man vet att man säger hemska saker men kan inte sluta.
Vi passerar en mack. Neonljuset dansar över inredningen och slocknar. Tänker direkt: vi brukade åka dit, Adam och jag, sent på kvällarna, bara för att köpa kaffe från automaten. För att vi gillade att åka tillsammans.
Han sa igår: Du lyssnar aldrig. Och jag tänkte: han har rätt. Jag lyssnar inte på riktigt. Jag bara väntar på min tur att prata. Det är inte samma sak. Och skillnaden är enorm.
Ingen tår längre. De tog slut nånstans vid Upplands Väsby. Nu pratar jag lugnt, jämnt. Känner hur varje ord lättade på trycket. Och det känns faktiskt lättare.
Jag tror vi är rädda för samma sak båda två. Att den andre ska gå. Så vi gapar, för att inte själv bli lämnad först. Ett konstigt sätt att hålla fast. Höja rösten, tills tröttheten vinner. Sen tiga, tills det gör ont. Sen börja gapa igen. En cirkel jag inte kan bryta.
Föraren byter till höger körfält. Jag fångar hans blick i backspegeln varm, bärnstensfärgad. Han ser på mig, en sekund, sen på vägen igen. Inget medlidande, ingen irritation. Bara närvaro. Som om han tyst säger: jag är här.
Och det räcker. Allt jag saknat: närvaron utan press.
***
Vet du vad jag drömde om som tjugofemåring? Jag ler snett. Att komma hem, och han frågar: hur var din dag? Och han frågar för att han verkligen är nyfiken. Inte för att det är artigt. Utan för att han vill veta hur jag mår, vad jag tänker, vad jag är rädd för. Är det så mycket begärt?
Vi lämnar E4 och kommer in på den lilla stigen mot skogen. Träden sluter sig omkring bilen, det blir mörkare i kupén. Jag ser mest bara hans siluett breda axlar, kort nacke. Navigatorn lyser tyst, släpper inte ifrån sig ett ljud. Varken sväng eller avstånd. Bara ett ljus.
Han kom hem och frågade: Vad blir det till middag? Och jag tänkte: Så är de, män. Det blir bättre sen. Men det blev sämre. Inte på en gång, utan stegvis. Som vatten i kranen först varmt, sen lite svalare, till slut iskallt. Och en dag inser du att du vant dig vid iskallt vatten och minns inte längre när det var varmt.
Tystnar. Tio sekunder kanske. Och nu, i tystnaden, hör jag hjärtat slå. Inte av rädsla. Av lättnad. Har precis berättat allt för en främling, som jag inte ens berättat för mamma. Eller Malin. Och känner ingen skam. Bara lättnad.
Kanske för att han verkligen är tyst. Utan du förstår ju själv eller men vad vill du egentligen?. Utan råd, utan suckar, utan ögonrullande. Bara närvaro. Han är där och lägger sig inte i.
Jag har faktiskt funderat på skilsmässa, viskar jag. Tre gånger på två år. Räknade. Första gången när Adam glömde bröllopsdagen vår. Jag dukade till frukost, tog på klänning, köpte vin. Han kom hem och sa: Vad firar vi? Jag låste in mig i badrummet en halvtimme. Satt bara tyst på golvet.
Föraren nickar knappt märkbart. Eller så inbillar jag mig.
Andra gången när jag var sjuk, han kokade buljong i två veckor sen påminde han mig om det i ett halvår. Varje gång jag bad om något: Kommer du ihåg hur jag tog hand om dig? Hur jag kokade buljong? Jag tackade. Massor med gånger. Men han hörde inte. Eller glömde.
Och tredje nu ikväll. När han sa igen: Du lyssnar aldrig. Och jag insåg att de orden betyder ingenting. Som att slå huvudet mot en vägg ont, men bekant.
Men förstår också: jag kommer inte skiljas. Vet du varför? Inte för lägenheten eller vanan. För att jag minns hur han är. När han inte är arg, när han är utvilad, när han är hemma då är han just den jag gifte mig med. Han ler med ögonen. Han bjuder på te i sängen på söndagsmorgnar. Han drar upp min krage i smyg, när han tror jag inte märker.
Vi stannar vid rödljus. Kupén fylls av rött, och jag ser förarens profil tydligare. Lugnt. Osentimentalt. Inget spår av otålighet. Han verkar helt orubblig såna som redan förstått att det aldrig är någon brådska.
Vi har nog aldrig lärt oss prata. Bara skrika. Kanske för att ingen lärde oss att tala lågt. Mina föräldrar skrek också. Pappa stack när jag var fjorton. Mamma blev kvar och uppfostrade mig ensam. Jag svor att mitt liv skulle bli annorlunda. Att jag skulle hålla ihop min familj. Att jag skulle vara tålmodig. Klokare än de.
Ljuset slår om. Vi kör vidare. Jag tänker: Nu lipar jag igen.
Tålamod är inte tystnad. Tålamod är att höra utan att explodera. Jag har bara samlat på mig. Tigit, tigit, tills det exploderar så rutorna skallrar.
Navigatorn visar: sju minuter kvar till Täby. Snart framme.
Och plötsligt vill jag inte kliva ur bilen. Inte för att jag inte vill till mamma. Utan för att det är skönt i den här tystnaden. Ingen säger emot. Ingen avbryter. Ingen säger att jag ska skärpa mig.
Bara tystnad. Och det helar. Jag känner det i kroppen hur all spänning till slut släpper.
Jag tror att jag har sagt mer till dig nu än till någon annan de senaste åren, säger jag och blir förvånad själv. Du har inte avbrutit en enda gång. Inte gett råd. Inte sagt har du försökt prata lugnt med honom? Alla säger alltid så. Som om jag inte har försökt. Som om jag aldrig tänkt på det.
Han är tyst. Och jag tycker om det. Plötsligt sjunker axlarna de som suttit högt upp hela kvällen. Nu slappnar de av.
Tack, säger jag. Du måste vara trött på passagerare som mig. Som bara vill prata av sig. Men ändå tack.
***
Bilen svänger in på mammas gata. Jag känner igen den gröna trägrinden, målad i höstas. Lyktstolpen. Ljuset i köksfönstret. Mamma sitter alltid uppe på fredagskvällar för hon gillar att läsa, men jag vet att hon väntar. Varje vecka för säkerhets skull.
Här, tack, säger jag.
Föraren bromsar mjukt framför grinden. Motorn tystnar.
Jag tar fram mobilen betalningen sker automatiskt. Jag möter hans blick.
Tack, säger jag. Och lägger in så mycket jag förmår. Tack för att du lyssnade. Jag vet att det inte ingår i jobbet. Men du har gjort mer för mig nu än min man gjort på tre år. På riktigt.
Han vänder sig mot mig, för första gången under resan helt och hållet. Och nu ser jag hans ansikte: brett, lugnt, varmt bärnstensfärgade ögon. Han ler. Höjer handen och gör en gest. Det tar en sekund innan jag förstår. Han för handen mot läpparna och sträcker den framåt.
Tack. På teckenspråk.
Jag stannar till. Han räcker mig ett visitkort. Vitt, med tydliga bokstäver. Jag tar emot utan protest och läser.
Chaufför Emil. Dövstum. Behöver du prata av dig igen ring. Jag pratar aldrig bredvid munnen. Bokstavligen.
Jag tittar upp på honom från kortet.
Han hade inte hört ett ord på hela timmen. Inte ett ord om Adam. Inte om elva år. Inte om buljongen eller om skilsmässotankarna. Ingenting.
Han bara körde. Teg för att han inte kunde tala. Nickade för att han såg mig i spegeln och förstod: just nu behöver den här kvinnan bara någon bredvid.
Navigatorn därför inget ljud. Han behöver ändå inga röstinstruktioner.
Jag börjar skratta. Första gången på hela dagen. Inte hysteriskt, inte mellan tårar normalt, lätt, som när något i livet är så oväntat komiskt och vackert på samma gång att det bara är skratt som funkar.
Emil ler tillbaka. Ger tummen upp. Lägger handen mot bröstet jag vet inte vad det betyder på teckenspråk, men känner att det är något varmt.
Jag kliver ur bilen. Står en stund vid grinden, kramar visitkortet. Vänder mig mot bilen han står kvar tills jag går in. Jag vinkar till honom. Han blinkar med helljuset. Och där och då bränner en riktig värme till i bröstet tacksamhet, äkta, sådan som känns ända ut i fingertopparna.
Mamma öppnar dörren innan jag hinner knacka. Ingrid, sextiotre, pensionerad bibliotekarie, kan alltid känna på sig när det är dags att sätta på tevatten.
Kom in, säger hon. Teet är färdigt.
Jag sparkar av mig skorna. Hänger upp jackan. Sätter mig vid köksbordet samma, med vaxduk i blommigt mönster, där jag gjorde läxorna i trean och grät efter första uppbrottet vid arton.
Igen? frågar mamma. Inte dömande, bara konstaterande.
Igen, svarar jag.
Hon ställer muggen framför mig. Skjuter fram en burk hemkokt svarta vinbärssylt. Jag sluter händerna kring muggen. Het. Precis vad jag behöver.
Mamma, säger jag, nu ska jag berätta nåt som du inte kommer att tro.
Jag ska försöka, svarar hon och sätter sig mittemot.
Och jag berättar. Om taxin. Om tystnaden. Om hur jag pratade oavbrutet i en timme och han inte hört någonting. Om visitkortet.
Mamma lyssnar. Utan ett enda avbrott. Inga kommentarer, inga inskjutna men oj då. Bara tyst lyssnande. Sedan häller hon upp mer te.
Vet du, säger hon, när din pappa gick så pratade jag med kylen varje kväll första halvåret. På riktigt. Kom hem, öppnade kylen, pratade om lön, om min chef, om det droppande taket. Kylen surrade, jag berättade. Det hjälpte.
Men mamma det var ju bara en kyl.
Och din taxichaufför är dövstum. Det spelar ingen roll vem som lyssnar egentligen. Det viktiga är att du sa det högt. Tankar i huvudet är som getingar i burk surrar på, stör dig. Men när de väl får flyga ut, då är de borta.
Jag dricker te. Bränner mig. Blåser försiktigt.
Jag sa till honom att jag funderat på skilsmässa.
Till Adam?
Nej. Till chauffören.
Ja, han berättar det nog inte vidare, ler mamma. Det kan man lita på.
Och jag skrattar, och hon med. Vi sitter där i köket, i huset där jag växt upp, och skrattar åt hur livet funkar. Att min bästa lyssnare aldrig hörde ett ljud. Men det var just det som gjorde att jag mådde bättre. Att ibland får man det man behöver från oförutsedda håll.
Säg mig nu, blir mamma allvarligare, funderar du allvarligt på skilsmässa?
Jag dröjer med svaret. Snurrar muggen i händerna.
Jag vet inte, mamma. Tänker på det ibland. Men så minns jag hur han rättar till min jackkrage när han tror att jag inte ser. Och då vill jag inte vara utan honom.
Då får du sluta skrika och börja lyssna, säger mamma mjukt. Jag kunde inte det. Och jag förlorade din pappa. Inte för att han var dålig, utan för att vi båda valde att vara döva. Fast på riktigt är ännu värre.
Jag ser på mamma. Hon ser ut genom fönstret vanan att gömma känslor har jag ärvt.
Jag har tänkt på det i tjugo år, fortsätter hon. Och ångrar fortfarande att jag aldrig sa kan vi bara prata, utan skrik, utan att skylla på? Kanske hade han stannat. Kanske inte. Men då hade vi åtminstone försökt.
Jag tiger. Vill svara smart, men inga ord kommer.
Gå och lägg dig i ditt gamla rum, säger mamma lättare. Jag bäddade extra i natt. Visste att du skulle komma.
Hur visste du?
Fredag, kväll, fullmåne. Du och Adam, alltid vid fullmåne.
Jag tänker säga emot men minns de tre senaste bråken och låter bli.
Jag lägger mig i mitt gamla smala säng, på madrassen med spiraler som låter. Ligger och stirrar i taket. Emils visitkort på sängbordet. Ser den vita rutan i mörkret.
Min bästa lyssnare hörde aldrig ett ljud. Det var till honom jag berättade allt jag aldrig vågat säga. För han störde aldrig, gav inget råd, dömde aldrig. Bara öppnade ett tomt, tyst rum för allt mitt, och jag fyllde det.
Kanske var det just det jag behövde att höra min egen röst.
Jag somnar med den tanken.
***
Morgonen därpå väcker mobilen mig. Den vibrerar på nattduksbordet, på displayen står: Adam.
Jag tittar på namnet tre sekunder. Brukar alltid svara direkt. För att hinna prata först. Så han inte hinner försvara sig innan jag hinner anklaga.
Men idag svarar jag och säger inget.
Elin, säger han. Rösten raspig, låg. Jag har inte sovit. Elin, förlåt mig.
Jag säger ingenting. Väntar.
Jag skulle ha ringt till Ingrid. Jag visste det hela dagen. Sen blev det rörigt på jobbet och jag glömde. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag är dum. Och det där jag sa om att du inte lyssnar det var ju om mig själv. Det är jag som inte lyssnar. Du pratar, och jag väntar bara på min tur. Det är inte lyssna.
Han tystnar. Väntar på reaktion. På att jag ska rabbla besvikelser, eller förlåta, eller säga nåt bitskt. Väntar sig samma gamla mönster.
Men jag sitter på sängen, benen uppdragna, och bara lyssnar. Förbereder inget svar. Letar inte pauser. Anklagar inte. Bara lyssnar.
Och hör honom. Kanske för första gången på väldigt länge.
Är du kvar? frågar han försiktigt.
Ja, säger jag. Jag lyssnar.
Han är tyst. Sen säger han:
Det är nog första gången du säger så. Du brukar säga emot direkt. Nu lyssnar du. Det är faktiskt skönt.
Jag ler. Han ser det inte, men jag ler.
Kom hem, säger han. Snälla.
Jag kommer. Men inte nu. Behöver dricka te först.
Han skrattar kort, dämpat.
Okej. Jag väntar. Jag ringer Ingrid och gratulerar. Bättre sent än aldrig.
Jag lägger på. Sitter kvar och tittar ut mot trädgården. Grenarna kala ännu, men knopparna syns. Mars. Allt framför oss.
Jag tar upp jackan och plockar upp visitkortet. Läser igen.
Chaufför Emil. Dövstum. Behöver du prata av dig ring. Jag pratar aldrig bredvid munnen. Bokstavligen.
Jag öppnar chatten, skriver till numret: Emil, det är hon som pratade en timme utan stopp igår kväll i din taxi. Du är den bästa lyssnaren jag haft. Och att du inte hörde spelar ingen roll. Tack.
Svar efter en minut. Tre emojis: leende, bil, hand upp. Och text: Kul att hjälpa. Åk gärna igen. Tystnadsplikt, 0 kr.
Jag skrattar igen. Tänker: så är det. Man skriker åratal för att bli hörd. Sen sätter man sig i en taxi, pratar en timme, och ingen hör dig och just det räddar dig.
För ibland är det oviktigt om någon hör. Det viktiga är att säga det högt.
Mamma ropar från verandan.
Kommer du och äter frukost?
Ja, säger jag.
Och går till köket. Lägger visitkortet i jackfickan. Inte som kontakt. Som påminnelse.
Att det bästa samtalet i mitt liv var med en som aldrig hörde ett ord. Att den viktigaste rösten kanske är ens egen. Och att ibland ska man bara vara tyst, och låta någon annan tala. Som Emil gjorde. Som jag gjorde när Adam ringde.
Du lyssnar aldrig, sa han igår.
Och idag hörde jag honom.
